stjärna av
nattblad
rör med fingergnista
vid
den släckta
lågans
brutna
stängel
rosenvinden
rör vid klippornas
vita
anemoner
en droppe ur havet
är en rusande vind
är en morrande vind
stigen upp ur
av smärta
kastspjutet grep djupt
käftarna är vidgade
stora gap
tänderna
huggtänderna är blottade
smärtan vrider sig ur strupen
klipporna ryser
näri havet kastar sig till dem
giv oss stadga
giv oss styrka
ur vår grund
klipporna
tar emot
kupar händer
är skålar fyllda med hav
hon vilken vandrar vid stranden
ser havet fradgas
så säger de
hon ser vita anemoner stiga upp
ur hav
skruda klipporna
hör vita anemoner viska
håna ej vår kärlek
håna oss ej
vita anemoner löses
med vidgade pupiller
havet
droppen är helad
smärtan är
tagen
ur
spjutet
planterade klipporna i jorden
vilken lades i jordögas
vidgade pupill
och detta träd blickar
vida
hör havets djupa sånger
bryter spjutens kast
vindar
är i ro
kastas icke av oerfaren hand
det händer att detta träd
stundtals fäller tårar
immade tårar samt lystrar in i
klippornas städer
lyssnar in i havets vida ytsånger
stundtals krusas ytan
av en halkad tunga
trädet
planterar immade tårar
in i ringen av jordöga
inväntar
hennes närvaro
kvinnan vilken vandrar vid
stranden
kommer
rör vid immade tårar
trädet ser tårarna knoppas
det växer en rosenring
runt trädet
en av dem alla
når doften
rosenvinden
leder anemonernas
vita anemoners
längtan
hem
han har vandrat med havet
han har vandrat med sjöar
med floder
han har hört vattnen
han har hört hamnarna
släppas
skeppsmakaren viskar dig
vad väger din läst
hur många tunnor säd är lastade i
skeppet
hur vidsynt
är skeppets segel
vilken vidd har skeppets händer
vad kan
skeppet bära
vilken last
tynger skeppet
vattenlinjen kysser avvägningen
skomakaren sitter vid lyktans
sken
mjuka skuggor kläder väggar
han täljer lästen till
kommandes skor
putsar slipar
ser stigarna läggas ut i
stjärncirklar på bordet
bordsramen täcks av mjuka skuggor
synen klarnar
bordet
ett hav
med skeppens karavaner
havet
en glittrande spegel
tärnor
målar hamn
skeppen revar segel
lasten
når hamn
skeppen stiger lättade
upp på land
skomakaren höjer lågan
sömmar skor
mockasiner mjukas
landstigar
i nattblads lugna andning
ser han i brunnen av öga
träd stiga upp
slätter bredas ut
med vajande vaggande gräs
frihjordar betar
han ser tälten
i ring
i granars ring
ädelstens ringar
folken skimrar i godhet
fötterna rör knappt märkbart vid
markerna
stenarna
är fridsstilla
djuren
djurfolken lever i ense
med dessa folk
vilka
förstår
vargarnas vita språk
han möter bergen badandes i
silver
hör vargens vida sångtoner
väva
värn
tända väktareldar
glimmande i natten
han hör den nu nedlagda floden
stiga
hör vattenfolkens brusande sånger
väva
väva
stiga
droppar
immade
ur
källa av nu väckta
det var en gång
det är en gång
ty dessa gångar är samt är
övergivna
kanske över sig givna in i sitt
hjärta
kanske hörde de hjärtelden
såg de väktareldarna
ty dessa folk höll eldarna vid
liv
de såg de insåg
han ser granarna
huru de växa i ringar
han stiger
är en örn
med silvernålsvingar
fjädrar
han svävar
ser granarna
ringarna
ser mannen vilken färdas i skogen
de mjuka stegen
du kan höra ett dun falla
han stör ej ron
mannen med bronsfärgad hud
med korpsvart hår
han talar med hjorten
vid flodens bäckåder
vilken mynnar in i sjön
sjöögat vilket talar till dem
vilka lyssnar
mannen lyssnar till hjorten
enar doftar bär
han har gjort
det vilket denna hjort tillsade
han vandrar till floden
skomakaren ser honom
glida utmed floden
paddeln vilar mjuk i hans rörelse
droppar
klara
ringar
skomakaren ler
ser bävrar bygga i enlighet med
ser
livets
liv
bilden förändras
en kåpa är lagd
en kåpa skymmer ansiktet
denna kåpa är en stadskåpa
granar viskar
se ringarna
se stjärnekrarna
nattbladet
stjärna av nattblad tänd mina
syner
han ser kåpan lyftas en aning
ser att fridsfolken är
minns trädens viskningar
det synliga är att vi släpper
våra blad
att vi knoppas
vi visar er en skrud i taget
ty er världssyn skulle snurra så
i den stund ni ser det vilket
egentligen är
han ser mannen i floden
paddelns rörelse
kärleksblicken
i det han
rör vid hennes
närvaro
hans kvinna är med honom
skomakaren ser dropparna
lyftas av paddeln
falla
han ser droppar stiga
immade
ser droppar
skruda träden
ser droppar klarna
bli bladens
tecknade världar
så är det viskar floden
viskar träden
tråden går av
björnen sover i sitt ide
hjärtat höres
vina i skogen
örnen svävar
med silvernålsvingar
rullen är tom
nålen är trädd genom tomt öga
glapp
är tidsgluggen
luckan har tappat handringar
mörkret omger den vilken
kastades nedför trappan
bojorna
är lindade varv
efter varv
efter
varv
bärgrunden är bruten
sulan fallen
är ett fotspår infallet i
markstigen
munnen glappar tafatta ord
hälen glappar skavande
snörningen blickar fransad i
tomma hål
tårna inträngda i hörnor kvider
foten andas
naken
hel
vem kunde väl ha trott
ja man tror sig om att vara
jag trodde mig om att vara
vem kunde väl ha trott
vem kunde väl i sin vildaste
föreställning
kunna ha trott
eller målat upp
det slaget av tystnad
vilken föll in över
en ravin kan höras
en slående hand kan föranas
en ravin kan höras nalkas
det utlösande skottet
genomslagskraften kan vara svår
att beräkna
i matematiska termer kanske det
går på ett ungefär
dock ej genomslagskraften
implosionen
en explosion förvarnas
till och med eftersägs sägs avklarad
vem kunde väl ha trott
tröttheten övermannade henne
motorn gav liksom upp
kanske var det luftfiltren
oljefiltren
kanske slammade förgasaren igen
sotade igen
kanske remmarna brast
kusken håller i remmarna
skottet brinner av
hästen skenar
i vild panik
tömmarna
remmarna brister
hästen
stannar i skenet av
skymningsglödens
vackra sjööga
kanske remmarna brast
kanske kolvringarna
så många
kansken
hur mycket hon än i början av
denna känsla försökte
så höll motorn ej tätt
orken liksom pös ut
inte alls likt en pösmunk
snarare gick luften ur
om jag ändå hade stigit till
väders
dalat
ned
fastnat i en gren
då hade jag ju skräpat ned vyn
det är bättre såhär
snarare gick luften ur
sitt ansikte tyckte hon ej om att
se
visst hade det funnits stunder
hon mindes barnet
den unga kvinnan
båda hade de undvikit speglar
undvikit kameror
dylikt
vilka ju dokumenterade det hon
visste sig se
så länge hade hon ju läst
mötesblickarna
tagit emot knuffar
slag
smälek
så varför
skulle
hon
se sig i en spegel
den spegel hon en gång behövde
hölls aldrig upp
en gång hade hon skriat efter hjälp
de slog henne samt kallade henne
lögn
lögnerska
så hårda var deras ryggar
ögon
och jag frågar mig
genom att skriva detta
är detta
är det
min nästkommande historia
det du tänker får du tillbaks
det du gör får du tillbaks
så många kastade bumeranger
barnet med den tunna huden
med ögons klara
sjöljus
skälver i vinden
händerna är knoppande vägar
naglarna är skira blad
skatter
oskrivna kartor
inunder huden
andas blå drömstäder
fadern har täljt
av gren
barnet kastar
bumerangen
ren
ren
återvänder
den in i barnets hand
barnets tanke är ren ty den är
kommen ur hjärtats bok
i åminnelse av drömstädernas
skrifter
hon sitter vid
bordet av sten
fladdrande lågor
kastar ljus över
bladen
hon bläddrar blad efter blad
pärmarna är tummade
ännu lever doften av handen kvar
den hand vilken höll i pennan
skaftet
en gång kastade barnet bumerangen
ren
ren återvände den
tanken växte ur hjärtats rot
ett sidoskott
skottet brann av
krutrester låg utspridda
historieböcker
tragiken är skriven med tjocka
spalter
med svärtadetjocka rubriker
är det så
att det de skrev är det vi
ser återkomma
åter
komma
skomakaren sömmar vidare
skor
skeppsmakaren bygger skeppen i
lyssnan
till havets djupa sånger
människobarn
du kan tala utan att skriva dig
ditt straff
du kan putsa de immade glasen med
silkesduken
spindelmor vävt
just
för dig
hon ser din djupa mening
hon stryker undan slöjan
en lock ur din fårade panna
viskar
se
se de klarnade
glasen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar