havet är
glittrande
soldroppar badar
i spegelns
utsträckta väv
lakanen äro sträckta sidenslöjor
lyftas sakta
är kupoler ur skimrande siden
lyfts
lyfts
av deras händer
kvinnorna vilka vakar med
klippornas fyra
den femte är ögats pupill
är navet
varur tonen svävar
stiger
andas in hav
är ett berg
en bergsmantel
vilken sköljer
breder ut manteln
in i havet
är klippa
är hav
är berg
lyftade lakan
skimrande sidenkupoler
sjunker
sjunker
åter är havet en glittrande
utsträckt spegelväv
soldroppar badar
havet
glittrar
soldroppar
havsdroppar
vattendroppar
tag denna droppe i din hand
släpp denna droppe i havet
se dessa trenne segel
dessa trenne ark i din hand
din hand
är
en båt
ett skepp
en skuta
dessa trenne segel bär tecken
kanske är din hand
en barkbåt
långmasten
är i mitten
dessa trenne segel ark
är fästade därpå
eller i
mer
i
det ena arket visar dig bakombarnets
ansikte
det andra visar dig framombarnets
ansikte
det tredje visar dig nubarnets
ansikte
ärbarnets ansikte
ser du
dessa trenne ark
verkar
med
varandra
tag denna droppe
släpp denna droppe i havet
vandra en stund
kvinnan står vid brunnen
hon har fyllt vattenkruset med
vatten
kruset slinter
kruset brister i skärvor
med utslagna händer ser hon det
skedda
vet den febriges spruckna läppar
vet behovet
hon söker kupa händerna runt
det vatten vilket ännu ej sjunkit
in
vattnet viskar
kruset är kruset
jag är vatten
kruset är ur jorden elden havet
luften stjärnvidas
kruset är i skärvor
kupa dina händer runt
i visshet av
kvinnan kupar händerna runt
skärvorna
kruset helas
vattnet stiger in
hon vandrar till huset med
vitkalkade väggar
når bädden där barnet då yrade
feberhet
ögon
glittrande möter henne
barnet är helat
i sin visshet
tag denna droppe
släpp denna droppe i havet
havet låter droppar stiga
skrudar himlaträden
glittrande är träden
ser du dropparna
andas
andas
andningsluft
droppar
vandra en stund
återvänd till den stund
den plats
ja
vad annat
är en stund
stunden är en skeendeplats
lyft varsamt en droppe
kan du säga mig
är detta den droppe
du släppte
vad svarar du mig
kanske att denna droppe ej är
densamma
den droppe vilken du släppte
och kanske är det så
kan
ske
är det så
jag säger
detta är den droppe du släppte
det vill säga om
om
aum
det är en droppe varaktighet
en meningsdroppe
den droppen förenas med havet
i den stund du sträcker fram din
hand
stiger denna droppe
motståndslöst i
sant är detta
att detta är bilden av centrum
origo
pupillen
samt periferin
låt oss säga att fiskaren är origo
fiskaren kastar ut nätet
jag talar i detta om hur folken gjorde
jag talar ej massivfiske
profitfiske
ser du så vackert han sveper ut
nätet med armen
hur nätet flyger
hur nätet med det speciella
ljudet
landar samt sjunker in
sant är detta att detta kan vara
bilden av såningsmannen
egentligen av andningen
andningsluft
är icke det en vacker bild
du andas ut
är ett med allt
du andas in
gives möjlighet uppleva allts
allt
såningsman
fiskare
det kan vara bilden av hjulet
hjulet med nav
med ekrar
samt omfång
omkrets
sakta drar fiskaren in nätet
nätet är i detta periferin
periferin vilken skänker fiskaren
gåvor
klippor reser sig ur havet
skimrande lagda blad
i detta kvällsljus
andas de in guld
är de kopparklanger
i djuptoner
kanske är detta en mollstämning
så ljuvligt berörande
det är en skönhetshymn
vilken stiger in i
eldfåglars rörelser
vari stämningen höjs
hennes stämma
vilken steg upp ur havet
är sopranens silverrena klarhet
kvällen
klippan är
silhuetter
hon håller en knopp i hand
bladen är slutna
in i höljeblad
är detta en knopp
är detta en lök
det är en knopp
höljebladen äro skal
skydd
de vissnade
ty det finnes vissnade
vilka släpper
är pergamentsblad
tunna
urmejslade
hör ej till denna knopp
dessa blad utarmade knoppens själ
nu flyga de fria
landstiger
i havets sköljandevishet
följer
leds
till
hemhörighet
spirar
gror
i skönhet
hon håller en knopp i handen
till denna knopp är hennes sånger
ur hjärtat
hennes fingrar är varsamt slutna
till denna knopp
hennes fingrar är höljeblad
varsamt hållandes det naknade
hon följer knoppens andning
ser knoppen vika ut blad
ringar
ringar
vår
sommar
knoppen släpper bladen
bladen svävar
faller
stiger
höst
vinter
doften fyller henne
i denna kväll sjunger en kvinna
med
dofterna i hudens öppnade
klippan öppnar ögon
i en stund
av en stund
sluter ögon runt kvinnan
hon är i sömnbladskokong
vandrar i stjärnskogars rena
toner
når stranden till gryning
till morgonvindens
öppnade blomma
morgonblomma i min hand
dig hälsar jag i kärlek
stiger jag ur nattens välvda
midnattsblå salar
se jag strör stjärnljus in i
markernas ur sömn vaka
klippan
är en utslagen krona
bladen är klipporna vilka reser
sig ur havet
hon ser mannen
mannen vilken varsamt reder ut
nät
sömmar däri revor är
en solstrimma är mannens nål
hans andning
är lugn
är stilla
tröstar du näten vackre man
han lyfter blicken
kanske hör han hennes stämma
ja
jag tröstar nätens revor
solstrimman glider upp och ned
ned och upp
rörelsen är vacker
så är nätet helat
han reser sig
stiger i i havet
hon ler
ty nu är han klippan i havet
nätet bär han lagt över axeln den
högra
i den vänstra håller han tråden
nu
sveper han ut med armen
sår du frön i denna tima du
vackre man
han lyfter blicken
kanske hör han hennes stämma
ja
jag sår regnbågsfrön
hon ler
stunden är sällsamt vacker
en budstund
han sveper ut med armen
nätet ja
viner ut i en vid båge vilken är
en cirkel
förenad med mannens hjärta
nätet landar
sjunker in
låter du ditt upplevda sjunka in
han lyfter blicken
kanske hör han hennes stämma
ja
jag tillåter
detta sjunka in
han är en fiskare i havet
han drar sakta in nätet
nätet glittrar
fyllt av
liv
är det upplevda
uppstiget
nu
ur hjärtflodens källsprång
han lyfter blicken
kanske hör han hennes stämma
ja
uppstiget är
det
spirar i jordmånens händer
han tömmer nätet i ödmjuk
tacksamhet
ser in i varje gåva
ser
meningen
träden sträcker fram händer
han spänner nätet till tork
mannen vandrar till folket i byn
delar med sig av det sjunkna av
det uppstigna
han lyfter blicken
kanske hör han hennes bara fötter
nalkas
kvinnan
vilken skrider med månhav i
händer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar