en gång var jag en kvinna
en gång var jag är
är tog mig i handen
ledde mig in i en bakgård
bakgården var vacker
kanske var det bara är vilken
visste var denna bakgård var
hur skall den beskrivas. går det
någon sin
beskriva denna oas
det fanns en grind, inte alls en
förfärlig grind vilken låste ute eller stängde inne.
hur skulle denna grind kunna
detta. grinden hade vare sig gångna järn
hade vare sig lås. hade vare sig
stängsel.
en grind var det så vacker och
den grinden var av järn.
svart i vissa stunder ja svart.
putsad med varsamma händer.
i vissa stunder var grinden
skimrande silver
som vore den smidd av
stjärnsmeder.
det var denna grind.
vem höll den vem bar den vem ja
det var livet
livet vilket öppnade samt slöt
grinden.
är tog min hand samt ledde mig
till denna grind.
det var i en stund inom vilken
jag höll mitt hjärta i mina händer.
smärtan hade så länge vridit om
sylar inom mig.
slagit kvävt allt vad det går att
tänka och tanken den kan tänka.
inte alls av eller ur elakhet.
inte alls. tanken hade länge
upplevt min smärta
och det tanken helt resolut
gjorde var att försöka hitta lösningar.
tanken gör det för tanken har en
oändlig minnesbank.
inte endast från dessa stigar.
från när och fjärran är denna bank.
tanken ser nu inte dessa minnen
vara ägodelar
samt minnena befinner sig inte i
bankvalv i lönnfickor ja ibland.
En gång levde ett ekbord hos mig
Med vackra snidade rosor rankor
Med vackra doftande lådor
Ett vackert skrivbord i ek
Ek
Eko
Ekolund
eklunden
Med tyngd
Vem satte elden
det finns tankar vilka. jag menar
det finns minnen
vilka tycker om att leka kull
tycker om att gömma nyckeln
tycker om att leka kurragömma.
dessa tankar ilar pilar kvickt in i vrår.
fnissande klirrande med nycklar
för se de har inte ett uns lust att göra illa.
de tycker bara att väggarna i
minnesbanken ofta saknar färgvyer.
hur skall de veta att tanken
tycker om rena linjer.
tanken har ju tvagat minnena
just för att det personliga inte
skall färga det skedda.
tanken föredrar fakta minnen.
dessa minnen, lekminnen måste ju
få leka så tänker tanken.
dessa minnen mognar växer till
och leker gör de ju
inte bara sådär
barnen övar sig i klarhet
övar sig i finnande samt
upplösande.
stundtals dyker det upp svärmar
kanske mer fläktar det in svärmar
av färgade minnesvingar.
dessa svärmar fullkomligt virvlar
runt alla vackerlagda lakan
de vackert krusade banden
de vackert vikta överlakanen med
knypplade spetsbårder
barden sitter i eklunden
harpan ljuder vida
underlakan vackert vita
doft
ur lavendelfält
dessa svärmar fullkomligt virvlar
runt
alla pappersark minneslappar.
Det liknar väl mest oordnat kaos
Men se det är ordnat kaos
tanken har nämligen en
medhjälpare vad skall vi benämna henne.
minnesmakare. hon sitter i
lyktskimmersvrån sömmar med silvernål
ett av de vackraste lapptäcken.
det skall hon breda ut över
sömnen
i de stunden sömnen drabbas av
marritter.
så finns det stim och de dyker
upp.
stänker skvätter virvlar rena
rama strömvirvlar.
jodå svärmarna samt stimmen gör
tromber virvlar
ser ganska lustigt ut då de
lägger det vida samman
och vilka toner de andas sen det
fullkomligt dånar i huvudbasen.
hit ledde tankens försök hit
dit är nu ledde mig till denna
grind.
till denna bakgård.
nej inte alls var det ett
lönnfack.
det var ett är och jag var barn
och jag var kvinna.
grinden öppnades bjöd oss in.
tvekade gjorde jag ej ty jag var
kommen dit att vad än sker låt det sker.
jag orkar ej lyfta en hand och
hjärtat höll jag i händer bröstet var vidöppet.
jag steg in. är släppte ej min
hand.
märkligt att jag höll hjärtat
ändå
höll är i min hand. så var det
och i det vi stigit in.
tagit steget över tröskeln så att
sägandes slöts grinden.
gräset sommargrönt nådde mig upp
till skålarna av knä
ja, ja knävecken, mjukt rörandes
vid. det var ett sådant gräs
du kan taga mellan tummar samt
pekfingrar samt spela.
inte jag ty mina händer var
fyllda med denna väg.
sådant gräs var det. en stig
fanns eller en gång upptrampad i gräset följde vi.
nådde till körsbärsträden
äppelträden plommonträden.
sommargräs ändå blom. nog märkte
jag tycket ej detta var förvånande.
hur skulle det vara mer
förvånande än en grind
utan gångna järn utan lås utan
hängen upphängningar.
kronorna var fyllda av blommor
samt surrande vingfolk.
Marken. marken doftade ren jord
så som det gör i platser liknande denna.
rabatter fanns med ringblommor
djupblå irisar
rosor liljor stockrosor lavendel
allt i en salig blandning.
alla utan trängsel.
alla välkomnade de mig i mitt
trötta tillstånd.
mest av allt ville jag bara lägga
mig ned.
är höll min hand stadigt. ett hus
levde här.
Träväggar. Inte trätväggar
trädväggar fönster med
snickarglädje
inte en enda ruta inte en enda
dörr
jo en dörr med den var ett valv.
det doftade så doftar äldrehus
livets dofter ur vänligsinnade
stigar
är ledde mig runt huset vi gick
ej in däremot ledde är mig till fönstren
och vi kikade in. huset tyckte om
vår närvaro
det upplevde jag i väggarna.
tanken log still ty jag upplevde
i små korta frekvenser sekvenser
innan tröttheten slöt mig inom
innan sylarna vreds om eller
kanske var det
knivar svärd spjut. piskorna hade slutat vina.
en stund av ro smög sig sakta in.
är ledde mig till trädringen vi
hörde barn.
barn vilka lekte stojade ja hela
gården ljöd av glädjebarn
vilka hoppade hopprep. Hopp. hopp.
vem håller i den röda tråden
vem har tvinnat trådarna till
detta vackra hopp rep.
en gammal kvinna sitter på
förstubron
stickar strumpor vantar mössor
sjalar inför vinterns kommande.
hon ler vid min fråga.
jag ser barn stå i stjärnring med
röda trådar
ser dem tvinna fläta samman
trådarnas vilja
hopp hopp rep.
hoppa hopprep.
de lekte kull gömma nyckel
kurragömma
pirra kula allt det barn gör i
övande.
barn leker i allvarslärande
den gamla kvinnan ler hennes make
hyvlar bräder
gossar ser på. Hamra. hamra spika
skruva putsa
vad bygger barnen vad bygger
makaren.
bilar båtar hus skålar fat allt
det vi behöver.
den gamle mannen vänder sitt
ansikte till mig.
du vet träffa spiken rätt tälja
utan att skära.
mäta passa grund väggar tak.
instrument redskap makaren ler
hans kvinna ler
båda är ur ålder stigna.
är påminner mig om stegen leder
mig till träden.
det är som
som om är häller ut mig där invid
rötterna,
där i gräset. där under kronorna.
sakta ser jag träden släppa
blommor
ser jag bär ser jag frukter
mogna.
faller in i händer in i korgar
skörda , skörda lin.
i den stund mognaden är fallen
vilar träden i nakenhet
för att i nästkommande sekund
blomma igen.
allt är en våg av ständigt
skeende
så vackert är detta och jag ser
stammar gråta kåda
vem skar dem. stammarna hyssjar
frågan min.
vem skar inte vem
kanske åldern skar oss kanske en
spark kanske en vind kanske en,
vi gråter ty vi upplever allts
tårar
och pärlorna trär vi på band
lägger bärnstensbården runt din
hals viskar hela.
hela din väg vi värnar dig.
Mitt ansikte
Undviker jag att se i spegelsjön
Ansiktet smärtar mig
det far ett nattmoln vida in över
mina ögon
allt är mörkt så mörkt
det enda jag är medveten om
är att är håller min hand
svagt kan jag höra
hjärtat andas i mina händer
nattmolnet viskar mjukt
skall du
skall du ej
hon kryper samman tätt under de
stora bladen.
hon har upplevt livet inom sig
har sett kroppen förändras
har sett ansiktet förändras var
gång hon vänt
ansikte
det
in i vattnet
hon har tillrett en bärsjal
vävt
sytt in trådar
pärlor snäckor fjädrar
livets vägar
innan hon fäste dessa vid väven
hade hon tvagat väven i floden så
floden var i
hade hon torkat väven i eldens
sken så elden var i
väven var ur jord ur vind så de
var i
inunder stjärndiademet hade hon
sömmat så de var i
livets gåvor mitt älskade barn
livet rörde sig alltmer inom
henne
ankommande nalkades
hon kröp in under de stora bladen
hon föder sitt barn
inte sitt
hon föder barnet
i regnets sånger
i solens droppglitter
i månens silverskimmer
hon kryper samman tätt under de stora bladen
paraplyer i grönska i hjärtform
snibbarna spetsarna ur vilka
droppar lugnt faller
de vandrar i skogens frihöga
deras fötter är mjuka tysta
händerna deras är flätade
kärlekskorgar
ögonen är laguner skapade i ömhet
allt vilket vissnat spirar i
deras närvaro
regn skrider in
han leder henne till trädet
det träd vilket sträcker sig högt
upp
vilket breder ut rötterna djupt
ned
bladrankor slingrar sig uppför
stammen
bladen är händer
givandehänder
djupgröna i hjärtformer
regn skrider
droppar
han vänder ett blad till henne
ögonen viskar ömt
drick älskade drick
hennes läppar
säras lätt
en droppe faller
en klarhets
ren
droppe
hon vänder ett blad till honom
ögonen viskar ömt
drick älskade drick
hans läppar
säras lätt
en droppe faller
en klarhets
ren droppe
deras ögon är glittrande regndroppar
i det solen stiger in i skogen
nakna möter de varandra
i det solröken
stiger
hon kryper samman tätt under de stora bladen
paraplyer i grönska i hjärtform
snibbarna spetsarna ur vilka
droppar lugnt faller
doften ur nattregn uppfyller
henne
hällregnen kom över henne
varför heter det häll
hon ser honom komma med den flata
stenen
hans ansikte är leende solblad
hans steg är lätta
han ser henne
hon uppfyller honom
med värme
elden brinner stadiglågad
två flammor i ett
han lägger ned stenen
de inväntar eldens verkan
hon tager vatten ur källan
salt ur stenar
mjöl ur stenskålskvarnen
blandar med eneskeden han gav
henne
knådar med händer
de gräddar bröden på hällen
varför heter det häll pilar en
tanke kvickt förbi
häll
hälla
klipphäll
hon minns havet
klipporna
doften
tång
koraller
valarnas djupa
delfinernas glittrande
klipporna
solvarma
hur havets hand rörde vid hennes
hud
häll kan ju vara en
eldstad
varför heter det eldstad
eldfängd
eldstad
pilar en tanke
pilade
pilar
hon minns hans vackra ansikte
hur hon med ett plymgrästrå
kittlat
jo
staden är byggd runt en kärna
vem sådde kärnan
sådd är kärnan
det gjorde jag
glittrar vildäpplet bortom
grinden
den fallna grinden
gömd under vita blomsterrankor
blomsterrankor vilka klättrar
uppför stammen
stammen vilken i rothand bär en
källa
det är som
som om
som källan sipprar fram ur trädet
hon minns hur hon stelnade
i den stund
han for
en stam
vilken gråter
det är som källan sipprar fram ur
trädet
trädbarken
livsbarken
det trädet har hon hört berättas
om
kronan är
blickar du in i den
kan du se
livets hjul
livshjulet
snurra min värld
in i månsilverdalens
fjäderängder
dun
skålar
bär
gryningsnektar
livshjulet
snurra kan du se
spiralen vilken leder uppför
nedför
hon kurar sig samman
så kallt har det blivit
sedan
samman kurar hon sig
tag dig samman
sluter ögon
upplever inhägnaden sluten runt
sig
staketet
instängdheten
hur hennes fingerknoppar blödde
var stund hon greppade om
staketet i längtan ut
vilket för henne är in
taggtråden de virat
skar henne
hon minns instängdheten
hur hon kvävdes
hur hon ofta lutade sig fram
med armarna sina runt sig
hur hon vaggade sig
tag dig
samman
hon stod inte ut
såg inte ut
hon stod inte ut
hennes inre stegrades
de såg det ej
träden kallade
en tanke pilade kvickt
varför heter det stod ut
varför säger du så
glittrande log tanken
min vilja är att ruska om dig en
aning i kärlek
varför heter det stod ut
stod inte ut
var hon en saltstod
av alla tårar hon kvävt
stod inte ut
är det bakvänt sagt
du längtade ju ut
så du stod inte in
vad heter det står
jag retas i ditt tunga
i kärlek
du längtade ut så du stod inte in
du orkade ej med instängdheten
träden harklade stämman
nu tanke kär har du välan
trasslat in alla mina grenar
hur skall vi reda ut detta
jo
så här
trädet sträckte fram en hand
sätt dig här kvinnovandrerska
hon stiger in i handen
så
nu är hon både ute samt inne
tanken ler
berätta vidare
hon sprang som om
som om hon var förföljd
instängdheten
staketet brast
hon rusade utan att se sig för
det enda vilket drev henne var
träden
kallade
hon föll i en grop
en jaktgrop
plötsligt var marken borta
hon befann sig inte under de
stora bladen
i en fångstgrop
mörkret föll snabbt in
träden viskar mjukt
detta är ej en jakt eller
fångstgrop
dina springande fötter
dina ögon vilka var springor
rörde vilt vid
våra rötter
du märkte vare sig taggar snår
eller utstickande grenar
detta vår kära
är
den grop vi vidgade för dig
en värnandegrop
vilken i kärlek hindrade dig från
att rispa
skära
slå dig
det är
en
vaggandegrop
vi håller dig åter
hur skall jag komma upp
slumra en stund
mörkret är här
vi höljer dig med våra grenar
hon hör en varg sjunga
så som
endast vargar kan
hon sluter ögonen inväntar månens
silver
hör mjuka steg
han lägger av sig hamnen
manteln
sträcker händerna till henne
hon tager emot hans händer
han lyfter henne ur gropen
breder sin mantel runt hennes
huttrande kropp
han för henne till
de vilar samman i natten
tätt under de stora bladen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar