den 13 september 2013

vitt är hennes hår

snö

skira moln

vitsippebladsvita

vitbloms

blad

i skirregn

ögonen är djuplystrande

djuplyster

finns

de synliga valven är mattade

så trötta

trötta

händerna är skattkartor fyllda med stigar

hon bär stigarna

i djup

hon sitter vart

det vet hon

kanske har hon följt den vida ängen

vilken leder upp till berget

berget klipporna

hon förtäljer egentligen ej det

hon upplever för sig

varför skall jag

vad förändras

av det

allt tystare har hon blivit

allt tystare

hon talar med

rösten

i sig

i sitt inre strömmar bergen fria

hon blickar in i världarna bakom ridåerna

ser ett barn sitta vid stranden

jag minns hur jag satt där

på i himlastrandens händer

hur jag målade

livet

kommande

minns hur bilden upplöstes

hur vi virvlade ned

in

i

så kom en stund vari jag ej minns

kände det ovälkomna

sanden virvlade

giv ej upp andan

vi har många vågor att rida

mild är vinden vilken rör vid hennes trötta ansikte

mild är hennes rörelse

vågor

hur skall vi rida dessa vågor

näri havet är i cirklande rörelse

cirkel

vackra cirkel

vi kanske har en vilt snurrande karusell att följa

ja nog hade vi

och jag anar att jag kastades ut

hon ser flickan gunga

stigen ur sin rädsla

flickan ler

lätt

en vind

flickan faller

slår i

tappar andan

ja

kanske kastades jag ut

ur

bilden

hon tager flickan i hand

borstar av sanden ur kjolarna

smeker varsamt bort känslan given av flickans klumpighet

stryker tårar ur kinders rodnad

sitter med flickan tätt sluten till sitt bröst

ja kanske var det så att jag slungades ut ur bilden

skall jag tro att det var en honungsslunga

det verkar ej så i de ögon jag möter

jag är tacksam att jag får vila i din hand

berg vackra klippa

hon hör vinden röra vid ängsullen

ett vackert ljud

ett molnljud

det är vackert höra moln andas

jag har hört vindarna tjuta

lyfta bergen

rötterna likt långa fingrar

trådar släppte fästet helt utan att släppa

vindarna ruskade bergen

klumpar jordtovor

trassel

ristes ut

jag hörde bergen gäspa befriade

andas ut ordbruken vilka lagts i deras inres värnad

varvid

bergen lyfte huvuden

blickade in i rosenringen

den vilken de burit i sitt bröst

nu såg de rosenringen

stiga

markerna bar ännu gropar däri bergen suttit

nu lyfte bergen händerna

stjärngroddar föll in

varsamt lade bergen dessa i groparna

med mjuka händer smekte de jord däröver

satte sig helt stilla

som sutto de vid spisen

som rörde de i järnkitteln

som såge de

vägarna

de

bergen slöto ögonen

hörde snäckor andas

hörde havets stilla regn

hörde haven skölja dessa groddar

så sköljde havet en gång våra stigar

upp in i land

näri bergen såg groddarna stiga upp

med hjärtbladen redo

logo bergen

samt bildade en ring

runt dessa plantor

ditin

leder en stig

du måste

uppleva i ditt hjärta

ty hjärtbladen visar

viskar dess in

jag har hört vindarna tjuta

genom sprickor

genom lås

bergen uppdagade att de gömda

nycklarnas nio

var kastade land över lä

de drog genom golv

väggar tak

i dessa betongkuber

låsen

vred sig

varv

efter varv

dörrarna

skakade

slutna

kanske skakade dörrarna i iver

snart

snart

är vi fria

vindarna gavs korn av ljusfolken

lade dem i sprickorna

kornen lyste upp

det mörkerlagda kastet

djupt in i revan

syntes nyckelringen

vindarna lyfte ringen

ur detta kast

for vidare

till

dörrarnas nio

låsen gav svarsklang

dörrarna gled mjukt upp

nu ljöd vindarna

som trumpeter

som tromboner

som flöjter

som

blås

instrument

andas

andas du vackra människoblomma

hör nycklarna klinga

näri hon skrider

upp

för

trappan med de tretton stegen

jag är tacksam att jag får vila i din hand

berg vackra klippa

hon hör vinden röra vid ängsullen

ett vackert ljud

ett molnljud

det är vackert höra moln andas

se stillheten

stiga

in

sakta faller ett regn

är det tårarna i flickans ögon

asfaltens

blänkande hud

doftar regn

allen

fäller blad

en vind blåser lätt

bladen virvlar till torget

vari kullerstenar lagda minns stenmakarens händer

hur de kom till berget

hur de lade händerna till berget

lade

händer till berget

 bad berget om lov

berget bejakade

berget hade släppt dessa minnandes stenar

in i markernas händer

jag såg bergen stiga ur markerna

rista sina långa hår

uppdragna

med omsorg med vördnad bar stenmakarna

stenarna hemom

i förkläden

givna av hud

och stenarna kisade blygt

runt omkring

varje sten hade stenmakarna tagit i hand

lyssnat

förberett

jämnat med mjuka rörelser

så begav sig makarna in i staden

till kärnan däri brunnen doftade källa

och brunnen var navet i den stjärna makarna lade

stenarnas kuller kan förtälja

varje fots rörelse

trädmakaren hade planterat

sju träd i torgets krets

så vackra samtal har stenarna kuller samt träden sju

minns

lyssnar

till skogarna

till bergens rötter

med vilka stenarna kuller samt träden sju aldrig skildes

de förtäljer i gemensam

sagorna till fotbladens mjuka svar

*

hon minns vägen vilken ledde henne till klipporna där bortom heden

havets händer sträcktes till henne glittrande glimmande leende. lämnade pärlblänken i hennes händer. hon steg närmre kanten drogs sakta till och visst kände hon svindeln. den bar hon ju städse med sig. nu sluter hon ögonen viskar in i havet må det ske.

jag klättrade upp i trädet drömträdet. med den vida kronan med de vackra silverbladen där inte någon vet att jag är. trädet har tillrett en bädd till mig. med mossa djupt in i bladverkssymfonierna. kommer någon samt blickar upp så är det enda de ser trädets grenar. ty trädet gör mig i de stunderna till en gren. trädet har förtäljt mig att jag har en väg endast därför kan jag ej alltid stanna här.

näri jag vilat näri trädet vaggat min smärta lyfter trädet ned mig.

så vandrar jag åter in i hårdvägarna. däri stormar viner däri väggarna sluts allt tätare om. asfalten lagd över rötter har börjat spricka så sakteliga så är det med pålagt. rötterna följer den djupa rösten anpassar sig ej med det kvävande lyssnar till rörelsen vilken stiger upp ur rötterna vilken väcker bladens symfonier. här vandrar jag i staden med de stora kuberna med de vassa ljusen när en längtan i mitt bröst. längtan är ej det samma med att drömma  asfalten brukar jag laga med kokande tjära.

tjära doftar gott jag minns hur de kom för att tillreda en väg hur tjäran doftade asfalten. minns de stora vältarna monstren så upplevde jag dem. upptäckte att tjära gick att tugga, tuggummi. detta var innan de skövlade de flesta frihjordsmarker

träden ser jag  rötterna spräcker sakta det pålagda

dofterna jag menar oset det vilket osar är inte alltid gott mer stank

då jag möter stanken ser jag djupt in i under huden under rustningen så vacker är den ängen. med vallmo klöver timotej doft ur smultron tjärblomster barfotafötter. grinden gärdesgården stigen vilken leder till den vackra pumpen. ett vackert träspann står där och vattnet är så glittrandeklart doftar gott. ty allt har ett vidare djup än det pålagda.

det fanns de vilka gjorde hål i asfalten samt planterade potatis i hålen så lustigt för se potatisen gjorde det trädens rötter gör.  maskrosor kan den konsten skänker kiselljus till asfaltsögon. tro nu inte att jag misstycker till asfaltsvägar. inte alls de doftar gott i regn. nåväl jag kan ju undra om det verkligen behövs hela detta märkliga hårdverk.

kuberna fyrkantskuberna hur formar de liven livet. kanske är det att baka sandkakor i hink ja kanske blir liven fyrkantiga och visst vet jag att liven livet ej är sand.

så lugnt så stilla sitter han med skålar i ring. sanden är färgad i regnbågshav. han målar med sand vackra mönster. lyssnar målar tanken den tanken sitter ja han har satt den i körsbärsträdets kronverk. han målar med hjärtats penslar med rötterna och det är vackert. i lugn stillhet lyssnar han in liven livet.

sand är visst en beståndsdel i dessa kuber vem vet kanske målade han. blåste lätt sanden i alla riktningars väg till husmakaren vem vet kanske mönstren viskar toner i natten.

här i staden är så många tröttande ljud så många liv så märkligt de verkar gå om varandra. minns rådjuren i skogen hur de skyggade innan vi lärt varandras insteg. kanske är det däri detta omvandrande sker. de skulle ju bara behöva sträcka fram ett leende klara ögon en hand. varför förväntar de sig slag. visst vet väl jag att slag har utdelats ändå varför bygger de lägger dessa rösen varför icke de vackra.

ja jag blir ofta trött här i städerna sakta börjar jag lära mig vandra utan att andas in allt det jag möter. har sett dem vandra i havrefälten sett dem sålla och jag tror det kanske måste vara så sålla utan att för dens skull göra illa. vi har alla gemensamma rötter däri sker de rena mötena så kan det vara. sålla är varsamhet är kanske att fålla fållen.

städerna är många ibland undrar jag hur hon mäktar bära all denna tyngd. hon gör det utan att klaga visst hör jag henne sucka ibland ändå bär hon i kärlek.

jag har en bok i mitt bröst en livsbok iland brukar jag bläddra mjukt i denna bok. undrar varför så många märkliga tecken liksom skrivits över de ursprungliga. och de ursprungliga liksom lyser igenom det påtryckta uppfyller mina ögon då undrar jag ändå mera vad detta dessa märkliga tecken är. är det mitt ohörande mitt virvlande sinne vad är det. det är svårt inse taggtrådarnas djupa rispor hur illa läkta de är.

det är bäst lägga denna bok i duken i mitt bröst samt lyssna till de blad boken vänder fram. jag minns hur jag satt där i himlasanden samt skrev denna bok.

hur sanden virvlade svävade mjukt

hur jag landade i grönskan

nu vandrar jag i öknarna

med brännande fötter

fötterna sökte svalka

stigen bar mig ut över heden till kanten

denna gång ryggade jag ej

havet tog min hand

lyfte mig med

det sista jag hörde från där var

trädets viskning

far väl

här väntar jag dig

vaggar dina stigar

allt djupare drogs jag såg bubblor stiga nådde botten

så trodde jag innan jag varsamt satte

 tanken i trädet

hasselträdet

flickan vilken jag såg satt i en karusell. karusellen snurrade farten blev allt hastigare.

svindeln har städse varit mig nära. upplevde hur jag nu fördes in i havets vida rörelse ja det var så att karusellen med ens blev ett hul blev havets vida cirkel och jag fördes upp till en strand.

stranden vilken tog in mina stigar mina steg hälsade mig vänligt. den doftade kåda doftade barr doftade jag såg ett högt berg jag hörde vargen yla först syntes det vara ett vitt skimmer. detta var innan  jag hörde vargen sjunga kalla vaka. här stod jag i mjuka mockasiner i en mjuk skrud med pärlbroderier. folken kom samt tog min hand. vi vandrade till de fria öppna markerna där molnbärarna bufflarna vandrade med blicken riktad till hennes bröst. vinden rörde vid min panna vis mina ögon och vi vandrade fria in i den djupa skogen. ur havet hade en åder stigit först en flod så en bäck och här hade bävrarna byggt en damm. en damm däri vi gavs löfte tvaga vårt resdamm ur.

i nattens kommande tände vi väckte vi elden lyssnade till de äldste. här är jag ej trött här lever jag. så vackert att lyssna till folkens röster vara ett med ett vara ett med livet liv.

den äldste ser djupt in i mina ögon stiger in. ja jag kan uppleva den äldste vandra mina stigar och jag hör livets bok vända blad. pärmarna doftar duken är ren och den äldste stiger fram inför mig viskar med mild stämma läs. varsamt tar jag boken i mina händer duken är ren är hel jag viker upp duken och möter denna boks skimmer, varsamt öppnar jag de blodröda pärmarna och ser bladen de märkliga tecknen är borta skriften är ren med vita ark med vitt bläck är tecknen skrivna framom bakombarnet bär indigokläder.

tag dessa trenne ark segla med denna båt in i dimman näri du når ögats pupill lyft dina händer samt se dimman lyfta sänk dina händer se dimman förenas med sjön med havet se din trädgård blomma upplev kolibrin viska vägen in i din örsnibb stig in i trädgårdens öppnade tempel hör silverklockorna ljuda se månskäran hänga likt ett smycke i kedjan du gives att bära smidd av bergsfolkens äldste. se berget med de vita ögonen blicka vida vaja, vaja fjällbäcken ren bär guldlöv in i hav sju gyllene skepp bär molnsegel slöjan faller sakta, sakta ned i hennes händer berget med de vita ögonen blickar vida

den äldste rör vid mina sinnen lugnar bruset  tonerna framstiger rena jag hör vargen yla

vandra vandrerska stigen är lagd och jag bugar inför folken följer stigen upp för berget. stigen är lindad runt berget ett gyllene band vem har strött dessa silverblad dessa pärlblänken till ledning. skogen doftar kåda doftar barr doftar innebörd jag bär mjuka mockasiner trädens rötter är fria så är mina steg når bergets topp där det skimrande molnet avlägger synen. jag hör en mansstämma mjukt sjunga välkomstorden lycka uppfyller mig ty detta är välkommen. han sträcker sina ögonrymder till mig så vackra så rena så klara. så länge har jag skämts att vistas bland visa mig han tager min hand samt rör vid mitt inre.

hon minns vägen vilken ledde henne till klipporna där bortom heden

havets händer sträcktes till henne glittrande glimmande leende. lämnade pärlblänken i hennes händer. hon steg närmre kanten drogs sakta till och visst kände hon svindeln. den bar hon ju städse med sig. nu sluter hon ögonen viskar in i havet må det ske.

du har ej brutit dina fingrars löften