molnmantlar
drages samman
ur skirblå ögonrymder
vindar lyfter flikar
frigör mantlars vidd
ryttarna kan ej ses
höra kan du de oskoddas mjuka
friheten är glittrande droppar
runt dem
manar
manar
tonar in
böljar
sveper ordkarga slätter
löven
träden bär är djupgula
ärin till guld
gyllenguldsgula
gyllenröda
vindar lyfter örhängen
löv
blad virvlar
hösten djupnar
dansen djupnar
mognar
mognad
in i stigars händer
oh du vackra
vackra svepande rörelse
väcker hudens instigan
i bröstet lever solen ur
sommaräng given
lever doftande blomsterbäddar
ängder
lever dofterna ur korgen hon bär
fylld med frukter
oh
du vackra
se här lägger jag mig ned
beskådar
molnen
vilka dras samman
mantlar
böljar
manar
manar
rörelsen in i livens stigar
kom liv
lyft mig ur graven
vad är detta för ett rum
på väggar hänger masker
stela masker
vem har gjutit dessa masker
dödsmasker
det är mina åldrar
stelnade masker
väggar viskar
det är ej dina åldrar
dessa masker
är ej upphängda
dessa väggar är ej väggar
är de vilka bär ansiktena
masker
hon ser
väggarnas tätt sammanslutna
ändå skiljelinjerna
vad är detta för rum
ansikten viskar
viskar
från var härrör dessa stämmor
hon fylls av olust av vilja lyfta
händerna
döva stämmorna
håll dina händer stilla
manar väggar
hon ser
hon hör
huden är blödande
smärtan viner in
vad är detta
detta är
det vilket
var
hon sjunker samman
utmattad
hur länge
vad sker
vad är detta
detta är
hur
länge
hon trär en handske av hud över
handen
det gör hon ej
hon är det ej
vem trär
trär vem
hon ser ansiktena
maskerna lyfta händer
trär handskar på
av hud
de skiftar fingeravtryck
hur
vad sker
de har glömt
glömt stigarna
hör dessas hjärtan viska
viska
stämmorna du hör bölja ur väggar
viskar
brist
brist
vägg
du är icke mitt vägval
valet skrev jag en gång
vari sanden virvlade
vari jag
vi landade i denna sfär
mitt vägval är du ej
vägg
hon ser maskerna glida lätt isär
se sig om
stelt
sammanpressat
hon ser svarta
tomrum mellan dessa
det sker
det sker
viskar
stämman
hon ser
hon ser
maskerna rodna
blodet stiga
livet
fylla
dessa
dödsmasker
stämman viskar
så tager du denna skrud i din
hand
att vårda att värna
intill kvinnorna i floden tar dig
omhand
viskar
vila
vila
så är du ett barn
mitt barn
ser du
molnen
molnen klättrar uppför berget
klättrar vigt uppför berget
klipporna
blänker
likt
blanka havsfolk
en vidvingad ropar med
vemodsstämma
vedmod i stämma
vid mod i stämma
se
se mina
våra fränder
rockorna hur vackert rockorna
svävar
så
omfamnar de nu
bergets hjärta
eller är detta blanka
det vita arket vilket skrevs med
indigo
mästaren med penseln
vilken målade tecknen
caligrafi
är detta bladen
arken
vilka har gråtit
är detta
indigodjupa
blad ur vita
rockor omfamnar bergets hjärta
vari valarna sjunger djup
molnen har siktat bergets
klippornas vita slöjor
gnistrande kristalltoner
snö
snööga aldrig släckt
snö
se nu ömt
det lugn vilket ligger över hans
axlar
det lugn vilket vilar över hans axlar
är sällsamt att skåda
ansiktet
blicken vilar i handens rörelse
den hand vilken håller fästet
solstrålar rör vid silverblad
silverbladet hölls
i silverträdets fingrar
lätt
mjukt
silverblad
vid
rör
solstrålar
kniven är ett med hans hand
han täljer en skopa av grenar
grenen vilken landade ur rönnens
händer
han ler mjukt
minns det späda trädet
kvisten
grodden
spirandet
rönnbäret bars av vem var det
en nötskrika
av rödbröst
av koltrasten
av näktergalen
av sparven
av taltrasten
av
bars i lyssnan
lades i denna jord
fann fäste
grodden spirar
han minns kvisten
ler in i rönnens vida skönhet
du bär många bär i detta årsvarv
det bär jag
ibland synliga
ibland skymda
beroende av hur mycket det kisas
han minns kvisten
hur grenarna sträcktes
vida
hur rötterna visade grenarna
vägen
han täljer en skopa
en kåsa av gerenen
grenen vilken landade ur rönnens
händer
denna vackra rönn
ett hav av pärlor
djupnade karneoler
vari fåglarna rör färderna fritt
denna plats denna glänta
är
eldfängd
orange rönnbär
en aning mörkare orange nypon
han minns hur de vandrade hand i
hand
hur han mjukt omfattade en ros
hur hon med kärlek följde hans
rörelse
denna plats
denna glänta
är
eldfängd
han minns korgen med fägnad
nybakat bröd
hur hon i ärla morgon steg upp
knådade
flätade
gräddade
i vedspisens
eld
doften vilken omfattade hans
slummer
drycken
doften
de bar i sina händer
hur de fägnade varandra
han täljer en skopa
en kåsa
sitter i denna glänta
är eldfängd
ännu röda hallon
hallon nypon rönnbär
en plats en glänta vari de röda
samlats
rönnbärsträdet släppte denna gren
till mannen med ögon för
i trä
inte alls var mannens ögon
snidade i träd
och kanske var de kvistögon
han hade ögon för träd
han var
han är i trädens rörelse
rönn av fjolår
höst vinter vår sommardoftande
är vacker i kärnmönstring
han täljer med kniv
han gröper ur med sked kniv
han minns doften av gröt
smält smör
mjölk
sylten hon
rörde
spånen
han ler
minns hur hon släppte ut håret
hur lockarna stod i sky runt
henne
han ler
spånen liknar ej lockar
mer fjädrar
så är kåsan given handform kupad
han slipar med sand
han putsar med hand
träder in i rödmötesplats
bugar inför hallonen
säg
får jag
hallonen faller lätt i hans hand
han minns
slånbärens vita skyar
hur vitvingsfjärilar lyfte
hur grenarna bar stift
bar pilar
bar spjut
hur de gröna bladen veks ut
han ser bären
djupnande
inväntande frosten
vi vandrade här
här i denna stigs följande
i hans hand faller hallonen lätt
han fyller kåsan lagom
andas in doften
vänder ansiktet in i vinden
ställer
kåsan
med hallon
på tröskeln
in
i
rönnbärsstugan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar