den 17 september 2013

det var en gång en kvinna

hon lärdes skyla ögonen inför de hon så djupt

visste skulle älska henne

skulle skänka henne den ombonade

välkomnade upplevelsen

hade hon gjort detta val

hade hon skrivit denna bok

upprepade gånger

eller var det hon vilken slog ickehörandet till

vad fanns att lära av allt detta

vad fanns att se

hon fyllde korgen

gång efter annan med tvätt

stundtals så tyngd att hon näppeligen

orkade lyfta den

det

hade hon lärt sig

du måste lyfta

och hon lyfte i visshet

floden kallade

hon bar byk korgen

till floden

floden med de vackra stenarna

hon uppskattade denna flod

ty strömmarna gjorde att hon ej behövde se sitt ansikte

detta ansikte hon sett dem vända sig bort från

hur de sökt se ett annat ansikte

inte hennes

hade hon verkligen skrivit detta

eller hade an stavelse ändrats

eller hade hon ej kunnat stava

slant fjädern ur hennes hand eller snett

vilket stavfel var det hon gjort

vinden

himmelsvinden viskar

fel finnes ej det vet du

staven blev vriden ur din hand

lärdom är ej alltid enkel

är ej alltid

ett skirmoln

så är det

vet inte hur många gånger jag har

skrubbat min hud

mina knogar rödglödgade

i byk kar

försökt

försökt

lågorna

i hennes händer

så länge

brunna

brinnande

är du eldsjäl

så länge brunna

sakta blåser hon

ut

dem

i en av alla stunder

fladdrar lågorna

pulserar glöden

fladdrar stiger

svagt

lågorna har hon burit så länge

nu släcker hon dem

detta är ej

föring

ögonvyer är släckta

i hennes ögon

äggen

är

sjunkna in i marken

gulan

vitan

skalen rester

korgen hennes

brast

ur hennes händers

vissnade

blad

så lyfter hon ur torngluggen

vingarna är utbredda

är du en drake

du med dessa vida vingar

är du

är du

hon sluter vingarna runt sig

om sig

störtar rakt ned i ringen av berg

näbben är pilen vilken når

i ringen av berg växer ett träd

i nattens stjärnklara renhet

stiger

höres en kvinna sjunga

kärleken in i

natten

visst är sången vemod

ändå har hon släppt vemodet

hon förenar sången med trädens vida

folken hör träden susa

i nattens milda bris

eller ärd et

snäckorna i havet

uppstigna i strandhand

snäckorna i havet vilka sjunger i det

de

uppstigna andas däri

tonerna vilka med lätta penseldrag målar skogarnas skönhet

i de stunderna är trädet i ringen av berg

en kvinna i silvervit klädnad

runt vristerna ljuder silverbladsbjällror

armarna är sträckta upp

händerna fingrarna är grenar

ansiktet är stjärnkaskaders glittrande svar

hon dansar fri

i nattens eld

nattens djupa eld

är hennes sällskap

elden samt månvinden

vilken andas hennes stigar

så lyfte hon ur torngluggen

torngluggen vilken släppte gallren

vilken vred om nyckeln hon bar i kedjan

den visste hon ej

runt halsen

mognad är skörden

är frukten in i doft

hon viskar trött

skriv icke lovorden i den brustna källans strömmar

tjärnen öppnar

sitt vidöga