hon lämnar klipporna
i skymdsida har hon begrundat
havet
lyssnat till de vidvingades
sånger
lyssnat till havets sånger
i gryningen hade hon stigit in i
grottan
där
under havet
havet var
en slöja i ljus skirt turkos
salt
hon steg in i grottan
hade varit där en gång för så
länge sedan
hon ler
hur kan det vara så länge sedan
det lever i mig
dofterna har ej någonsin lämnat
mig
hon fortsätter
till
stenen där i grottan
vatten sipprar fram
sött
hon kupar händerna med löfte
tager tacksamt emot denna
vattengåva
fuktar sina läppar
sluter ögonen samt upplever hur
detta vatten sjunker in
det är vackert i denna grotta
ty havet
trots att det är utanför
och hon är under
eller i havet
så
lever havet i grottans väggar
havet målar
eller är havet dansande
böljande slöjor
ja det är en förunderlig plats
att vara under havet
ändå vara torr
så nära ytan är denna grotta
många vet ej dess boplats
hon sitter i grottan en stund
tillåter tystnaden stiga in
denna tystnad stillar hennes
smärta
i den stillheten öppnar hon sig
är helt vidöppen
viskar in i havet
hav
oh hav
viska min barndom
vad skedde
jag hör barnet gråta
hur kan jag trösta utan den
vetskapen
vad hände
varför har jag slutit så många
dörrar så tätt runt mig
varför lever ej barndomen
jag hör berättelser
de lever ej i mig
havet viskar
varsamt
det
hon sitter i grottan en stund
tillåter tystnaden stiga in
denna tystnad stillar hennes
smärta
giver henne styrka att andas ännu
en stund
hon sveper
eller mer skrider ett varv
samt smeker grottans väggar
upplever månskäran i sitt bröst
hon stiger ut
eller in i havet
simmar upp till ytan
samt landar på klippan i skymd
hon lyssnar till de vidvingades
sånger
hon är en med dem
de är ett
hon svävar fri
landar mjukt i klippans hand
dyker in i havet
simmar in till stranden
där solvarm sand möter upp henne
hon följer stigen
i fjärran ser hon berget
ser hon vägen vilken leder upp
till berget
hon följer vägen
ögonvägen
syrsor vibrerar luften
det finns människor runt henne
så länge har hon övat stegen
hon kan vandra nu utan att
människorna stiger in i henne
hon har övat sig
nu i de stunder hon är grånad
märker hon att övandet är helt
det är icke så att hon ej älskar
människorna
varför skulle hon ej älska sina bröder
sina systrar
det är bara det att hon ej förmår
se gränser
allt är i syster i broderskap
hon behöver detta med
jag är ett tempel
in i förgården är du välkommen
in i kammaren
ditin får du öva dina steg
minns att du är däri redan innan
du övat
min vilja är att du tager av dig
dina skor med grova sulor
ty jag är skör och det är min
styrka
jag ser ditt hjärta
jag ser också nu det dina händer
utan ditt hjärta gör
du är välkommen i ditt hjärtas
skönhet
ungefär så
därför ser hon människorna runt
sig
hör de gälla rösterna
de bullrande skratten
de stela maskerna
glasen vilka klirrar
ser dessas hjärtan
ser samtidigt hur ögonen ler utan
leende
det är just därför hon har övat
dessa stigar
ser utan att numer bara öppna
hela sig
det är en distans utan distans
hon följer stigen
vägen vilken leder till berget
berget i fjärran
det är inbäddat i solrök
pinjeträden sänder henne dofter
hon hör lammens kittlandeskutt
hör klockor
bjällror
hör herden sjunga
han vilken brukar sitta där under
trädet med det vida parasollet
han vilken plägar spela flöjt för
molnen
fåren lammen
han vilken plägar bjuda henne
dryck samt bröd
han vilken plägar förtälja henne
liv
havet nynnar i henne
lindrar hennes smärta
syrsorna sjunger
hon når den vägen
den vilken har en grovhuggen
vackersnidad bänk vid
inloppet
hur kan en grovhuggen vara vackersnidad
jo
den gamle vindruvsodlaren plägar
sitta här
hans händer har putsat har snidat
denna bänk
helt utan andra redskap än
händerna
det blir så i det åren vandrar
han sitter där
den gamle
han vet
han inväntar henne
med en klase solvarma vindruvor
hon slår sig ned på bänken vid
den gamle
han ler
det är länge sedan du var här
ändå har du ej lämnat denna bänk
hon ler sitt stilla leende
han var en ungerman den gången
hon levde under piskans slag då
han
denne man
vindruvsodlaren hade
skänkt henne en stund andning
innan demonsjälen vilken höll
henne i sina klor
piskade henne vidare
då hade denne demonsjäl en
ett så kallat manligt väsen
skadat henne svårt
nu vet hon att det var en av
vägarna
vindruvsodlaren räcker henne
klasen med vindruvor
de sitter där och lyssnar till
den milda vinden
till syrsorna
han ler
jag har ännu en gåva till dig
jag är glad att du är fri nu
han sträcker henne trenne färska
fikon
samt mjuka solvarma aprikoser
tag dessa med dig
han väntar där
under trädets vida parasoll
hon reser sig med viss svårighet
stegen har blivit så tunga med
årsloppen
vindruvsodlaren
ser mjukt efter henne
höljer henne med ögonvingar
hon följer stigen
vägen
når bergssluttningen
nu hör hon flöjten
så tydligt
så nära
med lätta steg följer hon tonen
når herden vilken inväntar henne
hon sätter sig ned
knäna bär henne
hon sträcker fram
solvarma fikon
solvarma aprikoser
skimrande druvor
till herden där under trädets
parasoll
han sveper ut med handen
hon lutar sig till
han bjuder henne bröd oliver samt
dryck
han skänker henne en stund av liv
innan hon sluter sina ögon
in i molnens mjuka bjällrors sång
han håller hennes sömn
så ömt i famnen sin
hon har sovit en stund
tog av sig dagens kläder
iklädde sig nattskrudens vita
i gryningen av komna stiger hon
upp
han hör hennes stämma
hör henne sjunga
stundtals kan han ana hennes
stigars rörelse
sett henne har han skymtat
hon hör hans stämma
hör honom sjunga
stundtals kan hon ana hans
stigars rörelse
sett honom har hon skymtat
de tydlig dragen är uteblivna
ändå
blivna till skatter
ädelstensskatter
vilka för livet vidare in i dimensioner
frekvensdimensioner
det strömmar en flod ur havet
havet sträcker en arm
kupar en hand
floden rinner in i handen
handen särar lätt tvenne fingrar
floden lever
vidare
vidare
det strömmar en flod ur havet
vilken här vidgas till ett sjööga
sjön är djup
floden är djup
strömmarna är starka
stundtals övermäktiga
de har skolat sig
i skogarnas djupa
stammar
strömmarna är strida
de strider ej mot livet
de strider
med hjärtat
vapnen de bär
är
kärlek
han har länge funderat
in i grånad
hur han skall kunna
hon har länge vetat
in i grånad
han drömmer
där i lä v träden
träden med vita stammar
med bladen röda
alldeles i kanten av skogen
han drömmer henne
ansiktet är skymt
han väcks av en vinges toner
svaret är givet
berget har rullat fram vackra
stenar
bergsfolken har putsat har slipat
sand
lera
har kvinnorna ur
bergsfolksstammar
rört i grytor av himmelskt järn
han lägger stenar samman
han bygger en bro
så vacker är denna bro
bergsfolket viskar
si
viskar så
svaret är svarat
i en av alla stjärnklara nätter
putsar hen med händer bara
stenarna
han vandrar
hon vandrar
möts på mitten av bron
vart vandrar de
vart leder bron
bron lyfter
är en vidvingad
bär dem till handen
vilken kupad är
floden har rullat sig samman
är en stilla lotussjö
däri är de stigna
han
hon
ty deras vägar är skrivna i
bladens
rena linjer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar