havet
en
glittrande val
eller
kanske en glittrande drake
dropparna
fjäll i
tusentoner
srjärnstoff
stjärnpigment
i havet
andningen
var mild
var
behaglig
i
andningen levde den ton vilken
alltid
levt vilken lever
havet
särade fingrar
fingrar
bäckar
ivriga blevo
floder
ty det var så att
andningen samlat in allt
detta vatten
i en av de
vackraste skålar
till strändernas
blivelse
till länder
tänk nu ej
gränser
ty den bilden
lever ej i denna andningston
länderna var mer
kammar
låt oss säga
höftkammar
så vet du vari
detta hav
var
är
se
jag giver dig
denna korg
flätad av
tusenfåglars fjädergåvor
det finns ett träd
vilket håller en
ask i sina händer
i denna ask finnes
finns
i detta träd
regnbågsträd
oh
så ljuvligt
vackert
bladen är
tusentoner
ädelstensblad
mjuka skimrande
ja, vid behov är
dessa knivskarpa
så är bladen
ser du fåglarna
vilka lever i detta träd
fåglarna bär
regnbågsfjädrar
urtankens
urton
ja, vid behov
höres
dessa knivskarpa
se bladen
se länderna
sköldpaddans skal
se
dropparna
fjällen
är detta gränser
så säg
det är icke
gränser
det är detta
denna ton giver möjlighet till
jag giver dig
denna korg
lägg dina tankar
i
vagga dessa till
ro
korgen är nu
fylld med
bär
frukter
somliga ej mognade
somliga doftande i
mognad
de vilka ännu ej
är mognade
bekymra dig ej
dessa är i god
jordmån
så är det tonen
lade allt vatten i en skål
länderna blev
droppar
planterades
människokroppar
undrar du varför
endast dessa planterades
det var så att
träden
växterna
bergen
djuren
krälandes
simmandes gåendes
ståendes
allt det vilket
lever i denna storavida familj
vandradelevde i
dessa länder
harmoni
ljuvliga toner
hördes milda ljuda
ty det var i de
tonerna dessa levde
människodroppar
planterades
till att lyssna in
de vilka levdevandrade
lyssna in
visdomsorden
till insikt av att
de
människorna ej
härskade över allt detta
så träd växter
stenar berg djur
var vaggande
undervisande händer
inväntade de
första knopparnas utslagande
så sköra var
barnen vilka kom ur
allt runt dem
vilka de nu var
delar av
genom
planteringskeendet
var värnande
händer
låt oss säga
föräldrar
undrar du vad
detta är
ser du dropparna
vilka planterades
ser du frön
plantor
allt det vilket så
att sägandes står stilla
sänder rötter in
i jordmånen
så gjorde dessa
droppar
ser du barnet
höljen
barnet i moderns
inre
navelsträngen
så var dessa
rötter
är dessa rötter
därigenom
inandades barnen
människorna
alltet i sig
de gavs egna
kroppar till att uppleva
till
hjälpargärning
icke
härskargärning
skogarna andades
fridsstilla
djuren betade
fridsstilla
alla var ett
ett var alla
intet är
förändrat
barnen växte
begynte resa tält
så hade de sett i
sitt inre
blad
bladknoppar
lärdes eldens
gnista
lärdes
undervisades
eller det vilket
de givits i spirandet
blomstrade
utan frågor
utan tillstånd av
ohörande
byar växte
och folken hörde
flodernas sånger
så kom det sig
att folken spreds
ser du dessa
frökorgar
de brister i
tusentårar
följer
tonerna i sina
inren
byar blomstrade
frid
rådde
så kom det sig
att de byggde
trappor
avsatser i solguld
uppför bergen
folken såg ej
äran makten i detta guld
och såg de detta
så var äran
ära vare friden i
våra bröst
de mindes så
klart
dropparna
planterade i
jordmånen
de såg ormar
leva i stenrösen
läste dessas
mönster
såg hur allt
vävde in i varandra
de såg djupt in i
ormars ögon
och i det de
verkligen såg
förlöstes ormen
ur det vilket lagts på den
i solstädernas
himlar
synes sällan moln
samlas
och samlas molnen
är det till svar av ögonens vila
i de stunderna är
molnen oaser
av fläktande
händer
där under dessa
trädhav samlas
molnfolken
förtäljer
varandra solarnas vandringar
förtäljer
varandra
drakarnas
begynnelse
ja
havet var
glittrande
fjäll
folken hårdnade
bergens grottor
skimrade
cinnoberblad i förstone
stenar blickar ut
in i havet
förtäljer
härdarnas oro
oro sprids i
markerna
stenar blickar in
i havet
väktarstenar
moai
manas
ur havet stiger
fjäll
tonen drog dessa
samman
drakar flögo vida
bergens grottor
glödde
drakar
vakade
fyllda
uppfyllda med
väktargärning
de
stillade oron
de stillar oron
ty de sluter oron
i sina vingar
vaggar den till ro
så gör modern
med barnet vilket skriker utan att veta sitt skri
vaggar ömt barnet
i famnen sin
bröstfamnen
så var det
så är det med
drakfolken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar