jag ser in i dina skymningshänder
det är ej dina
ser det nalkas
stunden
av
detta borta är ej borta
detta borta är in
det svävar en falk så vacker
vandrad i marker av bönepärlor
nynnandes sejdandes manandes
de stannade
ofta vid templen
jag ser in i dina skymningshänder
hör silverklockor ljuda
spröda
starka
tonens urär
mossan är min frände
bäcken är min åder
ängen är min
andning
stenen inbäddad i trädhänders salar
är mitt vilorum
detta mitt
är ej
i ägo
stenen har bejakat min närvaro
har smekt min kind
har vaggat mig
i stunder
då
oro anbefallt mig
i de stunderna löpte jag in i vinden
inte kunde du ana vad det var jag gjorde
mot mig själv
vem kunde
vem kan
ana
det endast jag vet
och detta jag är icke jag
det är mitt hjärta
detta mitt är ej
i ägo
hjärtat är i det stora hjärtats andning
så visst kan den lyhörde veta
vad nyttjar detta veta till
falken svävar
bergen med den tunna andningen
med skirslöjor
med vimplar
med gnistrande
klarhet
är landningen
falken landar
ögonen
far
vida
lamor vandrar
vandra
är detta lamor i orange
är detta lamor
fyrbenta
är detta en lama
kan de ej gå
vem bär båren
ord kan vara så mycket
viskar såningsmannen
sveper ut med handen i en vid
cirkel
kornen far in i jordmån
sov
vila i edra sömnkokonger
spira i månjordens silverklara
falken lyssnar
hör
lyfter är en hök
höken svävar ur falken
ur duvan vilken bar rosenkvisten
vilken lindade myrtenkransen runt brudens panna
höken
svävar
in i skogarna
nedom ovanom
ovan nedanom
skogar är orörda
stammar är samlade
höken landar
i askens vida krona
sländan sjunger
det är gott att drömma
svaren in i molnklarnan
jag ser in i dina skymningshänder
det är ej dina
ser det nalkas
stunden
av
detta borta är ej borta
detta borta är in
det svävar en falk så vacker
vandrad i marker av bönepärlor
nynnandes sejdandes manandes
de stannade
ofta vid templen
jag ser in i dina skymningshänder
hör silverklockor ljuda
spröda
starka
tonens urär
mossan är min frände
bäcken är min åder
ängen är min
andning
stenen inbäddad i trädhänders salar
är mitt vilorum
detta mitt
är ej
i ägo
stenen har bejakat min närvaro
det dessa predikar idag
är morgondagens knoppar
upplevelsen
är en möjlighet till grund
det är att dyka djupt
det är att drunkna
för att se
se de klara bubblorna
stiga upp till ytan
uppleva
havets inre lugn
hur än stormarna ryter
på den så kallade utsidan
och säg mig
varför
ryter ni
höken svävar
följer ängens vandring
denna äng är en fjälläng
är en soläng
är en ökenäng
höken hör lyssnarens ifrågasätteri
i fråga sätter i förtäljarvinden
det jag giver denna vind
en äng
ängder finnes här
finnes ej där
finnes där
finnes ej här
här
där
när marker blomstrar är de ängder
är de då icke ängder
detta då är
är ej bakombarnets stigar
detta icke ängder är ej ickeängder
detta då är du åse
samt ickeängder kan dessa marker ej vara i sina
blomstringar
låt oss se öknen
sandvågorna
dessa hettade pärlor
i nyanser av
beroende av var öknarna är
mildröda
mildguld
vackra tonande färger in i bruna nyanser
visst finns det svarta öknar
öknar med stenar
se djupare in i stenarna
se djupare in i öknarna
hur kan karavanser
ökenfolk överleva om
om det ej fanns vatten
grönska i öknarna
se öknarna
ej ett moln kan du se
nätterna är stjärnklara
ej ett moln på dessas himmel
i öknar lever oaser
ja, de byggde brunnar
säg hur kan det ske
i fråga sätter i svar
i öknen lever oaser
lever sandrosor
ökenrosor
nattens drottning
lever
lever
lever i
i savanner i stäpper i
i
i leva
i lever liv
vi vilar en stund här i fjällängen
förenar oss med kattfot
med ängsull
beger oss till mossen med lingon röda
till myren med
däri hjortron är
är solpärlor
gyllenguld
höken svävar
följer ängdernas vandringar
humlor brummar
björnar brummar
eller ryter björnar
eller skäller björnar
eller vrålar björnar
tänk så mången nidbild de finns
humlor brummar i ljungens djup
i humlefälten skördas lugn in i näverkorgar
han andas
hon andas i näverlurar
lurar de varandra
de lurar ej varandra
de når varandra
kallar in folken ur skogen in i ringen av stenar
bjuder lugn bjuder täring
bordet är stenens vida händer
duken är vita moln
spunna
vävda
av
dem
dem vilka väver i vindens
andning
bordet
duken
bär skålar
bär fat
frukter bär
örter
gåvor
de andas in gåvorna
folken
han
hon
rör vid varandras händer
i sunnanom
i nordanom
så
nära
så
fjärran
höken harklar stämman
vingarna är manteln vilken mjukt faller
in i markens mognadsdjup
stenar skrider i ring
stammar skrider i ring
hösten är kommen med nätter klara
allt är naket
är givet
så
låt oss lyssna till hennes
jordmånsstämma
kupa våra händer
runt allt det vilket är sargat
skilt åt
låt oss hela
denna hennes skrud
skymningen träder in i ringen
med lov
jag ser lågor flämta
än är skymningen ej här
låt oss tända lyktorna i skogen
låt oss lyssna till drakarnas uråldersstämma
folken lyssnar
in
in
bejakar
det dessa vet
stjärnor
bär
han
bär hon
till varandra
andas edra toner
ur tonens
är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar