släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga
slut synvinkeln
se djupare
tala till mig
i mig
jordarna
andas de tusen stigarna
andas tusenbladen
azaleorna
azaleaträdens
skira
rosengårdsblad
körsbärsträdens skira hav av
kommande bär
grenarnas fingerbjällror
minns pinjelunden
tallarnas mjuka linjer
minns de nätta stegen
stigarna
de mjukt trampade i gryningen
i ännu månsilverskrudad vithet
minns hur de vände ansiktena in i
källan
hur synen klarnade
jordarna minns
bergen med snöstrimmade händer
höljande bergen i stundtals
strålande bländande ren vithet
minns vimplarna i träden
vita vimplar vilka viskade god
resa
minns alpackornas mjuka
minns han med orange skrud
vilken satt
ännu sitter vid bergets låt oss
säga fötter
där finnes en rundel
en cirkel med sand
vit sand
från var
från när
det vet han
omgiven är han ej av stenar
nog är han en eld
med mildlåga
omgiven är han av skålar
med sand
ädelstenssand
vad gör han
han lyssnar till jorden
hennes hjärtas sång
han målar med sand
läser tecknen
kallar in vindarna
vilka blåser tecknen vida
han ser i berget azaleor körsbär
släppa bladen vita
det är
fullbordat
han är en gnista
vilken
instiger i bergets grund
de ser hans ansikte
klarna
i källan vilken sipprar ur berget
minns de nätta stegen
stigarna
de mjukt trampade i gryningen
i ännu månsilverskrudad vithet
minns hur de vände ansiktena in i
källan
hur synen klarnade
vad bar de
vad kom de
när
de kom vägen
vandrandes över sjön vilken lever
i berget
sjön med de röda vattnen
de bar
tarvlinne
orörda var dessas hudar
orörda var dessas sinnen
de bars av en hand
av en slup
av en båt
rodde de
nej de rodde ej
de fördes
avkläddes tarvlinnen
kläddes i djupblå
indigoskrudar
händernas insidor
målades djupblå
indigoblå
för att de skall minnas vägen in
dig gå
i var stund de förtvivlar med sin
egen ohörsamhet
dessa kvinnor lärdes
hennes andning
de bar kvinnodalens pärlor i sina
ögonhamnar
de kupade händerna under källan
ty deras händer voro rena
de hörde dropparna viska nöden
från var den kom
de helade dropparna
med sångernas
insikter
kvinnorna
trampar mjukt stigen
fötter mjuka
likt havets
mjuka dyningar
dyner ligger
i mjuka veck i öknarnas sand
vandrarfolken
beduiner
nomader
samlas
bär med sig
karavaners dofter
kryddor
kanel
kardemumma
eldfaten
väcks
tältdukar är
böljande baldakiner
han ser en
visdom
sitta under
ett ökenträd
med
blommande grenar
bär
azaleor bär
körsbärs blom
visdomen rör
händerna
rör
kvinnornas pannor
de släpper
skruden
händernas
djupblå
blir
i tälten bäddar
kvinnor med
mjuka kuddar
dynor
avkläder
kropparna
reskläder
bjuder ur
lerkrus ur vattensmycke droppar av vilonektar
sagorna
tonar ur resande brösts stillhet
visdomen rör
händer
vad formar
visdomen
lera är det
ej
stenar ej
luft
ja luft är
det
ur kvinnor
stiger
snöleoparder
vita skimrar
pälsar
med svarta
djupt blå mönster
de vakar med
bergen
bergen med
tunna
vita slöjor
i bergens
inre höres tempelklockor ljuda
i dalarna
synes
strålandeblå bergsvallmo
svara
himlarnas
svävande
maneter
de ser hans ansikte
klarna
i källan vilken sipprar ur berget
han tar av träden emot
en harpa
han tar av henne emot strängar
de hör honom
mjukt lyfta tonerna
lyfta nattens slöja
han hälsar solens uppgång
släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga
slut synvinkeln
se djupare
tala till mig
i mig
jordarna
andas de tusen stigarna
andas tusenbladen
i källan vilken sipprar ur berget
han ser kristallbergen
de berg vilka steg ur
kvinnodalens tårar
hör de rena tonerna
hela
ser händers insidor
indigoblås djup
ser händerna vitna
minns ett träd med vit stam med
eldblad
där vid sjön
sjön vilken lades dit av berget
hur han så ofta stannade där in
vid
lyssnade till sällsamma toner
harpotoner
han ser solen stiga upp
ser bergen färgas röda
ser männen
sjunga
stenar
till
trappor
trappor
stigande
till templet vari solen sänder
bladen
åter ser han folken med lyssnande
stigar
ser han dessa skövlas
stiga in i bergen
för att där nynna tonerna
vidare
han ser en örn lyfta ur bergets
öga
ser örnen sväva
skåda
blicken är skarp
skär kanterna rena
allt är en väv
släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga
slut synvinkeln
se djupare
tala till mig
i mig
jordarna
andas de tusen stigarna
andas tusenbladen
vindarna sträcker händer
löven
virvlar
virvlar
faller stiger
bäddar in
bäddar in
träden hör
en man
sjunga till
harpans svävande toner
en slända
rör vid natt och dag
nycklar
klirrar vid flodernas stränder
i sjön andas
sländor
rör vid
lotusskålars tusende
släck
tystnaden älskade
vindarna
sträcker
händer
sträcker
fingrar
rör vid
molnögas skimmer
molnfolken
skrider lugn
in över
slätternas böljande hav
högt upp
svävar de
väktarvingar
vakare med
markernas bedjande stämma
molnfolken
åhörde budet
svarade an
breder ut
mantlar
breder ut
blad
slätterna är
täckta med timjan
timjan andas
renande andning
mjuka bäddar
med vita
skirvioletta
blommor
humlors
djupa
bastoner
stiger
molnfolken
åhörde budet
svarade an
breder ut
mantlar
breder ut
blad
stäppsalvia
strålar blå
vinden
vindar rör
vid mantelflikar
det faller
ett mjukt svalkande regn
fyller
trädbrunnars
torrlagda
han sitter
vid tröskeln
på trappan
vilken leder till dörren
händerna är
vandrade marker
rörda av
solvind
en gång kom
han ur den röda sanden
naken med
obrända fötter
vandrade han
i de släckta
ökenstädernas
glödande
böner
de sådde
bönor i fältens torrlagda fåror
bönstjälkar
lindade värn
gav markerna
näring
till
liv
han gavs det
denna rörelse angav
vit är
skjortan
byxorna
är vida
fötterna
är i stövlar
mjuka
han har
svårt bära skodon
umbäranden
har han vandrat med
viskande
um aum
bär
bär mina
stigar i din hand
han hade
sett
brunnen
hade hört
vattnens djupa stämma
hört floden
bäcken
källan porla
de visade
honom det han nu skapade ur ögonbilder
sanden steg
vindarna
blåste
sanden
virvlar
blir en
brunn
en vandrande
bär ett
vasstrå
givet av
floden
floden ur
havet
vari hägrar
vakar
vandraren sticker ned strået
vatten
sipprar
ur
källan
källan
släck tystnaden
allt det du ser är ej det synliga
slut synvinkeln
se djupare
tala till mig
i mig
jordarna
andas de tusen stigarna
andas tusenbladen
i källan vilken sipprar ur berget
pilträdet
skänker
grenar
han flätar
spann
korgar
till
lyftande av pärlor
vattenpärlor
korgen
bär snäckor
bär
havshänder
till
flodbädden vänder han sina stigar
han formar
krus av lera
till
lyftande av blad
bergen
viskar
kallar
väktaren vid
porten väntar honom
han instiger
bergsfolken
undervisar honom i smide
han smider
en hink ett spann till lyftande av vatten
han ser
kvinnorna vid källan
huru de
kupar händerna
tar in
vatten
läser
stigarnas
anleten
ser vattnet
sippra ut mellan fingrar
han ser
snöleoparder vaka i ring
hör
kristallbergen tona in
så visar
vattnen
de ser ansikten
klarna
i källan vilken sipprar ur berget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar