tranor
flyga ur nattsvartas hav
vita vingar
bredes ut
häger
du svarta
stjärndoftas
vit är
din andedräkt
snuddar vid lagda tak
blå
är fönsterramar
vitkalkade
hus klättrar uppför kammen
örnvingar suddar ut bilden mjukt
ur havet stiger ett berg
berget har glödande grund
ur järn smiddes berget
hammaren ljöd i smedjan av
livstoner
klanger rena
andas ut
berget
en kittel
i natten svart
i dagen svartmattad
örter
helandeblad lades däri
kitteln smiddes av stjärnsmeder
i ringarna av
blyfärders
visdom
saturnus
minner
dig
ur havet stiger ett berg
berget har glödande grund
järnet smälte
förenades
med bladen
i grottan vari de lade
skålen
träden lade ringar
berget
glödde inifrån
vinden viskar
vem
vad förargade dig
så är det ej
vi kokar eldgröt
till att rena kjolarnas solkade
veck
hökarna sänder varningsropen
folken kan svara till
vulkanen sände
rykande ord
glödande stjärnor
gnistor steg
vulkanen viskar
ur himlar kom de
meteorjärnens gåvoregn
doftade styrka in i edra
hjärthudar
drakarna lyfter folken
varsamt in i havsgrottornas djupa
lä
elden
kokar
vulkanen kokar
gröten flödar
strömmar
stelnar
ur detta är spirar
hjärtbladen rena
det stiger ett skott
en kvist upp ur röda jordar
kvisten
blir en gren
grenen är i trädet
sagoträdet
med tusenstjärnsdroppar
viskandes
sago
orden
i detta träd hänga
paket
inslagna
med gyllenband med silverband
i vita silkespappers
opalskimmer
i natten skimra dessa
eldflugor
ljusfolk
granar växa i stjärnring
med vägar tolv
ugglor vakar vishetsgivande i
nattens djupa stjärnaltare
kommen ur skogshärd
är ringen av stenar
gråtande vandrade molnkvinnan
tårar föll likt blyinfattade
fönster
marken darrade
stillnade inför det fönstren
visade
fasa var ej synen
ej heller kommen ur rädsla
fönstren
vad var fönstren
livspanoraman
i glödande färgskalor
immade i denna stund
av frostade glasprismor
pendeln i urets mahognyhänder
viskar
förgät
förgät
mig ej
spannen är tömda
låsen är vridna upp
medsols
månskäran
vilar i makarens hand
han skär havren
kornen i åkern han sådde i
vårgrynings
vaknande öga
han lyfter händerna
ser henne vandra
hör hennes brustna hjärtas slag i
otakt
arytmi
han nynnar
han breder ut armar
hon minns i ödegården däri hon
vaggar
trasorna
hon bär
i hinken med hål
en sil
kanske var det med den han
vaskade guld
kornen han sådde
var icke guld
vad var de
svartmögel
vilket täppte hennes andning
det fanns stunder
hon kan minnas dem
han slöt henne i famn
mjukt villkorslöst
i en av stunderna kunde hon
släppa
pansarmuren
blott för att huden
skulle rispas
inifrån
hans naglar trängde in
låste du
för alla
kommande möten
livspanoraman i glödande
färgskalor
skallrar i vinden av tornets
resta
ornamentssten
ärgar
i kalkbrottsvindens
fräsande
hon viker tranor
komna ur vitas
stillhet
du kunde ej släcka
så önskar jag du så gjort
lämnarvind
tranor breder ut vingar
vita svävar molnens vingbredd
når körsbärsträden
i dalen
där han med mjuka penslar
skriver tecknen i hennes panna
immade i denna stund är glasen av
frostbrutna
i denna stund av fallande
hon tar fönstren i sina händer
fönster
tårar
droppar
skådar i liv
i månmoderns fyllda
silverskrudsnärhet
moder min moder
du kom till mig i kvinnoregnen
under
i cypressernas skuggor
begråter vi de släckta stigarna
molnkvinnans händer är skålen
gjuten av kristallord med vitas rosenblad inlagda
tårarna är vattnet
renat i silvergläd
ringen länge gömd
under gräs
under mossa
hörde skogen andas
kommet
kommet är det
rödhaken lyfter varsamt
täckefliken
i härden väcks
av väckaren
varsamt glöden ur kommen
ringen är synlig
är ädelstenar i nattens
silveraura
gråten är stilla
hon såg
hon ser
mannen har helat taggstegen
fönstren är klarnade
helt stilla
sitter molnkvinnan
med kjolar utbredda runt sig
tusenskönans blad i skogstjärnors
ring
händerna är skålar nu med
skimrande lågor
tända
leder vandringen till hennes
blottade ögonrosor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar