det finns ett hus
vilket kanske mest
liknar
en koja
fönstren är sådor
skimrande
cinnober
vilket förtäljer lågornas levande
grund
den vilken lever där
i detta hus
denna koja
har levt där
så länge minns vare sig skogen
eller hon
ödegård
hör hon viskas
det lever en bäck i närhet
en bro är lagd över bäcken
bäcken vilken stundtals
är stridande
hon ler
bäcken strider ej
är ej stridande med vapen
du viskande fågel i tallens
vidkrona
stridande är bäcken i brusande
glädje
visst muttrar bäcken ibland
då någon av en händelse
kväver bäckens lopp
vem kväver vem kväver
undrar den viskande fågeln
det händer
att främlingar med okänsla
sprider block
sprider
det är icke stenar
mer säckar
med skräp
hur kan de
hur kan
de
de kan
hur gör vi då
hur kan vi hjälpa
jag ropar in i vinden
pelikanen kommer
lyfter säcken
åter
in i den hand från var den kom
och däri detta sker
kan kastaren
spridaren av säckskräp
inte släppa
förrns
skräpet är sorterat
samt ombett renat
är det så
så är det
kvittrar den viskande fågeln
fågeln lyfter
flyger in i fruktträdgården
fruktlunden
här finns träd vilka glömts av
allom
ej av hon vilken lever med gården
hon har hört
det viskas ödegården
hon ler
i åtanke av bron
siarbron
det vet de ej
sakta vandrar den gamla
än då med värdiglugn
kjolarna är vida
är långa
smeker markerna
smeker stammarna
stammarna
liknar
like
vridna
spiraler
medsols
de följer
de vrider ej om svaren
de lystrar till tonen i lundens
dalens
bröst
fruktträden
dignar av frukt
ur blommornas doftande mognad
hon har hört barn gråta
från vägen
gården bak muren
de rest
det var så att de hörde vargar
yla
hur skulle de veta att
vargarna sjunger hymner
hymner
lovsånger till skönheten de vakar
med
hur skulle de veta
hur skulle de veta att
vargarna vakade över deras
uppstaplade gårdar
dessa väggar hade vargarna ej
sett tidigare
ej heller dessa lagda tak
dessa märkliga lukter
vargarna
såg väggarna taken darra
därav att grunden ej var lagd
därav vakade de med de vilka
reste upp dessa åbäken
vargarna ylade
hör
hör skönheten
strömma ur månsilverflodens källa
hör
lyssna
in i vinden
vi vakar med er
hur skulle byggarna veta
att vargarna ej bar skada med
att vargarna vakade
med deras stigar
skräcken grep byggarna
byggarna reste
murar
blev sönderrivarna
hon vilken lever i kojans hägn
det finns ett hus
vilket kanske mest
liknar
en koja
fönstren är sådor
skimrande
cinnober
vilket förtäljer lågornas levande
grund
den vilken lever där
i detta hus
denna koja
har levt där
så länge minns vare sig skogen
eller hon
ödegård
hör hon viskas
hon har hört barn gråta längtanstårar
hon vandrar nu
bland träden
plockar frukt
med trädens lov
i kitteln hängd över elden
i kedjan från himlaträdet
kokar hon doftande syltnektar
i lerkrus
fyller hon sylten
moset
saften
i flätad korg bär hon gåvorna
vandrar genom muren
ställer korgen
korgar
på vart barns trappsteg
i gryningen
lyfter vargarna sången
barnen hör
gläntar på dörrar
tindrande
möter barnen
gåvokorgarna
hon hör barnens gråt bli
glittrandeögon
tacksamhetsögon
muren skingras
och träden bär
pärlor
ur visshet
vargarna
vakar med hennes stigar
hon hör det
viskas
ödegård
i ringen av granar
i hjulets
stjärngranar
ekrar
i skogarnas ändlösa
andas de stilla regnen
däri kan du höra
spindelmor väva
hudarnas ådringar
höra spindelmor väva
slöjorna
kan du se kristallklara
droppar falla
kan du höra dropparnas
pärlor landa
i skogarnas ändlösa
kan du i din hud uppleva
rörelsens eviga andning
vilken ej är evighet
han drev sig utför stupet
hon såg
det ske
kunde ej hindra
han drev sig
nu sitter hon
under det halva trädet
skär sig med silverblad
floden färgas röd
stammen färgas röd
bladen är vita
i skogarnas ändlösa kan du höra
dropparna
pärlorna
landa i spindelmors väv
hon hör en kvinna gråta
i de ändlösa skogarna kan du höra
maskrosen andas ut sina frön
kan du höra dessa landa
i skogarnas ändlösa kan du i din
hud uppleva
rörelsens eviga andning
vilken ej är evighet
ändlös
evig
är denna
tidlös
tidslöst
därmed icke ett ok vilket håller
dig fast
evig är dunets färd
maskrosfröets färd
är dropparnas pärlornas
mjuka landning
naturligtvis synes min närvaro
ofta vara en fasa
förorsaka uppspärrade ögon
kan väl
vara bra
se
se
mina nät synes ofta vara en fasa
hemska fångstredskap
se näten
se ansikten
ansiktets oktav
den åttonde tonen sprungen ur det
sjunde inseglet
vem knackar på rutan
på fönsterbläcket
vem doppar fjädern
vem svarar i vinden
det var så
jag levde i molnhöga
levde med sländan
med väven i hand
lystrade till tonen
tonen vilken stundom var ett
stundom skingrades
stundom åter
in i en
sländan spann
väven löpte
mönstren skrevs i sanden
och detta var urväven ur urkällan
ren
så hördes hemska ljud
jag hörde ark rivas sönder
askflagor ar det ej
mer sönderrivna
drömmar
varje immad droppe en ej
synliggjord tår
i vävar såg jag trådar brista
hörde jag gråt
tystas
sländan snurrade allt mer trögt
tonen
tonen grep in
väckte urkällan i vart bröst
ej larmande
mer svag
mer tyst
och rösten viskade
varje immad droppe en ej
synliggjord tår
därav kom det sig
att jag fördes in
hit in
i den oändliga skogen
den ändlösa skogen
sländan snurrade åter
väven rann i stridande bäckar
floder
vattenlöpen
vattenlöpare
stred gjorde de ej med krigiska
vapen
stred gjorde de för hjärtats röst
med hjärtats röst
arken
de sönderslitna
var komna moln
vilka lagda fördunklade synen
drömmar
mörknade moln
solkade fållar
regnen föll
immade droppar klarnade
skyar klarnade
sakta skedde detta
däri fylldes de med fasa
med fruktan
ty de såg
det de gömt
de såg de gömda tårarnas stränder
än finnes det månget slutet öga
mången sluten hand
ändå
ser jag
sländan spinna
snurra all mer lättad
ser jag väven stiga ur stridande
floder
ser jag ansikten
den åttonde tonen stigen ur det
sjunde inseglet
och jag ser hennes hud skimra
ser modern stiga upp
ur grottan de slöt
henne
inom
de glömde henne aldrig helt
ty hennes stämma
hennes hjärta
höll deras lågor
varsamt skimrande
de immade tårarna
är drömmarnas nu helade styrka
hon slutade ej
se skönheten i allt
hörde vargarnas
sannhets toner
såg vakarstegen i mossans mjuka
stigar
hon gav barnen
och hon ger barnen
av frukternas mognad
ur blommornas
doft
det finns ett hus
vilket kanske mest
liknar
en koja
fönstren är sådor
skimrande
cinnober
vilket förtäljer lågornas levande
grund
hon viskar i stunder av smärta
varje immad droppe en ej
synliggjord tår
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar