hon vandrar i skogarnas
silvermånsskära
hon minns i hjärtats rosentempel
dalen
månsilverdalen
med silvrande
pelare
med träd fyllda av
gyllene av silverne blad
tonernas rena klarhetsmöten
gnistorna vilka landade
i markernas
silverblom
silvergräsets vita plymer
månsilverfloden
bron
vilken gav svar
hur hon skrudades
nu är mitt vara mitt liv bakom
mig
lågan slocknar sakta
hon följer
gnistor vilka
landar
i marker
hon vandrar i skogarnas
silvermånsskära
djupt blå
är skuggornas pelare
stjärnor är tindrande
ledljus
överallt i skogen glimmar
bärnstensögon
säg varför gråter träden
glimmar
glimma
smyganderörelser
stryker lätt undan
hängande lava
ugglemor
skådar den vandrande
vandrerskan
breder ut vingar
sveper med händer in över stegen
under ifrån
lyfter hon
ugglemor
doftstigen
kvinnan
kvinnovandrerskan
beundrar
bärnstensdroppar
så vackra i ert djupa vemod
så vackra i edra kvedosånger
sorgen
en vinge
vaggar
de brutna
vingseglen
träden
viskar
vi gråter ej
se dessa ögon vilka följer dig
djupt blå är våra stammar
skuggornas pelare
följ denna stig
den har du vandrat
den vandrar du
den förs du till
ugglemor
sveper med vingar
lyfter en ört in i ögonhamn
i den stunden sköljer bilder in
under ifrån
så många portar
vilka var dessa
vilka är dessa
ugglemor sveper med vingar
stig in i dem
lyssna
vem skall jag välja undrar
kvinnan
välj icke
slut dina ögon
stig in
de slukar dig ej
de sluter dig inne
och sluter de dig inne är det
inom dig
kvinnan
sluter ögon
stiger in
ser du
du slukades ej
du störtade ej
du vandrar i de upplysta molnen
i luften
egentligen
nu skulle din tanke kunna få dig
att störta
den viskar ju tämligen högt
vad gör du
du kan inte gå på luft
i luften
tveka ej i detta
vandra
i din skönhet
i din tillit
sträck ut din till lit
kvinnan ler mjukt
omfamnar
tager tanken i hand
låt oss skåda nya vyer
ärs
verklighet
tanken vilar tryggt i hennes
hjärtblomma
molnen vilka format blad till
vandring
är mjuka är doftande
skingras
hon möter ängder fyllda med
vildblomster
hon ser havet skimra
ser ett hus
en stuga
ser
en man vilken rör vid markernas
väl
vad är detta
vilken är denna plats
denna plats är en av platserna
följ mannens rörelser
andas in
är
mannen sitter lugnt lutad till
ett träd
mannen är vacker
god att se
åter är luften ren
hon sluter ögon
befinner sig
sväva
bred ut dina vingar
tanken är i din hjärtblomma
kvinnan svävar
in genom
stiger in
hon befinner sig i de höga
bergens länder
han är vacker
den vitskimrande
vilken vakar
med hennes
stigar
så vacker är hennes syn i hans
ögonhamn
hon hör vargen yla sjunga
hon ser
mannen
mannen är vacker
god att se
i bergen
ur bergen höres toner stiga
av sällsam art
tonerna dras samman
skapar
allt det vilket
är
en vind drar genom bilden
hon vet
hon vill ej slita blicken från
här
är
det smärtar mig
att slitas här ifrån
vinden varsam
lyfter hennes vill in i vilja
lyfter hennes slöja
motståndet undan
åter är luften ren
hon sluter ögon
befinner sig
följ detta vatten
följ denna ström
tanken är trygg i din hjärtblomma
hav tillit
hav
till
lit
hon stiger in
havet bär henne
tyngden är löst in i nåd
hon är vatten
hon är hav
hon är en droppe i havet
möter en kvinna ur ålder
hon rör i en gryta
vilken lutar sig in i
hänger i vattenkedjor
över
vattenelden
kvinnan ur ålder
rör i grytan
ugglemor sveper ut med vingen
vattnet i grytan är stilla
åter ser hon mannen
du är vacker man
god att se
i havssträndernas kupor
sitter en kvinna
portarna är många
tolv i an tal
vi räknar dem ej
portarna är
trenne är vandrade
nionde
är vidgade för dig
den trettonde
är du
hjulen snurrar i silverne skönhet
navet är rent
ekrarna
suddas ut
regnbågstonande
är dessa skivor
oblater
i tolfte
hon ser ett barn
viskar
barn i livet
en gång var jag där
du är
jag har mitt liv bakom mig
du har ditt liv framför dig
stig
in
åter är luften ren
hon sluter ögon
virvlar
virvlar
faller
släck tystnaden jag ber
hon viskar
detta är ej bomullsfälten
detta är fjällbjörkarnas frihet
kattfotens mjuka tassar
hjortron
doftar
vad var det jag såg i skogen
glimmande bärnstensdroppar
hon hör en sång
ylande milda toner
varför säger de så
ylande
detta är violiner
strängar rörda av stråken
detta är ej bomullsfält
detta är ängsull
hon hör slagbommen
slagbommen slår
dragbommen
följer kugghjulen
detta är ej kvarnen
floden är
tömd
varpen är vit är dragen
stagen är linjära
skedar matar
slagbommen slår
vem slår in dessa spikar
hon bär ett livstycke
med
pärlemorknappar
sju i sjunde
ellips
livstycket
är
hårt åtdraget
snört runt midjan
floden klövs i
tvenne
flödet
andningen stängdes
hon knäpper upp knapparna
en efter
en
utan att de snärjande såg
snörningen
löste hon
klättrade nedför tornets resta
väggar
snöret var hennes
tvinnade
hjälp
livstycket hennes
är en silveroblat
i kvinnoflodens enade
tillgiver
andning
de skymda ögonen
har rörts vid
en gång
av fjädersolsfingrar
det var i dessa stunder
ögonen vidgades i förvåning
av det seddas skönhet
så
täcktes ögonen åter av
glömskans hand
skymdes ty de orkade ej se ut
de skymda ögonen har jag så ofta
sett
vaggat dessa i mina händer
de skymda ögonen har jag så ofta
hört gråta
i en längtan obeskrivbar
skrivas
kan denna längtan
sjungas kan denna längtan
röra upp
röra vid hjärtan
oftast väcker denna längtan
strängar
bejublas
begråts
allt detta ty denna längtans
sånger är
skönhet
stigen leder uppför
stugan bär spruckna stockar
vindar planterar stockrosor
vid grunden
de bär en bår
vindarna sliter
drar i svarta slöjor
sånger
kvedosånger
bärs över heden
havet svarar
klipporna gråter
med den förlistas
slutna
ögon
blick
de följer stigen
nedför
in i klippornas
flätade fingrar
floden för henne med
ut
in
i havet
svarta hägrar
lyfter
molnen skingras
vita hägrar
bildar
plogen
vilken luckrar jorden
stockrosor
besjunger en kvinna
hon steg ur bilden
in i
havet
skrivas
kan denna längtan
sjungas kan denna längtan
röra upp
röra vid hjärtan
oftast väcker denna längtan
strängar
bejublas
begråts
allt detta ty denna längtans
sånger är
skönhet
skönhet vilken berör
att leva i detta skymda är
obeskrivbart
ty endast de vilka är de skymda
ögonen
vet
denna längtans ursprung
källsprång
det är
en längtan till
liv
gör mig levande
det finns folk vilka kan ses vara
skymda
det var en gång ett barn
en skugga lades över barnet
en smärta av ett förlorat barn
blev
detta skymda barns skugga
skymdöga var blev barnets namn
barnet gavs ej det namn barnet
viskade
in i
bärarnas öron
kanske gavs skymdöga ett namn
på måfå
i all hast
barnet bär en hjärtblomma i
handen
bladen skänker barnet
vidare
barnet lever
i havssträndernas kupor
vari hon målar med mjuka penslar
liv
det skall komma
ett hav vilket lyfter allt in i
mening
hon ser en man
skingras i det mannen lyfter av
sig
manteln
ugglemor
skådar den vandrande
vandrerskan
breder ut vingar
sveper med händer in över stegen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar