måndag 23 september 2013

den 23 september 2013


stjärna av
nattblad


rör med fingergnista

vid

den släckta
lågans

brutna
stängel


rosenvinden
rör vid klippornas
vita

anemoner

en droppe ur havet
är en rusande vind
är en morrande vind
stigen upp ur
av smärta
kastspjutet grep djupt
käftarna är vidgade
stora gap
tänderna
huggtänderna är blottade
smärtan vrider sig ur strupen
klipporna ryser
näri havet kastar sig till dem
giv oss stadga
giv oss styrka
ur vår grund

klipporna
tar emot
kupar händer
är skålar fyllda med hav

hon vilken vandrar vid stranden
ser havet fradgas
så säger de

hon ser vita anemoner stiga upp ur hav
skruda klipporna
hör vita anemoner viska
håna ej vår kärlek
håna oss ej

vita anemoner löses
med vidgade pupiller

havet
droppen är helad
smärtan är
tagen
ur

spjutet
planterade klipporna i jorden
vilken lades i jordögas
vidgade pupill
och detta träd blickar
vida

hör havets djupa sånger
bryter spjutens kast
vindar
är i ro
kastas icke av oerfaren hand

det händer att detta träd stundtals fäller tårar
immade tårar samt lystrar in i klippornas städer
lyssnar in i havets vida ytsånger
stundtals krusas ytan
av en halkad tunga
trädet
planterar immade tårar
in i ringen av jordöga
inväntar
hennes närvaro

kvinnan vilken vandrar vid stranden
kommer

rör vid immade tårar
trädet ser tårarna knoppas
det växer en rosenring
runt trädet

en av dem alla
når doften

rosenvinden
leder anemonernas
vita anemoners
längtan
hem

han har vandrat med havet
han har vandrat med sjöar
med floder

han har hört vattnen
han har hört hamnarna
släppas

skeppsmakaren viskar dig

vad väger din läst
hur många tunnor säd är lastade i skeppet
hur vidsynt
är skeppets segel
vilken vidd har skeppets händer
vad kan
skeppet bära
vilken last
tynger skeppet
vattenlinjen kysser avvägningen

skomakaren sitter vid lyktans sken
mjuka skuggor kläder väggar
han täljer lästen till
kommandes skor
putsar slipar

ser stigarna läggas ut i stjärncirklar på bordet
bordsramen täcks av mjuka skuggor
synen klarnar
bordet
ett hav
med skeppens karavaner
havet
en glittrande spegel
tärnor
målar hamn
skeppen revar segel
lasten
når hamn

skeppen stiger lättade
upp på land

skomakaren höjer lågan

sömmar skor
mockasiner mjukas
landstigar

i nattblads lugna andning
ser han i brunnen av öga
träd stiga upp
slätter bredas ut
med vajande vaggande gräs
frihjordar betar
han ser tälten
i ring
i granars ring
ädelstens ringar
folken skimrar i godhet
fötterna rör knappt märkbart vid markerna
stenarna
är fridsstilla

djuren
djurfolken lever i ense
med dessa folk
vilka
förstår
vargarnas vita språk

han möter bergen badandes i silver
hör vargens vida sångtoner
väva
värn
tända väktareldar
glimmande i natten

han hör den nu nedlagda floden stiga
hör vattenfolkens brusande sånger
väva
väva
stiga
droppar
immade
ur
källa av nu väckta
det var en gång
det är en gång
ty dessa gångar är samt är
övergivna
kanske över sig givna in i sitt hjärta
kanske hörde de hjärtelden
såg de väktareldarna
ty dessa folk höll eldarna vid liv
de såg de insåg

han ser granarna
huru de växa i ringar
han stiger
är en örn
med silvernålsvingar
fjädrar
han svävar

ser granarna
ringarna

ser mannen vilken färdas i skogen
de mjuka stegen
du kan höra ett dun falla
han stör ej ron
mannen med bronsfärgad hud
med korpsvart hår
han talar med hjorten
vid flodens bäckåder
vilken mynnar in i sjön
sjöögat vilket talar till dem vilka lyssnar
mannen lyssnar till hjorten
enar doftar bär
han har gjort
det vilket denna hjort tillsade
han vandrar till floden

skomakaren ser honom
glida utmed floden
paddeln vilar mjuk i hans rörelse
droppar
klara
ringar

skomakaren ler

ser bävrar bygga i enlighet med
ser
livets
liv

bilden förändras
en kåpa är lagd
en kåpa skymmer ansiktet

denna kåpa är en stadskåpa

granar viskar
se ringarna
se stjärnekrarna
nattbladet

stjärna av nattblad tänd mina syner

han ser kåpan lyftas en aning
ser att fridsfolken är

minns trädens viskningar

det synliga är att vi släpper våra blad
att vi knoppas
vi visar er en skrud i taget
ty er världssyn skulle snurra så
i den stund ni ser det vilket egentligen är

han ser mannen i floden
paddelns rörelse
kärleksblicken
i det han
rör vid hennes
närvaro
hans kvinna är med honom

skomakaren ser dropparna
lyftas av paddeln
falla
han ser droppar stiga
immade
ser droppar
skruda träden
ser droppar klarna
bli bladens
tecknade världar
så är det viskar floden
viskar träden

tråden går av


björnen sover i sitt ide
hjärtat höres
vina i skogen
örnen svävar
med silvernålsvingar

rullen är tom
nålen är trädd genom tomt öga

glapp
är tidsgluggen

luckan har tappat handringar
mörkret omger den vilken
kastades nedför trappan

bojorna
är lindade varv
efter varv
efter
varv


bärgrunden är bruten
sulan fallen
är ett fotspår infallet i markstigen
munnen glappar tafatta ord
hälen glappar skavande
snörningen blickar fransad i tomma hål
tårna inträngda i hörnor kvider

foten andas
naken
hel

vem kunde väl ha trott
ja man tror sig om att vara
jag trodde mig om att vara

vem kunde väl ha trott
vem kunde väl i sin vildaste föreställning
kunna ha trott
eller målat upp
det slaget av tystnad
vilken föll in över

en ravin kan höras
en slående hand kan föranas
en ravin kan höras nalkas
det utlösande skottet
genomslagskraften kan vara svår att beräkna
i matematiska termer kanske det går på ett ungefär
dock ej genomslagskraften
implosionen
en explosion förvarnas
till och med eftersägs sägs avklarad

vem kunde väl ha trott

tröttheten övermannade henne
motorn gav liksom upp
kanske var det luftfiltren
oljefiltren
kanske slammade förgasaren igen
sotade igen
kanske remmarna brast

kusken håller i remmarna
skottet brinner av
hästen skenar
i vild panik

tömmarna
remmarna brister

hästen
stannar i skenet av skymningsglödens

vackra sjööga
kanske remmarna brast
kanske kolvringarna

så många
kansken

hur mycket hon än i början av denna känsla försökte
så höll motorn ej tätt
orken liksom pös ut
inte alls likt en pösmunk
snarare gick luften ur

om jag ändå hade stigit till väders
dalat
ned
fastnat i en gren
då hade jag ju skräpat ned vyn
det är bättre såhär

snarare gick luften ur

sitt ansikte tyckte hon ej om att se
visst hade det funnits stunder

hon mindes barnet
den unga kvinnan
båda hade de undvikit speglar
undvikit kameror
dylikt
vilka ju dokumenterade det hon visste sig se
så länge hade hon ju läst mötesblickarna
tagit emot knuffar
slag
smälek

så varför
skulle
hon
se sig i en spegel
den spegel hon en gång behövde hölls aldrig upp
en gång hade hon skriat efter hjälp
de slog henne samt kallade henne
lögn
lögnerska
så hårda var deras ryggar
ögon

och jag frågar mig
genom att skriva detta
är detta
är det
min nästkommande historia

det du tänker får du tillbaks
det du gör får du tillbaks
så många kastade bumeranger

barnet med den tunna huden
med ögons klara
sjöljus
skälver i vinden

händerna är knoppande vägar
naglarna är skira blad

skatter
oskrivna kartor

inunder huden
andas blå drömstäder

fadern har täljt
av gren

barnet kastar
bumerangen
ren
ren

återvänder
den in i barnets hand

barnets tanke är ren ty den är kommen ur hjärtats bok
i åminnelse av drömstädernas skrifter

hon sitter vid
bordet av sten
fladdrande lågor
kastar ljus över
bladen

hon bläddrar blad efter blad
pärmarna är tummade
ännu lever doften av handen kvar
den hand vilken höll i pennan

skaftet

en gång kastade barnet bumerangen

ren
ren återvände den

tanken växte ur hjärtats rot
ett sidoskott
skottet brann av
krutrester låg utspridda

historieböcker
tragiken är skriven med tjocka spalter
med svärtadetjocka rubriker

är det så
att det de skrev är det vi
ser återkomma
åter
komma

skomakaren sömmar vidare
skor
skeppsmakaren bygger skeppen i lyssnan
till havets djupa sånger

människobarn

du kan tala utan att skriva dig ditt straff
du kan putsa de immade glasen med silkesduken
spindelmor vävt

just
för dig

hon ser din djupa mening
hon stryker undan slöjan
en lock ur din fårade panna

viskar
se
se de klarnade
glasen

Inga kommentarer: