stigen
med
virvlande höstdofter
slingrar
sig
vida
in
dofter
av mognad jordbörd
stråken
är lagda
stråken
bär han i sin hand
violinen
är inlindad i siden
i
mjuka bomullsfält
vilar
tryggt
intill
hans rygg
lyssnar
till stråken lagda av skogsfolken
stråken
han bär i sin hand
är
kommen en vandringsstav
strängarna
är
vackra ådringar
inlagda
i
trä
trä
trä
nålen
tråden
är tunn är fin
spindelmor
gav i höstgåva
trä
träd
in
i denna ögonsal
låt
oss se
huru
dina stigar ljuder
marken
doftar djup
doftar
börd
gräset
är ännu vajande skimrande
mossan
är mjuk fylld av fukt
träden
vildfolken
vildfolksträden
reser sig stolta
ej
kuvade
ej
risade
i
rötterna växa rosor
skogsfolken
lever
i ro
lyssnar
till rörelsen av
ur
är
han
vandrar följer stigen
ansiktet
ett leendeansikte
njuter
gläds
med lövens virvlande danser
ur
löv stiga de
danserskorna
bjällror
ur silveråder ljuder
håren
är gnistrande stjärnföljen
ädelsstensljus
ögonen
är
diamanter
fasetterade
huden
är vit
skimrande
i rodnad
kjolar
skrudar
är spindelväv
så
ser
bladens ådringar ut
löven
virvlar
han
följer stigen
in
i gläntan ledes han
skogsfolken
är samlade
i
eldens ring
sitta
de
han
välkomnas
låt
oss höra dina stigar
han
hälsar dem alla
sätter
sig ned
helt
stilla
skogsfolken
inväntar hans
sagoförtäljarens
andning
det
höres en droppe falla ur ett träd
de
lystrar
alla
hon
har lagt händerna sina i sin hand
hon
har lagt sig ned ty hon orkar ej mer
de
lystrar alla
han
sluter ögon
ser
droppens viskning
i
trädens lä
syntes
en svart opal
blank
ej
en krusning
vita
ådror kan skönjas
kan
anas
givna
av månfjädrars mjuka rörelser
en
svart opal
en
svart
opal
han
leder dem djupt in i bergets stigar
lagda
i
urminnes
tima
allt
djupare in stiger de
allt
djupare
når
grottorna
vari
ädelstensljus andas
däri
synes
svarta opaler
skimra
i
moderns hand
en
svart opal
livets
urform säges ägget vara
se
formen
se
formen
se
innebörden
innebörden
in
börden
åter
är de in vid den svarta opalens blanka skönhet
landstigen
uppstigen
lagd
här
i trädens lä
starrgräs
syntes bädda in denna blanka skådande
inlyssnande
pupill
starrgräs
darrgräs
varför
darrar du vackra gräs
varför
skälver du i detta tima
månde
jag ej darra i det jag nedlades av stövlar hårda
hårda
klackar
darra
ej
darra
ej
res
dig ur din rädsla
darra
ej i vindens mjuka natthänder
träden
lever i denna skog
i
deras lä är tjärnen
tjärnen
har lyft
tårar
upp ur
nu
skrudar tårar träden
lanternor
tända av tjärnens gnistor
ty
tjärnen har hört alla sagor förtäljas
i
denna stund lyssnar tjärnen
till
hon
den
komna kvinnan
vilken
sitter i gräsets flätade fingervagga
mjukt
omfamnad är kvinnan
mossan
hörde henne komma
beredde
sägenbädden
skogsstjärnor
bildade
ring
bildar
värnandering
däri
leddes hon
kvinnan
så
länge satt hon tyst
de
trodde alla att tystnaden skulle spricka
av
denna hennes tysta
de
väntade
befriade
från otålighet
tystnaden
sprack ej
hennes
tysta öppnades av en viskning
vid
spinnrocken har jag suttit
sett
hjulet snurra
sett
tråden tvinnas ur moln
stack
ej mina fingrar
ändå
färgades
tråden röd
lyssnade
till orden
ville
så gärna tro
vad
finns att tro i det orden
ej
bar innehåll ej bar mening
stugan
jag levde i
golven
rämnade
taket
det
vackra lagt av gräs
föll
samman
fönstren
gapade
tomma
dörren
vittrade
huset
sökte jag binda samman
slöt
mina händer runt
lämnade
aldrig
husets
innersta
förmådde
ej mer
händer
kom händer vandrade
orden
hängde
i
vrårna
hur
skulle mitt hjärta inse
det
hjärtat alltid viskat mig
att
jag har en plats
att
jag är det de säger värd
ärren
är många
huden
är tatuerad på insidan
och
jag har stått i floden skrubbat huden blödande med sand
de
släpper ej
hur
skulle jag
hur
skall jag
tjärnen
lyfter
slöjan
lyssna
i
den stunden höres
en
ton
vävas
av tusentoner
träden
är skrudade med tårar
sköljda
nu
lanternaljus
toner
av
ur
tjärnens gnistor
så
är det
ur
en ton
i
en ton
är
vi
så
är du
lyssna
till tonen
åter
är de in vid den svarta opalens blanka skönhet
landstigen
uppstigen
lagd
här
i trädens lä
starrgräs
syntes bädda in denna blanka skådande
inlyssnande
pupill
starrgräs
darrgräs
varför
darrar du vackra gräs
varför
skälver du i detta tima
månde
jag ej darra i det jag nedlades av stövlar hårda
hårda
klackar
darra
ej
darra
ej
res
dig ur din rädsla
darra
ej i vindens mjuka natthänder
berättarelden
sluter sakta ögon
han
mannen
bugar inför folken
de
vet hans väg
han
tager staven i sin hand
följer
stigen
till
tjärnen
tjärnen
hälsar mannen
han
ser det mjuka avtrycket av kvinnans kropp i mossan
är
mina steg sena
tjärnen
sköljer
vägen in i mannens hjärta
skogsstjärnor
leder honom till stugan
däri
en kvinna
har
tagit sina händer i hand
bädden
är renbäddad
hon
har lagt sig ned
helt
stilla
inväntar
hon
solnedgången
han
tager hennes hand i sin
lyfter
henne in i famnen sin
kysser
hennes ögon slutna
en
lätt darrning
en
ögonskälvning
innan
hon öppnar synen
möter
en
man
med
fyllda innebördsord
meningen
är
mannen
helar husets brustna fallna
och
kanske lever de ännu i skogens lä
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar