i de gångna markerna
vari träden
var en gård
en trädgård
lever en stuga
träden gav dess väggar ögon
bar andningen in
du kan i stilla höra rötternas
djupa sång
kan i stilla höra bladens
lövens susande
du kan ur tiljor
höra de högvida skogarna sända dofter
fönster
är öppna vyer
dörren
är en öppnad väg
taket är ett täcke lagt av
slätternas
höga silverplymsgräs
frihjordar
synes beta lugnet i denna plats
stigar
är lagda
av steg
krattade gångar
fyllda med doftande
friblomster
vildblomstren lever fria i
fjärilssångernas skira
hjärttoner andas vindar
steg av lagda
är stigar
bergen är stenringen
vilken höljer stugans hjärteld
stundligen täta vid behov
stundligen av skiraste kristaller
ur stugans rökgång
synes rök skimra
skimras
skymningsdimma faller mjukt in
gryningsdimma faller mjukt in
vem är i stugan
vem kom
vem gick
den gamle mannen
vandrar med mjuka steg
skor bär han ej
varsam är mannen
hennes hud är skör
varje steg är en smekning
hon andas hans kärlek
hon svarar hans kärlek
vildblomstren
skrudar cirkeln
han krattar gångar med fingrar
mjuka
sanden stenarnas kiselglöd är vit
grus är skimrande vyer
ej grusade
gångna
hopp
ofta stannar mannen där
under trädet med den vida kronan
trädet vars rötter är knäppta
händer
korgen inom vilken sjön
med det stilla vattnet
lever
ofta lutar han sig till stammen
blickar in i kronan
möter fågelregnen
fåglarnas
toner
han lyssnar in
följer regnens färder
tonerna vilka mjukt landar in i
hennes skimrande hud
doften av vita rosor
andas
den gamle mannen
gammal så
är mannen ej
han bär alla åldrar i sig
håret är vitt
ögonen skarpa
klara
bergen är stenringen
vilken höljer stugans hjärteld
stundligen täta vid behov
stundligen av skiraste kristaller
näri de samtalat
i stunder av korta
i stunder av långa
vilar han ögonen en stund
under ögontäcke
hon väcker honom med en droppe
nektar
endast denne man vet droppens nektargömme
ty hon har viskat vägen
han vandrar med mjuka fötter
svarar till det han såg till det
han hörde
i de gångna markerna
vari träden var en gård
en trädgård
träden in i denna gård
träd in i denna gård
vari blomstren är stigna ur
gryningsögon
vari morgonvinden
rör vid vintersömns dröm
vari silverklangen är
det barn ser vara feernas spö
staven med vilken
feerna väcker regnbågssparvarna
vilka sprider fröers
nu vakna dröm
in i fälten
in i denna gård
sommarens gång ligger naknad
han har krattat gången med
fingrar mjuka
nu bruna likt hennes blottade hud
ådror är trädens vida rötter
strömmar är
blodets sång
sommarens gång ligger naknad
minns
lupiner med fingerhänder
med blomstrande ax
lejongapens humlesånger
örtagårdens vindlande örtafall
vattenfall
ned för kullen i sunnanvindens
händer
dofternas
timjan malört basilika
lavendel
minns prästkragars nattljus
vallmon
hur vackra cinnoberkjolar
virvlade
släppte
täckte hennes hud
i skimrande glöd
blåklinten vilken slöt ögonen
linsen brast
blåklinten vilken aldrig kom
akvilejor
rosor
riddarsporrar
salvia du vackra doft
i dessa gångna marker
vandrar hon
hon med värnandehänder
han har sett henne
där
han vilken följer hennes väg
han vilken lever i stenringen
vilken ser det uppenbarade
hennes värnandehänder
bäddar varsamt in drömviljan
av och till vänder hon blicken in
i himlaängder
följer plogarnas böljande sånger
svanesånger
till och av
vänder hon blicken in i
skogshuset
skogshuset
är där ängen den vida övergår
stiger in i skog
stundtals är stammarna pelare
pelare vilka sköljer skuggor in i
ängen
väver
väver
flätar
stundtals är skogshuset
sköljt in i svävande dimma
hon kan se väven
den flätade mattan
vilken höljer ängen i stunder av
kommande frost
hon kan uppleva dofterna
bären mossan
stigarna
skogshuset
är en plats hon andas inom
han har sett henne vandra
han har sett henne komma
stundtals kan hon skymta hans
ansikte
i det hon lyfter slöjan upp över
sjön
hans ansikte är vackert
kommet ur år
hon sluter ögon
minns upplevelsen av hans närhet
somnar en stund
ser
en stuga
träden gav dess väggar ögon
bar andningen in
du kan i stilla höra rötternas
djupa sång
kan i stilla höra bladens
lövens susande
du kan ur tiljor
höra de högvida skogarna sända
dofter
fönster
är öppna vyer
dörren
är en öppnad väg
taket är ett täcke lagt av
slätternas
höga silverplymsgräs
frihjordar
synes beta lugnet i denna plats
stigar
är lagda
av steg
krattade gångar
fyllda med doftande
friblomster
vildblomstren lever fria i
fjärilssångernas skira
hjärttoner andas vindar
steg av lagda
är stigar
bergen är stenringen
vilken höljer stugans hjärteld
stundligen täta vid behov
stundligen av skiraste kristaller
ur stugans rökgång
synes rök skimra
skimras
skymningsdimma faller mjukt in
gryningsdimma faller mjukt in
vem är i stugan
vem kom
vem gick
den gamle mannen
vandrar med mjuka steg
skor bär han ej
varsam är mannen
hennes hud är skör
varje steg är en smekning
hon andas hans kärlek
hon svarar hans kärlek
så var det
så är det
viskar träden
i de gångna markerna
vari träden
var en gård
en trädgård
så träder vi in
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar