staden
en blottad varelse
i det himlar andas turkosa
skirblå
in i cinnoberbeslöjades
vingfärder
mjuka svepande
stiger molnskogar
mattade ändå skimrande djupgulas
bruna
ockra
ljusockra bränd ockra
de tänder eldens
flammande bröst i skogen
molnskogen
sakta sveper skymningshanden in
viskar jag värnar dig dagblad i
min hand
hustaken
väggarna
skiftar in i silhuettstäder
däri är de nakna ansiktena bak
blänkande döljanderutor
ramar hakar murverk
slagverk
husen gråter de osynligas tårar
dessas längtan
andas väggar
stjärnor viskar i natten
vi är här
här är vi
alltid till städse närvarande
kanske ser du ej
ej ser du våra tindrande
glittrande ögondjup
ty alla dessa hårdljus skymmer
vi är här
upplev oss i ditt bröst
vi är i vårt mildrande ljus
lystra
hör detta ljus vara tonen vilken
vaggar dig
tröstar dig
skänker mod
skänker hopp
det synes en gestalt uppstigen
fönsterkarmen bär gestalten
i den tidiga skymningen synes ej
gestalten klart
ty rutorna är svarta plastskynken
täckta
ansiktena
liven är täckta med svart plast
gestalten står helt stilla
är det ett liv
är det en staty vilken drömmer
hans händers närvaro
stenmakaren vilken hörde stenens
ådring
det är en gestalt
solen sluter ögon i havet in
rutor klarnar
en aning
hon vajar
vajar vind
så vajar träden i den milda
nattbrisen
väggen är rest
av vad
vad är denna vägg rest
är väggen en resande
är väggen en berest vandrare
färdgivare
hon är en av de olyckliga
städerna
hon är en av de olyckliga
kvinnorna
jag är en av de olyckliga
kvinnorna
städerna med regnvåta
kullerstenar
lagda
regnvåta
tårstäder
tårar
givna ur moln vilka steg
stiger ur mitt bröst
det har funnits stunder
vari jag trummade mjukt på dessa
stenar
så var deras vilja
vi skapade sånger
med stigar ur skog
mina fingrar var trumpinnarnas
mjuka dynor
i städernas mitt
synes oasen i öknarnas blottlagda
röda sand
sanden färgades av blödande
olyckliga fingrar
klipporna reste
upp
värn
oasen ett andningsöga
ett vattensmycke
i detta torrlagda
hur kunde de
glömma
eldarna
vari sanden brann
allt hetare
det sitter en man
med tusentoner inför sig
han spelar på glasen vilka steg
fram ur den brinnande sanden
glasmakaren glasblåsaren var
kommen till
glasen är givna vatten ur brunnen
han följer kantens cirkel
tonerna vibrerar
är det syrsor
är det
de glömde ej eldarna
de låste upp brösten
ty dessa toner helar
markens plåga
i städerna lades ringar av sten
var dessa eldstäder
var dessa vattenstäder
i städerna finnes ett vattenöga
en brunn
brunnen sinade
hon är en av de olyckliga
kvinnorna
vattenkruset
krusade ytan
hoppet
steg djupt in
i smedjan står städer
städen ärgade
glöden är
ett minne blott
bälgen
det sitter en man
på en bänk
vid en kaj
han spelar på bälgen
tonen når den vilken står
på kanten
vid havet
vilken andas i säckpipans
tongivare
hammaren ligger i träda
hon är en av de olyckliga
kvinnorna
lyfter hammaren
tonen når städet
glöden vaknar
bälgen andas
smeden
järnmakaren
landar ur drakstadens
hjärtborg
han smider
diademet
hon skall bära
hennes tårar är ädelstenar fästa
i cirkelns ring
och smeden är en stjärnsmed
och elden är höstens löv
och hammaren
är den vilken vacker tonen i
städet
i gong gongen
vilken är framstigen ur hennes
kopparglödande
aftons morgon
de olyckliga städerna
hon är en av de olyckliga
städerna
hon är en av de olyckliga
kvinnorna
jag är en av de olyckliga
kvinnorna
städerna med regnvåta
kullerstenar
lagda
regnvåta
tårstäder
tårar
givna ur moln vilka steg
stiger ur mitt bröst
det har funnits stunder
vari jag trummade mjukt på dessa
stenar
så var deras vilja
vi skapade sånger
med stigar ur skog
mina fingrar var trumpinnarnas
mjuka dynor
hon är en av de olyckliga
kvinnorna
vattenkruset
krusade ytan
hoppet
steg djupt in
mitt leende är de slutna vingarna
döljandes mitt djupa vemod
hur skall de blottlagda städernas
taknivåer
giva mig kastet ut
här doftar ej syrener
här höres tjutande sirener
ej de vilka leder prövningarnas
gudomsgåva
ej de vilka rör upp havet
lugnar havet
kysser det vaknande ögats
skimrande
opal
staden
en blottad varelse
i det himlar andas turkosa
skirblå
in i cinnoberbeslöjades
vingfärder
mjuka svepande
stiger molnskogar
mattade ändå skimrande djupgulas
bruna
ockra
ljusockra bränd ockra
de tänder eldens
flammande bröst i skogen
molnskogen
sakta sveper skymningshanden in
viskar jag värnar dig dagblad i
min hand
väggen är rest
av vad
vad är denna vägg
rest
är väggen en resande
en berest vandrare
färdgivare
skrivare
är vägeär väggen mur
är väggen en muralmålning
av vandrarens drömmar
är väggen mur tegel tagel
tagelskjorta
tagelmadrass
den ena buren till tämjan
den andra buren till andandes
sömn
vila
är väggen eld vatten luft
illusion
illusionen av stängda dörrar
illusionen av liv
det kunde ha varit liv
de säger detta är liv
är väggens högsta kant den sten
vilken lades sist
började de verkligen nedifrån
samt upp i murandet
byggandet
hur var det
var du där
använde de piskor
använde de block samt taljor
det var hur
där du var
var den högsta kanten den sten
vilken lades sist av murmakaren
eller är grunden
grundstenen den vilken lades sist
de nakna städerna
andas mjuka tassar
är grunden
grundstenen den vilken lades sist
finnes det ett sista samt ett
första
är grundstenen den vilken så att
sägandes
lades sist
i mognaden ur vandringsstigarna
ty är det icke så att tonen
stiger i det du är mogen
se detta ljus
denna eldskål
detta eldfat
stilla
stilla
i bidan av vad
vad är den antändande gnistan
så svävar
imaginationens vingar
rör vid inspirationens veke
tänder
intuitionen
av insiktens
är
i denna vägg finnes ett fönster
kan jag stiga ut genom väggen
stiga in igen näri mitt hjärta
blöder rosenblad
i denna vägg finnes ett fönster
rutan innehar ej synliga hakar
ej heller öglor
kanske
ugglevisdom
så är det
pärlugglan
sveper skogsvinds
mjuka ögon
fönstret har en bänk eller en
karm
där
står hon
hon vilken ser ut i sin
fångenskap
så trött
så trött
fönstret rörs av en vind
av hennes tunna andningsrörelse
hon hör pärlugglan viska
minns du den vilken viskade in i
vinden
i tillit kastar du dig ut
illusionen är
avgrunden
kommen ur din rädsla
och rädslan är
allt det
vilket du ej vidkänner
de snörde korsetten hårt
låt oss lösa knutarna
hon kastar sig ut
knutarna löses
väggen
upplöses
pärlugglan
följer
färden
hon landar mjukt
fötterna är bara
hon bär ett diadem
med ädelstenar
apachetårar
skrudar träden
in i kommandeblad
kullerstenarna
ler vid berörelsen av fingrars
mjuka dynor
havets dyningar
kysser klippornas
färder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar