söndag 29 september 2013

den 29 september 2013



i en stilla sekvens
av en septim
av en kvartston
strålar kisel
ut ur mörkrets sprickor


klipporna
reser

reser sig
är de sträckta händer
valkade av
arbete
av värnad

han lyssnade till klippornas havsandning
sträckte händerna
svävande
in i
moln

händer
landsteg
in i strändernas
cirkel

havet en skimrande opal
viskar
morgonen
skänker vi dig

klipporna
är dens vilken
hörde
klippornas
havsandning

det fanns de vilka såg
korallernas
regnbågspärlor
i dessa klippor

ja hans stigar var komna
och dessa är skeenden
hans skeenden
hans händer
händer
det sker

havet skimrade turkos
in i anande grönt
stränderna
var vita
kiselsandsstränder

det fanns träd
palmer vilka svalkade strändernas hetta
han vakade med klippornas vägar
med denna strands öga
han vakar
vakade
vakande
väktarsjäl

i skymningen kunde ses
en svävande örn
blicken
skarp
följde
rörelserna

stundtals höljde han lagunen i vinghamn
i de stunder han såg sargandesteg nalkas

luften
var fylld med dofter
badade i dofter
av sällsynt art

hibiskusträden
bar blom

fjärilar
rörde vid luftens välbehag

hans fingrar kysstes av
kolibris

vacker var denna plats
är denna plats

i en stilla sekvens
av en septim
av en kvartston
strålar kisel ut ur
mörkrets sprickor

händer fårade
av jordberedelse
smörjs med allbladsörter

ön med kristalltonerna
sjönk en gång
djupt in

han såg
han ser stenar stiga
tatuerade ansiktsblad
ögonen är slutna
masker
av liv
bak slutna ögon strålar
vitt ljus

möts i en cirkels mitt
en vit pupill

han ser en kvinna lyftas
in i ljusklotet
bildat i maskernas inom

han ser dessa masker
ansiktsblad
skåda
i inomvärldar

han ser kvinnan cirkla
cirkla
allt hastigare
i centrifugeld
vit
rörelsen saktas
hon sjunker
sjunker

landar
hon bär ett kläde
av violljus
hon bär ringar av silver
armringar
med var och en trenne
ädelstenspärlor

och natten är en ädelsten med slutnavakna ögon

hennes hår är vitt
hon bär tatueringar av visdoms art

hon landar
läggs i sanden

han ser henne bli
en av kvinnorna i kvinnodalen
hon badas
tvags till liv i månsilversjöns lotusblad

ön med kristalltoner sjönk en gång djupt in
vart
var
sjönk denna ö
dessa toner

vem
vilken
kan höra tonerna

lyssna i ditt inre
bergen klipporna land
var en gång  yttre hantverk
skulpturalt

han studerade havets linjer
mindes klipporna
hans skeenden
händer
det sker

en kvinna vandrar i cirkeln
hon bär en vit fjäder
en månsilverfjäder i handen

han lyssnar till tonerna havet ger

han ser marken glöda
en gryta med kokande stenar
stenar smält
lavan stiger
floden är en lavaström
av hjärtglöd
smärtan är en våg
av havs stränder

kanaler
eldglödskanaler bildas
labyrinter
röda
glödtrådar

han ser folkens ögon vidgas
fasan är icke närvarande
ty de
folken vet
dettas
skeende

havet reser
reses
en vattenvägg sköljer in

ur eld kommer vatten

han ser ansiktsmaskerna sakta sjunka
bli
pelare vilka lyfter händerna
blixtar viner
trummorna
ljuder
dånar

pelargestalterna
visar ansikten
lyfter händerna
i den stunden lägges en glaskupol
in över staden
ön

han studerar havets linjer
lyssnar in tonerna havet gav
med varsamma drag
mejslar han fram gestalter

han lyssnar
han upplever
han svarar
an

kanske spände han den första strängen
i lyran hon rör vid
där
i lagunens strandcirkel
han hör tonerna
flöda in
i
hans hjärta

kanske spände han den första strängen

vad är dessa tonhöjder

han ser pelargestalterna
nu vakande
väktare
med denna ö

vad är dessa tonhöjder
dessa skalor

kvarts
är det kvartsstenar
ters
septim
kvint
hur verkar dessa i städerna
i ön vilken sjönk
var dessa toners helande
uppenbart

och var dessa
och är dessa

och haven längtar efter de tagna stenarna

land berg klippor
sjönk in

yttre förverkligande
steg in

detta var det han såg
detta är det han ser

hennes stämma
ljuder mild
rosenmild
doftar lavendelnektar in i hud
fuktar läppar ur liljekalkens
urkälla

yttre förverkligande steg in
till förinnerligande

han ser kvinnorna
vid floden
tvaga
lärftens
gulnade
in i vit

till förinnerligande
steg yttre förverkligande in

det inre steg ut
ty inre skulle ej översvämmas
i strid med varandra
det inre steg ut
i verkan av det förinnerligande

han breder ut vingarna han minns
svävar med vindens linjer
till kvinnan där i strandcirkelns
strålande vita kiselläkedom
han lyfter henne
bär henne

till

i en stilla sekvens
av en septim
av en kvartston

strålar kisel
ut ur

mörkrets
sprickor

och natten är en ädelsten

hon viskar
släck tystnaden

tänd
min stämma

du vackre

Inga kommentarer: