allt uttalat
är ej det talade ordets börd
jordarna
ligger blottade
säden förd till kvarnen
stenarnas rundstycken har malt
säden
malt säden till mjöl
fyra äro stråna
lyssna till dessas toner
fyra äro vägarna
navet är ett
mjölet är vitt
bär inom sig mognaden
mognandet ur spirandets frö
elden är väckt
degen jäser
vad av är du kommen
kommen ur sådd
sådd
spirande i solvindar månvindar
jordehav
frön
är malda
vit
är mognaden
vatten salt honung till
degen är blandad jäser i
lerskålsvidd
blandad
knådad
av handverk
hennes ansikte är vänt in i solen
solpuder skimrar hennes hud
håret är vitt
sommarmoln
degen är stigen
hon häller ut degen
formar bröden
åter en stund i väntan
hon matar elden in i glöd
bröden gräddas
doften förs av vindar
bjuder in målningar ur när ur
fjärran
hur skogarna en gång steg ur
haven
hur stenar lades i ring
hur
markerna naknades
fruktgårdar steg fram
de vilka kom inhägnade markerna
så vackra var de i rörelser
mjuka följande
medföljande
belivande
i lyssnande
markerna upplevde ej smärta
plågades ej led ej
ty de vilka brukade markerna
leddes av markerna
markerna viskade vi leder er
och brukarna tillät markerna leda
dem
ur solhänder
månhänder gavs brukarna korn
de sådde kornen
sädesfälten kom
stenar
undervisade nu
skördefolken hur säden kan malas
så undervisades skördefolken
i brödets härkomst
brukarfolk väktarfolk
skördefolk
bagarfolk
havet vände
vindarna målar
sjöfåglar
huru de doppar huvuden i vatten
träden doppar
huvuden i vatten
havet vänder
vandringar skedde
sker
så brukar de åter jorden
hon ler
i det hon hör barnens
lätta springande fötter
kullar
kullrar
in
rullar
tumlar in
rosiga kinder
glittrande ögon
bröd med smält smör
barnen
barnen
hon sluter ögonen
ensam lever hon
allt en doft från när från
fjärran
bordet
hon ser mannen vandra stigarna
lägga händer till stammar
viskar frågor
ett av träden
lägger sig ned
hon ser mannen
klyva trädet
hyvla
putsa
han gör ett bord
det bordet samlade dem alla
än lever bordet
hon ser mannen lämna stugan
hennes händer är tomma
lerskålen är
tom
hon reser sig ur minnestablån
vandrar till floden
vilken kallade henne till
hon lystrar in i vinden
bred ut dina händer här in vid
floden
hon sluter ögonen in i vinden
ser lerskålen tömd
hur den faller
eller är det hon vilken faller
faller
lerskålen brister i tusen skärvor
han bar hem leran
fuktig solvarm lera
han skapade skålen
han brände den i elden
till bruk
hur kunde den slinta ur hennes
händer
eller var det hon själv
vilken föll
trädet lade sig ned
till hans gagn
bordet doftar skog
lerskålen är fylld
i denna stund med mognad
frukter av liv
skålen
hon
faller
bred ut dina händer här in vid
floden
hon breder ut händerna
upplever flodens andning
rörelse
upplever
marken
fukten
leran
här är skålen
här
är
skålen
doften av mannens händer
hon ser mannens ryggtavla
ser åter skärvorna
åter
åter
alltid dessa samtal med mig själv
i tystnaden
floden viskar
skärvorna är här
hon börjar sakta
ta varje skärva i hand
sätter skärvorna samman
hon har skålen i händer
föll du ej
föll du aldrig
föll jag aldrig
föll jag ej
du följde stigen
du följde floden
hon öppnar ögonen
ser sina händer utbredda
åter
en av alla dessa bilder
det söndrade söndras ej
det söndrade helas
i blivelsen
i belivelsens mening
i en stund synes skärvorna
skärvorna är marken floden
vattnet rörelsen
blivelse är ett vackert
innebördsord
de ser kroppen ligga utslagen
där in vid floden
de vilka kom för att hämta vatten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar