så
är vi alla ädelstenar i bältet
hon
nedlade
jag var
en röst ur de vida djupen
hon
vandrade in
i den djupaste av skogar
ty hon hade hört sägas att detta
är den enda vägen
lämnade huset
rummen fönstren
dörrarna
stugan olåst
vände hon sig
vände hon ansiktet in i vindens
följen
gryningsvinden
vände
doftade i almarnas bokarnas
skuggföljen
vänderot
doftade fingrar
hon
följde stegen
trappstegen
slitna
trampade
av många
hon smekte dem med ögonvingar
så många olåter har ni burit
så myckna lyckopärlor
trappstegen
burit
hon följde stegen
trappstegen
valde egentligen ej riktning
tankarna om var och varför
tankarna hade hon vackert lindat
in i knyten med vackra band
mesas medicinknyten
hon hade hängt dem i trädet
i ett av träden
ett gåvoträd
först med tvekan
skall jag sarga dig så
är detta att skruda
dig
du vackra gåvoträd
mesaträd
tanken pilade snabbt kvickt
är du säker
är detta ej att sprida gift
trädet ruskade genast på grenarna
så är det ej
pryd mig
med dina tankeljus
dessa har ju väckt dig
hur kan dessa då
vara gift
hon bar ej synlig packning
hon visste att hon bar packning
ej synlig
varför säger du ej varför säger
du inte
i himlarna i ljuset i värmen
finnes är
förtäljaren viskar
ej inte
dessa ord är i detta riktningar
varför skriver du riktningar
i skogarna andas skeenden
riktningar
dessa ord
varför skall jag försöka förklara
det du vet
så är du kommen
till ett djup
vackerdjup
det har du burit länge
skriv du ej skriv eller säg inte
bara du vetande upplever
innebörden för dig för oss
hon visste att hon bar osynlig packning
där under huden
så många gånger
så länge hade hon försökt
knyta upp knutarna
lirkat
bönat
bett
riktiga hårda
knutar är
detta
ja
det
kom hon underfund med
hon hade väl bara fått nog ty nu
gick hon här
så får ni väl vara där ni är
tills ni är redo
lösa er själva genom det stora
hjärtats röst
nu gick hon här
med den packning
hon visste att hon bar
och ändå ej
sommaren var gången
luften är fylld med dofter ur det
fullgångna
ur mognaden
löven begynner sakta
skrudas i gyllentoner
här
och var
i eld
himlarna bär höstskrudar
markerna andas fuktiga i
gryningen
doften är
djupnad
hon når
kanten
vari skogen mjukt välkomnar
träden står tätt
helt nära marken
lever slånbär
lever nypon
lever gräs
tistlar
klöverblad
ängsblomstren
vildblomstren
myrorna vandrar saktmod
skogen viskar
här
en glipa är öppnad
hon stiger med vördnad in
stenar ligger i klasar
i formationer
mossklädda
nakna
om vartannat
om vart anat
sommarvandringar
blomster
fjärilsdanser
blicken följer
skogen
mossan omsluter stegen
grenar rör vid henne
en smekande
smekande tröstehänder
väl
kommen
kommen
väl
ormbunkarna
så vackra
hon upplever en tät närvaro
hon stiger djupare in
svampar
i alla svamparnas former växer i
skogen
sporvandringar
vad sporde du
frågar vinden
sporde gjorde jag ej
lekte med ordet spor
det gjorde jag
och visst är spor och sporde
ett skeende
vilket leder vida
vinden skrattkluckade
är du en våg
vilken rör vid stranden
vinden glittrade
i ögonvrån
stigen fortsatte
vidare
vidare
in
allt tätare
i närvaro
blåbärsris
lingonris
dofterna
bären
vår
sommar
höst
hon låter dem alla vara ögonbär
granar
tallar
enar
gråmossa bäddar in berget
berget öppnar ena ögat
var välkommen vandrerska
luta dig till mig
vila
en stund
hon sätter sig
med vinden vakandenära
slumrar lätt
lyssnar in ljuden
hon vet ej hur länge hon var
sakta upplever hon knutar lösas
hon ser en flicka
med kjolar långa
med lockar böljande i vinden
hur hon
planterade
ögonkorn
frön
ur sina
öppnade händer
jag var en röst ur djupen
jag var
en röst ur de vida djupen
de vilka stiger upp
i de stunder då nöden är som
störst
då nöden är kommen
så
är vi alla ädelstenar i bältet
hon
nedlade
kanske var det
kanske är det en borg
ett slott
en stuga
en koja
kanske var det
murarna var resta höga
jag var
en röst ur de vida djupen
de vilka stiger upp
i de stunder då nöden är som
störst
då nöden är kommen
en våg vilken sveper över dig
slår dig ned
slår dig samman
ja
du ser orden
samt inser att detta slår icke är
våld
slår –dig – ned
slår– dig –samman
skäran slår
lien slår
vad slår den
vad slår de
varför slår de
upplever du dofterna av brödet
i kokongen andas en fjäril
i mitt inre andas hjärtat
det hjärta vilket hör ditt hjärta
vi
är
så
är vi alla ädelstenar i bältet
hon
nedlade
kanske var det
kanske är det en borg
ett slott
en stuga
en koja
kanske var det
murarna var resta höga
murarna mindes hur de glömde
andas
hur murarna därigenom restes
murarna kunde le
ty dessa visste insidan av
utsidans
murverk
flickan vilken kom
med kjolar långa
med lockar böljande i vinden
hur hon
planterade
ögonkorn
frön
ur sina
öppnade händer
länge dröjde det ej
innan
förrän
muren bar rosor
visst bar rosorna taggar
det finns behov för det ibland
oftast vek rosorna in taggarna
ty allom såg bara muren
vara just
mur
hur skulle de se
veta
målningarna muren bar
muralmålningar
i mildavackra toner
murarna målade skönheten de såg
genom gluggarna
ty gluggar fanns det
murarna var ett torn
var en borg
ett väsen hölls däri
golvet
ja golvet
så blankt
så vackert
marmor
ådringar
skiftningar
helhet
hade helt enkelt stigit upp ur
marken
vem kunde veta detta
att tornet
muren
borgen
hade ett så vackert
golv
dyrbart golv
detta torn detta
detta
kunde väl vara en grotta
fogarna syntes dock alltförväl
fogdarna hade krävt så
om det ändå hade varit allt för
väl
muren hade värnat om väsendet
de murat in där
hon sitter på en stol
eller är det en pall
hon sitter
hon har vävt ett bälte
av spindelmor givna
med månstrimma har hon sömmat
mönstren komna till
genom gluggarna
har ädelstenspärlor
regnat in
dessa har hon fäst
utan att egentligen binda
i bältets mönster
det är ett vackert bälte
muren har sett förändringar ske
har sett himlar andas violljus
har sett detta ljus skingras
har sett växterna
hur de andas vida
frodiga kan vi säga
har sett vattnen klarna
har upplevt dofterna djupna
har upplevt
ännu svagt hjärtan svara
muren har upplevt
mönstren inom
andas
kanske skulle de vilka snuddar förbi muren
de har glömt murens saga
skulle säga att muren vittrar
muren ler godmodigt
rosorna ler med
de vet
så är denna mur en dag
en kristallvägg
varur
mönstrens toner ljuder
ej högt
ej skriande
läkande är dessa toner
bältet vilar stilla i hennes
händer nu
hon ser det nalkas
så en dag en natt en stund
viker kristallväggen ut bladen
hon lägger bältet
i markernas händer
så
är vi alla ädelstenar i bältet
hon
nedlade
jag var
en röst ur de vida djupen
de vilka stiger upp
i de stunder då nöden är som
störst
då nöden är kommen
en våg vilken sveper över dig
slår dig ned
slår dig samman
ja
du ser orden
samt inser att detta slår icke är
våld
slår –dig – ned
slår– dig –samman
skäran slår
lien slår
vad slår den
vad slår de
varför slår de
upplever du dofterna av brödet
i kokongen andas en fjäril
i mitt inre andas hjärtat
det hjärta vilket hör ditt hjärta
vi
är
vinden
rör vid hennes ögon
hon ser
vinden stiga
upp
ett fjädermoln
viskar
flicka kommen
kvinna är du
bliven
ädelstensblomma
i vildblomstrens äng
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar