inte är inte intet
intet är
intighetens oändliga skönhet
tomhetens oändliga närvaro
jag har sett havet
bära
knoppar
vita lotusar
stigna ur droppar
ellipser vita
ovaler
ägg
vita
hållas i jadefingrars
mjukgröna
ådring
jag har sett trädens apachetårar
hört molnbärare andas i hornen
har sett stäppsalvian skingra
skuggornas långa
stavar
jag har sett vita svanar lyfta ur
dessa öppnade knoppar
hört svanesången
fylla
sfärerna med
livets toner
jag har sett markerna blöda
sett svarta svanar lyfta ur hav
vita kom dessa
grå sväva de
svanarna
bär färgernas oändligvisdom i sitt bröst
jag har sett svanar stiga in i sunnanvinden
hört svanarna gråta
i den blanka regnbågssjön
strömmar de
svanarna i stillhet
vassen
är
ögonfransar
vilka målar med mjuka plymer
vindarnas
rörelse
svanarna blickar in
i oändlighetens vita ark
himlarna är
förenade
med
i
sjön
med
i
allt
nätterna är vida lotushav
dagarna är vida näckroshav
svanar
vita
vita fjäderark
vaggar lugn
nätterna är sjön i månsilverhand
dagarna är sjön i solguldshand
natt dag
regnbågsskiva
svanar
blickar skärskådande in i är
skenen sätts i rörelse
vävar
möts
nordan
sunnan
borea ohion
notus
i begynnelsen svävar en vit örn
hennes tårar väckte
han bär en ört i sitt bröst
helarstaven leder vägen med
han helar såren
ordens blödande
tunga
moln dras samman
ur eldar anlagda
tvingade
ej väckta
ej burna med varsamhetshänder
röken kväver
stiger
folken lindar sjalar runt ansikten
ögon svider
tårregn
de vandrade i öknar av solstenar malda
havet var i sandens vågor
sandrök skimrade
glittrande
viskade se
se
upplev
stjärnstädernas
gåvor
andas
andas in
se pyramider växa
ur våra händers andning
de sökte guld i glittrande stenar
hon med de seende ögonen
blickar in i ökenstädernas svedda tårar
beduiner böjer huvuden
brunnar gömmer de i händer
händer värnande
baldakiner är svävande kondorer
bjällror ljuder runt hon vilken dansar i vinden
örter kryddor sänder doftregn
krukor gräva de ned
in i sandens vida havsstränder
vita korn
vita
frön
silverklocka
silverklocka
i hennes fingrar
cymbal ur himlastäder
vibrerar
i vindarna
ej ett synligt moln skuggade
dessas ögon
läpparnas
hårt sammanpressade
sprack i det vattenläglar var tömda
så sprack glasen i deras händer
kompassnålar snurrade
släppte navet
rosorna
blödde
blöder röda
tårblad
de borrade allt
för
djupt
svart guld steg upp
de dansade
virvlande
runt
hackade
sina inren
svarta svanar ser jag lyfta ur
spegelsjön
borrarnas girigögon antände elden
röken kvävande skymde synen
spreds allt vidare
de såg ej männen med ländkläden
buga inför sjön
didgeridoos vibrerar
förenar bergsådror
lycksökarna med
borrör
såg ej vassen
rören stiga in
i dessas händer
bumeranger
synes vina
dessa vandrade in i öknarna
med den röda sanden
vari klipporna är mjukröd sandsten
solen
bar hetta
följde ländklädesfolken
vilka målat ansiktena vita
med den vita lerans börd
i hettan av mittdag
stack de rören in i sanden
källan fuktade deras läppar
droppar sände de
se
se
detta vatten
oblatsvatten
ur opalstränders
regnbågsvagga
svarta svanar
sorgflor ser jag lyfta
svanarna bär
svart bär vitt
färgernas verklighet
innebörd i brösten sina
sina kunde de ej
de breder ut vingar i värn
svävar in i sunnanvinden
månsilver
sköljer
in i
hennes
blå hud
pannan bär
hennafärgade mönster
pilgrimsfalken lyfter
myrtenkvistar
sandelträden
blommar i agave
droppar
jag har sett markerna blöda
pesten kom
kunde de
se flodernas svarta
såg de icke
pesten bad dem
bönade
dem
omfamna varandra
i de kärleksblad
vilka är rena
de släpade sina kjolar
sina mantlar
drog
säckar
tunga över stenarnas dröm
diger
tiger
tiger du stilla
i olåtens tima
djungeln
ett moln av svävande toner
vari bärnstensögon glimmar
den vilken bär mantel
av natt av dag
av guld av obsidian
smyger vakande med mjuka tassar
lämnar vackra blomavtryck
bär klor lämnar icke kloavtryck
tanken är en kniv skär snabbt genom brödet
vem lämnar smulorna på bordet
varför min kära
lade de valv över markerna
var valven deras tunga ögonlock
var de så otrygga
i det de ej kunde höra
stjärnsångerna
såg de endast eldblixtarna
i de stunder stjärnorna släppte
eldsvanshåren lösa ur flätade burar
såg de ej
groparnas verkliga vara
huru regnen kom
huru detta regn fyllde brunnarna
var valven
skuggan de lade
var valven deras känsla av otrygghet
inte
ej
negationer vilka kan vara förnekelse
förkastelse
förintelse
inte
ej
kan vara vägen till liv
du säger ej du säger inte
i stunder ditt hjärta göms i valv
ja förneka det vilket ej är ditt hjärta
förneka i den bemärkelsen att du tager
detta icke i handen
samt leder detta till källan
till dess samhörighet
förkasta de pålagda bojorna
förkasta i bemärkelsen att du kastar bollen
in i den hand bollen hör hemma
jonglera i skönhet
se dem stå i fackelskenen
de har bollar i händerna
se hur den ena handen släpper
den andra tar in
in
ut
andas
cirkel
bollarna lever i cirkeln
snurra
snurra
hjulet hänger i luften
ekrarna äro många
navet äro rent
jonglörer
bollarna cirklar allt snabbare
fortare
du ser ej bollarna
bollarna är ett moln
ett drömmoln
dina händer
stannar
bollarna faller in
du ser
ja
drömmolnet är instiget i klarhet
jonglera med varandra
för
kasta
till den detta hör
förintelse
förinta
det är att se
dimman
lyfta
förinta
förintelse behöver icke vara sudda ut
det vilket var innan dimman lade sig
är i gryningsljus i den stund dimman lättar
se bollarna
stjärnljusen
frön
kapslar
drömmoln
var valven
skuggan de lade
var valven deras känsla av otrygghet
kunde de ej längre se
samhörigheten
kunde de ej
orkade de ej se
möta
stjärnornas för dem
starka ljus
varför slöt de ögonen
de slöt ögonen
ty de skulle
se
valven
varför byggde de dessa valv
räddes de regnen
räddes
de
vindarna
allt det vindar för med
räddes de
eller redde de bäddar
till skörden
molnen dras samman
är dessa stenar
är dessa jordhögar
är dessa rosor
himlars
rosor
givna ur hennes hand
lagda på gravarna
vilka grävdes
jag såg markerna blöda
pesten kom
kunde de
se flodernas svarta
såg de icke
pesten bad dem
bönade
dem
omfamna varandra
varför slöt de händerna
varför kastade de sitt träck ut över stenarnas drömmar
varför såg de förbi tiggarnas utmärglade ansikten
utsträckta skälvandehänder
varför lät de det gå till spillo
såg de icke gnagarna
blodet svartna
hörde de ej andningen pipa
i glömda böner
vid havet
står en man
han andas i säckpipan
toner svävar vida
heden gråter
havet sköljer
didgeroons svarar
tangata manu
klipporna
moai
stiger upp
bär mesas i händer
kvinnor står i floden
sköljer rännstenar fria
sköljer fläckade
fria
eldar flammar höga
under byk kärl
eldar nu väckta ur nöd
ur bön
ur svarsvilja
taggar ur brösten är dragna
molnen dras samman
är dessa stenar
är dessa jordhögar
är dessa rosor
himlars
rosor
givna ur hennes hand
i förstone inkommande kanske
svanhamnar
kanske molnfolksmantlar
en lätt bris rör vid skogarna
solregn tätt
mjukt
ännuvarmt
upphör lika plötsligt som det kom
molnen
molnen är nu vita skogar
markerna
en anings grått
kanske
kan
ske
är detta det inandades violljuset
vindar
andas
andas
skogarna äro begynnande guldhav
spillkråkan häller pärlor
ekorren jonglerar kottar i tassar
spillkråkan häller pärlor
upplyser skugghaven
skymda stiger upp
ur gömda
krukor
ut svävar vita fjärilar
förenar ordens vida
färder
skogar
är begynnande guldhav
i vars mantlar synes bär synes nötter
synes svampar
höstgrödor
hon skrockar godmodigtvarmt
däri hon reder ut stigtrassel
det var
det är i den stora vågens rörelse
skogarn stigna
andas
stenarnas djup
det vandrar en kvinna
i skogens klädnad
hon manar fallna grenar
hitan
ditan
ditan hitan
reder ut
kammar
borstar
ekon från förr
hon lyssnade
lyssnade
redde ut tovor
redde ut trassel
stundtals med blödande fingrar
utan att för den skull fläcka väven
hon kammade hon borstade
ekona
steg fram
lyfte gallren
hon såg dessa upplösas
var de ej där
nu
ser du
viskade rösten
stig in i din vackra skog
det var
det är i den stora vågens rörelse
skogarn stigna
andas
stenarnas djup
hon skrockar godmodigtvarmt
däri hon reder ut stigtrassel
ekorrar samlar
skogsmöss samlar
samlar de i högar
samlar de i överlopp
detta lopp är överlöpande ty de samlar i
till överlöpande av kommande
se
se så många rönnbär
kanske andas frostbärarna
gnistfolken kölden in
hård andas kölden
ej hård ej den kylan
upplev det kyla är min käre
domnar
väcker
väcker gnistan
åkern är en brasa med armar runt
äro rönnbären många
gäller detta bud än
kanske skall vi uppmärksamma djurfolkens samlade
högarnas vikt
högarnas storlek
mäta
mått
skräddaren mäter till behagligbehov
kväver icke huden snärjer icke stegen
skomakaren mäter till behagligstig
skaver icke häl eller tå lyfter valvens flöde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar