det var
det är i den stora vågens rörelse
skogarn stigna
andas
stenarnas djup
träden bär
eldblad bär gyllenblad
bladen
löven singlar
ned
kan
ske
minns de bubblornas färder
de vilka så vackert
skimrade
regnbågsbubblor
träden minns
gossens leende
förtjusta
de vackra barnahänderna
ögonen
ned faller
singlar
löven
bladen
fjärilar
vingfolk
släppta
lösta ur grepp
trädmödrar ler i kärlek
trädfäder leder vägen
ty dessa blad
äro
mogna
vinden bär bladen
bär löven
bär allt det du min vän ser
allt det du min vän ej ser
bladen ur krona
örn ur himmelshöjder
hur skriva himlahöjder
hur skriva detta oändligas andning
rötterna
kondor ur himlahöjder
så mötas dessa ständligen
oändligen
i trädens rörelse
oh vackra människoblomma
vari väntar ni detta möte
det sker
sker
oupphörligen
oändligen i trädens
i edra kroppars liv
ty träd är ni
rötter stam krona
vad andas i dig
vackra
människoblomma
vari är din hud sluten
så tätt runt dig
varför skälver du
varför darrar du
gryningen bär tårar
tårar
ur
skymingsdaggens
öga
jag brann
vågen släckte elden
pilen
ven
min
blomsterkrona
given av ögonblommor
antändes
du log
boken
vände
blad
gryningen bär tårar
så slöt jag
så sluter jag huden tätt runt mig
sol måne stjärnstrålar kan nå mig
ty genom springornas
olagda murbruk
kan dessa
röra
vid mina
inre gångar
så är jag
magnoliaknoppen
i höljehand
med en
lätt
handrörelse
stigen ur hjärtat
kan bladen vikas
ut
vad ser du
vackra människoblomma
ser du ådringen
ser du mönstren
ser du
doften
tona
in i dina ögon
sätt dig här
vid dammen
vid tjärnen
lyssna
till
dessa nakna grenars sång
se dessa vita blad
sakta rodna
släppa
skalen
det var
det är i den stora vågens rörelse
skogar stigna
andas
stenarnas djup
träden bär
eldblad bär gyllenblad
bladen
löven singlar
ned
trädmödrar vaggar ett blad i händer
trädfäder vakar med bladets slutna ögon
jag bär
ett hål i ryggen
det hålet
är ej
det du
tror
i ängderna levde vi
i frid i fred i stillhet
i det vilket är salighet
bergen var kristalltoner
träden kristallträd
sjöar diamanter
i strömmande skönhet
blommorna
ädelstenar
så starkt strömmade tonen
från var
från vem
en skugga lades kvidande in över allt detta
vad kunde vi göra
vi steg in i havet
steg in i klippornas djupa gångar
vi bar dessa träd med oss in
vi trädde våra tårar på trädens grenar
vi trädde in i stammarna
vi vakar
i havets stora andning
med hon vilken lyfter denna skugga
och säg mig
vad står mitt hål i ryggen för
jag vilken här sköljer bilder i dagens händer
till seende av den skugga vilken lades av smärtan
av det trädets vissnande hjärtkrona
det slöts en hand runt
denna krona
var det av mening
var det av misstag
av mening var det
i smärtan i ensamheten av ensligheten
kan de tysta tonerna stiga
kanske är det däri människor fascineras av
sländornas vingar
skuggan
vi älskade denna skugga
hur kunde vi älska
den
vilken skingrade
klarheten
vi älskade skuggan
ty den hade
flutit ur
ut
i ett obevakat
ögonblick
ur
händer
utan upplevelse
vi har helat denna skugga
under
i
från
sakta lyftes den
av hjärtorden
det
är denna skuggas längtan
vem lade den
vem
hörde ej denna skuggas
bön
vem vet
kanske jag
kanske du
kanske vi
ur det vi
töcknades
lät våra sinnen domnas
ja
kanske
är vi våra egna avrättare
bödlar
i visshet av att
oändligheten väver
sländorna
väver
det finns ett träd
vid vilket de vattnar rötterna
med livets vatten
jorden
sanden
torkar ej
färgas röd
av
de helgade hjärtanas fröjd
så vilka är dessa helgade hjärtan
dessa äro
vi
du jag
jag du
vi
jag har ett hål i ryggen
säg mig
vad tror du detta hål är
den krökta märgen
den krökta ryggen
den vilken bär ok av sorg av smärta
ur förtvivlan
är detta hål
den tömda brunnens
livlösa hopp
är detta hål ett eko
ur de sinande dropparnas
åder
vari skriver de mig bärandes ett hål i sagor
vari målar de min rygg med ett hål
veri säger de mig
fängsla
förföra
kanske tror de mig vara ett murket träd
murkna träd är vackra
erbjuder mången
en fredad
boplats
däri råder icke krigiska härdar
det murkna vet det svagas styrka
huru lätt är det icke att brista
brytas
vore jag ett murket träd
så lägger jag mig helt stilla ned
i mossans hölje
väjer mitt fall från att nedslaga
mina bröder
mina systrar
för
det vet du väl
ett murket träd är jag ej
är detta hål
den gapande tomheten
har jag
har vi därigenom
där
i
genom
lämnat det
vilket var bakom
är bakom
är vi
helt omedvetna om detta hål
vad är detta hål
skogsrån har
låt oss tala skogsråns saga
hon är vi
vi är hon
du vet
jag du
du jag
vi
skogsrån
har ett hål i ryggen
så är det sagt
kan det vara för
att stå inför en gapande avgrund
i den stund du beslutar dig ta steget
låt oss tala skogsråns saga
vilken drar spannen genom vinden
det vandrar en kvinna
i skogens klädnad
hon manar fallan grenar
hitan
ditan
ditan hitan
reder ut
kammar
borstar
skogen hon lever i har givits allt mer trassel
har skogen trasslat
mer är det de vilka söker lägga om stigarna
vända de redan trampade stigarna
åt ett håll de vill
hon mumlar
hur skulle det vara om de lyssnade till stigarna
istället för sina bullersteg
hon tröttades aldrig
hon stannade vid vart trasselnystan
redde ut
kammade borstade
djurfolken vilka fröjdades av hennes nit
höll sig i närheten ty hon frilade genom sitt utredande deras stigar
färdvägar
god hjälp hade hon av
myrfolken
skalbaggefolken
minsann såg det ut att vara stora nystan då den ena gläntan efter den andra skimrade
så är det susade åldersstammarna
trasslen blir av deras motstånd
egentligen skulle vi råda dessa till att reda ut trasslen själva
spillkråkan skrattade lätt
inte alls elakt
mer spillandes rönnbär
för visst surnade skogsfolken av allt detta virrvarr
och hur länge skulle det ta
hur skulle vi då må
det kan vi undra
höstvandringarna nalkades
träd blad löv
skogsfolk
vingfolk
markfolk
skogen skimrade i guld
här och var i sepiastämning
det blir så i skiftet rött och guld i mattandes
hon såg en tunnel
en öppning
den har jag aldrig sett
det var en ljustunnel
först pilade en mus förbi
tihi kanske är dina nystan blivna silkesskimmer
vad månne detta bliva
mening
mening
runt detta nystan denna öppning
levde på den vänstra halvan
cirkelhalvan trenne stora ekar
på den högra
höra cirkelhalvan
levde mer späda träd
vacker är denna plats
hjulet hänger i luften
ekrarna äro många
navet är rent
hon följde stigen
in mer genom detta vad sade skogsmusen
silkestrådsnystan
plötsligt
lika plötsligt som hon upptäckt detta nystan
blevo allt svart
det enda hon visste ur hjärtat var att detta är en tunnel
hon hörde en röst viska
detta är vägen
se de trenne arken
i din hand
förena dessa
och du skall se
hon hade många gånger sett älderfolken skapa facklor
det sysselsatte henne en stund
slutligen var facklan redo
hon lyfte handen
bad gnista
fara till
väck lågan
i denna fackla
en gnista
ur ögonvrån
antände facklan
först var hon ändock tvungen kisa
för att se
tvekde gjorde hon ej
rösten följde henne
hjulet hänger i luften
ekrarna äro många
navet är rent
detta är vägen
se de trenne arken
i din hand
förena dessa
och du skall se
hon vande sig vid detta uppkomna skymningsljus
en trappa ledde ned
stenarna så ur ålder stigna
viskade välkommen du vandrerska
med din ödmjuka hand
vi giver dig tillträde
din fråga hörde vi
hon nådde trappans trettonde steg
märkte att hon nu stod på marken
det doftade
fuktig jord
sand
rötter
rösten viskade
detta är vägen
plötsligt stod hon framför ett valv
dörren gled sakta upp
utan hennes förmenande
utan hennes förmedlande
hon höjde facklans aura en aning
blickade in i ett rum
ett valv
väggar av svart marmor
golvet av svart marmor
in mot grönt
skimrande
mattat
spindelnät
ur ålder stigna
hängde ned
mest liknande klister
kanske sörjande drömmar
lämnade
över sig givna
övergivna
det fanns gluggar
eller fönster
dörrar likaså
var och en bar galler
låsta galler av järn
rösten viskade
detta är vägen
hjulet hänger i luften
ekrarna äro många
navet är rent
detta är vägen
se de trenne arken
i din hand
förena dessa
och du
skall
se
vad skall jag se
hon satte sig ned ty det var röstens vilja
slöt ögonen ty det var röstens vilja
ett stort vemod sköljde in
i dessa kamrar
hördes
ekon från förr
hon lyssnade
lyssnade
rede ut tovor
redde ut trassel
stundtals med blödande fingrar
utan att för den skull fläcka väven
hon kammade hon borstade
ekona
steg fram
lyfte gallren
hon såg dessa upplösas
var de ej där
nu
ser du
viskade rösten
stig in i din vackra skog
det var
det är i den stora vågens rörelse
skogarn stigna
andas
stenarnas djup
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar