i en stilla sekvens
av en septim
av en kvartston
strålar kisel
ut ur mörkrets sprickor
klipporna
reser
reser sig
är de sträckta händer
valkade av
arbete
av värnad
han lyssnade till klippornas
havsandning
sträckte händerna
svävande
in i
moln
händer
landsteg
in i strändernas
cirkel
havet en skimrande opal
viskar
morgonen
skänker vi dig
klipporna
är dens vilken
hörde
klippornas
havsandning
det fanns de vilka såg
korallernas
regnbågspärlor
i dessa klippor
ja hans stigar var komna
och dessa är skeenden
hans skeenden
hans händer
händer
det sker
havet skimrade turkos
in i anande grönt
stränderna
var vita
kiselsandsstränder
det fanns träd
palmer vilka svalkade strändernas
hetta
han vakade med klippornas vägar
med denna strands öga
han vakar
vakade
vakande
väktarsjäl
i skymningen kunde ses
en svävande örn
blicken
skarp
följde
rörelserna
stundtals höljde han lagunen i
vinghamn
i de stunder han såg sargandesteg
nalkas
luften
var fylld med dofter
badade i dofter
av sällsynt art
hibiskusträden
bar blom
fjärilar
rörde vid luftens välbehag
hans fingrar kysstes av
kolibris
vacker var denna plats
är denna plats
i en stilla sekvens
av en septim
av en kvartston
strålar kisel ut ur
mörkrets sprickor
händer fårade
av jordberedelse
smörjs med allbladsörter
ön med kristalltonerna
sjönk en gång
djupt in
han såg
han ser stenar stiga
tatuerade ansiktsblad
ögonen är slutna
masker
av liv
bak slutna ögon strålar
vitt ljus
möts i en cirkels mitt
en vit pupill
han ser en kvinna lyftas
in i ljusklotet
bildat i maskernas inom
han ser dessa masker
ansiktsblad
skåda
i inomvärldar
han ser kvinnan cirkla
cirkla
allt hastigare
i centrifugeld
vit
rörelsen saktas
hon sjunker
sjunker
landar
hon bär ett kläde
av violljus
hon bär ringar av silver
armringar
med var och en trenne
ädelstenspärlor
och natten är en ädelsten med
slutnavakna ögon
hennes hår är vitt
hon bär tatueringar av visdoms
art
hon landar
läggs i sanden
han ser henne bli
en av kvinnorna i kvinnodalen
hon badas
tvags till liv i månsilversjöns
lotusblad
ön med kristalltoner sjönk en
gång djupt in
vart
var
sjönk denna ö
dessa toner
vem
vilken
kan höra tonerna
lyssna i ditt inre
bergen klipporna land
var en gång yttre hantverk
skulpturalt
han studerade havets linjer
mindes klipporna
hans skeenden
händer
det sker
en kvinna vandrar i cirkeln
hon bär en vit fjäder
en månsilverfjäder i handen
han lyssnar till tonerna havet
ger
han ser marken glöda
en gryta med kokande stenar
stenar smält
lavan stiger
floden är en lavaström
av hjärtglöd
smärtan är en våg
av havs stränder
kanaler
eldglödskanaler bildas
labyrinter
röda
glödtrådar
han ser folkens ögon vidgas
fasan är icke närvarande
ty de
folken vet
dettas
skeende
havet reser
reses
en vattenvägg sköljer in
ur eld kommer vatten
han ser ansiktsmaskerna sakta
sjunka
bli
pelare vilka lyfter händerna
blixtar viner
trummorna
ljuder
dånar
pelargestalterna
visar ansikten
lyfter händerna
i den stunden lägges en glaskupol
in över staden
ön
han studerar havets linjer
lyssnar in tonerna havet gav
med varsamma drag
mejslar han fram gestalter
han lyssnar
han upplever
han svarar
an
kanske spände han den första
strängen
i lyran hon rör vid
där
i lagunens strandcirkel
han hör tonerna
flöda in
i
hans hjärta
kanske spände han den första
strängen
vad är dessa tonhöjder
han ser pelargestalterna
nu vakande
väktare
med denna ö
vad är dessa tonhöjder
dessa skalor
kvarts
är det kvartsstenar
ters
septim
kvint
hur verkar dessa i städerna
i ön vilken sjönk
var dessa toners helande
uppenbart
och var dessa
och är dessa
och haven längtar efter de tagna
stenarna
land berg klippor
sjönk in
yttre förverkligande
steg in
detta var det han såg
detta är det han ser
hennes stämma
ljuder mild
rosenmild
doftar lavendelnektar in i hud
fuktar läppar ur liljekalkens
urkälla
yttre förverkligande steg in
till förinnerligande
han ser kvinnorna
vid floden
tvaga
lärftens
gulnade
in i vit
till förinnerligande
steg yttre förverkligande in
det inre steg ut
ty inre skulle ej översvämmas
i strid med varandra
det inre steg ut
i verkan av det förinnerligande
han breder ut vingarna han minns
svävar med vindens linjer
till kvinnan där i strandcirkelns
strålande vita kiselläkedom
han lyfter henne
bär henne
till
i en stilla sekvens
av en septim
av en kvartston
strålar kisel
ut ur
mörkrets
sprickor
och natten är en ädelsten
hon viskar
släck tystnaden
tänd
min stämma
du vackre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar