den 31 maj 2016

Tag denna bit i handen eller denna lök, biten har ett skal kanske bark kanske är det en sten.

Du sitter här och är det en träbit så täljer du troligen, nåväl det finns träslag vilka går att bryta av skalet; är materialet trä så får du hålla på en god stund innan du når kärnan.

Är materialet en sten använder du troligen en liten hacka samt fingrar beroende av vilken sten det är, du får troligen hålla på med detta en god stund innan du når kärnan.

Löken skalar du, det vill säga om du ej planterar den i jord, då skalar jorden den på ett lite annorlunda sätt än vad du gör, skalar du löken ser du att det är lager till lager och du får troligen hålla på en god stund innan du når kärnan, är det en ätlök kommer du troligen att fälla tårar.

Skalar du frukt sker denna procedur dock kan ske snabbare innan du når kärnan; allt det vilket lindats in i skal eller där skal lagts på ber dig om stunder just för att du skall nå kärnan och när du ändå håller på så studera nogsamt alla dessa lager samt gläd dig i mötet med kärnan; allts urton.

den 30 maj 2016

Ett väsen sitter vid kanten av låt oss säga intigheten, egentligen sitter väsendet i intigheten, oändligheten, väsendet har liksom karvat sig själv in i känslan av kanten. Väsendet har karvat till sig känslan av att ha ett stycke av vad det nu är i handen liksom kniven väsendet har i handen.

Väsendet täljer det faller lockar, spiraler ned runt väsendets fötter, för se ju längre väsendet upplever denna kant så framstiger väsendets egenform, därav fötterna. Det väsendet täljer är tid, med ens börjar väsendet se tid, mäta rörelser, mäta räkna allt det vilket hör samman med tid. Ja, det är mycket som samlas runt begreppet tid; detta var egentligen inte det väsendet haft i beräkningen och egentligen hade väsendet inte en beräkning med i bilden eftersom innan detta skedde; det karvade, kanten, formen, inte det sättet att tänka fanns, allt bara fanns allt bara finns i ett oändligt är, i och med detta karvande började märkliga saker ske. Låt oss säga att innan detta svävade bubblor, andningsbubblor, det går att säga dimma eller dis eller bubblor tätt samman och när dessa snuddade vid varandra blev de ett och så gled dessa isär utan att den ena blev den andra eller den andra blev den ena, föränderlig skönhet kan ske detta kan benämnas; begreppen fanns inte det vilket fanns är det vilket finns, det vilket finns är det vilket fanns; genom logos har allt blivit till som är till utan logos har intet blivit till som är till, i begynnelsen var sophia, genom logos och sophia har allt blivit till som är till utan logos och sophia har intet blivit till som är till, ljuset strålar i himlarna och änglarna låter det framstråla; ungefär så och vem är vad och vad är vem; bubblor kanske i det tid egentligen är.

den 29 maj 2016

Det är lätt att glömma att i varje kalk finns en gömma; en nektargömma, molnen är lätta att se kanske innehållet innan det släpps ut, släpps fritt kanske inte är så lätt att se trots att innehållet viskar tänd ljuset, asken med stickor ligger här, lågan väntar.

Kanske kan det liknas vid att vandra över glödande kol.

Kolet ligger svart en vind väcker kolet, glöden vaknar, går du barfota på kolet med alla tankar om att kolet glöder att du kommer att bränna dig så kommer du troligen inte att direkt skrida mjukt följsamt över kolet och du kommer troligen att bränna dig; bränna dig av att rörelsen stelnar eller skyndas på på grund av den stegrande krampartade rädslan, tanken är inmatad med att glöden bränns.

Lägger du dessa tankar om allt vad kol är i en korg samt bäddar mjukt in dessa tankar; du förbjuder dem ej du bäddar in dem med kärleks händer ty du vet att dessa tankar värnar om dig samt ditt gottfinnande, kan du mjukt gå över det glödande kolet.

Det finns så mycket vilket sägs vara omöjligt och det är omöjligt när tanken inte tillåts berätta helhetens historia, lösryckta tankar eller delar ställer till oreda.

Sägs det gömmor kanske det med ens målas upp hemskheter, ändå är det ju så att med ljusdruckna ögon syns det gömman är, en nektargömma, en skattgömma.

Det är ju så att slår du på oljefatets yta, när fatet är utplattat kommer den fyllda tonen ej att höras, resonansen har upphört; svaret har upphört, allt det vilket skänker toner har dels friktionen samt dels detta vackra tomrum och ett tomrum kan ju sägas vara en gömma, ett mörkt hål.

Vad sker då tanken skenar och rädslan stegras, troligen stelnar du först eller tinar du sakta samt sätter dig i rörelse, du ser inte förloppet först, du upplever det när lättnaden är din frände; då ser du det vilket du ej såg; du ser helhetens förlopp och andas åter fritt, ringarna i vattnet i havet är mångfaldigade och i var och en av dem lever skönhet.

den 28 maj 2016

Våg, vågor; spegelblank yta en vind springer lätt ytan krusas, bilder suddas ut, vinden slumrar spegel rena yta speglar allt det du ser samt inte ser.

Dina sinnen är blanka, en vind springer lätt, dina sinnen krusas, vinden slumrar åter är dina sinnen blanka.

Med putsduk putsas vågen, vågskålarna rena, kanske är dessa av mässing av det du ser, vågen är en sådan våg du kan hålla i handen för att väga det så kallat lilla.

Vågor kan vara små krusningar kan vara höga, skyhöga kanske demonberg, vågor kan vara allt det vågor är, även när ytan är blank finns vågor där, även när sinnen är blanka finns vågor där, vågen är ett av det vilket upphäver stagnationen, stiltjen vilken kan ställa till så mycken unkenhet.

Vågen; den du håller i handen vad väger den, vad har den i vågskålarna, ett frö ett korn ett uns, vilket det än är så har du en motvikt vilken du avväger med för att det ojämna skall jämnas, återupprättad balans.

Vågskålar kan vicka över så är det ändå är det så att mitten är där, med andra ord så är den sida vilken just i den stunden väger över det vilket just i den stunden är låt oss säga bäst.

Hur kan det vara bäst; av den anledningen att du lockas till att räta upp det vilket väger över, stannar du i detta övervägda får du troligen ont i ryggen eller sendrag kanske du får.

Det är lätt att morra att glömma att just detta får dig att räta ut ktampen, lösa krampen.

Kan hända mån tro kan ske, ler ordkraften.

den 27 maj 2016

Av tvång, av tvång är du tvungen; är det möjligt att befinna sig i tvång att vara tvungen. Är tvånget, det tvungna en form av friktion, när två ytor sammanförs uppstår en friktion, vilken antingen sätter an rörelsen eller stannar upp rörelsen, friktionen är en slags kraftkälla.Sonen följer fadern, sonen ett barn önskar sig en pilbåge, fadern blir en pilbågsmakare visst går det att ta en kvist och bara spänna ett snöre, just på lek.Fadern är en allvarsam lekare, fadern tar sonen i hand, de beger sig till skogen, lägger händer till träd till grenar i begrundan, vilket av träden är följsamt.Ett av träden säger; här se jag skänker en gren till en pilbåge. Fadern tar emot gåvan sonen följer varje rörelse.De vandrar hem och fadern delar upp grenen i tunna skivor kan vi säga, skivor vilka liknar band, sonen följer varje rörelse, nu tar fadern banden och limmar dem samman, sätter dem i en tving, flera tvingar, sonen följer varje rörelse.Fadern berättar om ett träd vilket torkade, stormar kom skenandes och trädet bröts, fadern berättar om hur regn vattnade ett torkat träd, hur trädet när stormarna skenade blev böjligt, fadern berättar om trädens sagor, hur rötter strömmar hur barken höljer hur kronor speglar rötter, hur rötter speglar kronor alltmedan fadern täljer pilar, nåja sonen vet det ännu ej, sonen tror att fadern täljer pinnar, blomsterpinnar modern bad om.I drömmarna vandrar sonen i högt gräs, följer örnen vilken svävar, örnen släpper fjädrar vilka dalar ned samt landar i en gosses hand, gossen har en pilbåge i handen, en pilbåge utan pilar.En solstråle, en solstrimma kittlar gossen vaken, gossen kisar in i ljuset, skuttar barfota ur bädden, fadern sitter på trappan och väntar ögonen plirar muntert, fadern sträcker en pilbåge till en son och pinnarna, pinnarna är pilar med styrfjädrar givna av en örn.Tvinga, tving, tvingar, tvång, tvungna, kan vi tvinga utan tillåtelse; till låtelse, kanske finns det positiva tvång vilka förlöser stiltjen.

den 26 maj 2016

Blomstren vilka lägger sina blad till marken, dessa vet att sina är en utopi, dessa vet att bladen är allts, därmed vet de att sina är att tömmas, att strömmen inom citationstecken upphör ett slags uttorkning, ett slags vissnande; det är det vilket syns.

Vandringen har behov av att vattnas; en vandring började  det frodiga gräsets svischande lek med doft av rödklöver med doft av grönska, sakta krympte detta frodiga och snart var fotunderlaget stenar vilka maldes till grus, grusade förhoppningar kanske, så maldes gruset till sand, vågor steg samt sjönk, vandringen uppmärksammade inte att sanden liksom vandrar, sanden ligger aldrig helt still, inte ett moln syntes i dagsintervallerna, nätterna var stjärnklara med huttrande kyla; det frodiga är nu en öken, vandringen törstar, törstar efter källan, ser skimmer eller sandrök eller hägringsrök, upplever inte fötternas nu nakna fotsulor; visst känner vandringen en brännande känsla, tankarna om vad detta är når inte fram, snart sätter sig vandringen med händer utslagna med ansiktet lutat till bröstet; huvudet är tomt och fanns det något kvar så töms det nu genom nackens böj; det går att säga att vandringen befinner sig i detta vackra; ett eko av tomhet.

Här har jag en gång varit; vandringen sitter så en god stund, tillåter bilder stiga upp, ett strå synliggörs, ett strå vilket sticks ned i sand, röd sand.

Först kommer grumsbubblor liknar grådaskig fradga, sakta blir detta grums klart, vatten, vandringen fuktar läpparna; jag hade inte ett strå, hur kommer sig detta; detta kommer sig viskar en vattendroppe vilken stannat i fingerklykans mjukhet; gräv med dina händer här, just här vid dina fotknoppar, nåväl tår; dessa visar dig framom.

Vandringen gräver och snart vidgas vattenkällan; från var stenarna kom vem kan säga det; vi kom så säger stenarna; uppmärksammade du ringarna när vattnet steg fram. Det gjorde jag; lägg oss så i ringar runt källströmmen. Vandringen lägger stenarna i ring till ring och snart är här en brunn till törstande och kanske var det så denna önskebrunn kom att bli och kanske vandringen är dess väktare vem vet. Vi vet att ur denna törst ur detta uppgivna kom denna önskebrunn; så kan vi leva med bilden av vad önskningar egentligen är; vandring ler i stillhet och ser att källan aldrig sinar.

den 25 maj 2016

Lämna, lämna över, vandra över kanten; lämna, lämlar är väsen vilka helt lever i förtroende, det går att säga att dessas ansikten är i lugn.

Lämna är ett slags förtroendetillit, just det ansikten uttrycker när de har släppt all misstänksamhet alla jämförelser, när möten är rena.

Det finns folk vilka vänder ansikten till mästare eller under visare, under vis ande, den vilken är benämnd mästare vet att den vilken kom är lärjunge ändå går det att säga att dessa roller växlar; detta vet den under vis ande, den upp sök ande har ännu ej insett det.

Nu vandrar de på en stig vilken lindar sig i spiral runt berget, lite varstans upp hör stigen, den under vis ande vandrar vidare; det går att se stenar ryka runt fötterna ändå släpper ej hans stig fästet, ett tu tre tar den under vis ande ett steg rakt ut i luften; den upp sök ande stirrar med ögons svarta vidöppna pupiller, den under vis ande svävar fritt faller ej ned i den så kallade avgrunden ty denne vet att detta är av grund en, säger; kom, kom utan tvekan.

Den upp sök ande lägger sin tvekan i ryggsäcken, ställer sig upp och tar steget; nu svävar de med nakna ansikten, förtroendetillitsansikten och dessas leenden lyfter molnen in i solhav ch berget det skrockar muntert, hur länge svävar de; de svävar just så länge som luften upplever detta vara dessas behov.

den 24 maj 2016

En låga tänds i östanom en låga tänds i västanom, havet ryter vågor stiger havet tuggar fradga eller är det klipporna, vatten virvlar synen är borta, storm, stormande hav, ur det trygga spegelblanka lugnet in i stormens virvlar, sugas ned i vågor spottas ut, var är jag, var kom jag, vem är jag, är jag.

Skeppen sjunker stiger kastas sugs ned spottas ut, skeppen har master med vita segel, ark, skeppan har laster, sunda laster, dem vilka bär namnen behov, livsbehov.

Det är i den stund då allt känns slut, kommet till ända fyrar synes, kanske denna färd ännu är när eldfat tändes, lågor vilka leder de skeppsbrutna hem.

I allt lever bilder vilka mjukt fattar handen, leder vägen, kanske känns det som att tryggheten försvann, naturligtvis känns det så att så kallat lämna det trygga, det är bara det att detta är det enda sättet att utleva, inleva allt det seglen bär med sig, allt det skeppen bär med sig och visst är det så att lågorna vilka tänds är de händer vilka hör samman och de skall mötas och de skall mötas ty detta är livets mening.

den 23 maj 2016

Läser dina ögon orden, läser dina ögon hjärtorden eller läser dina tankeögon, tankeorden.

Täljer du udden, udden till pennan, blyerts, grafit kaolinlera; en gång silverstift, en gång kol.

Udden putsas till den spets du trängtar till för att skissa på arket framför dig, så vad är skissa är det stadfästa, nåla fast, eller är skissen rörelsen. Du följer katten vilken flyter fram, mjukt, du ser rörelsen först i det höga gräset så ser du katten, katten har sett dig långt innan du såg katten.

Katten stannar; vad skall hon ta sig för; kastar hon stenar efter mig, schasar hon bort mig, det går inte att veta vad de hittar på  aha hon håller sig lugn, katten går lugnt vidare till stenen vilken är soluppvärmd, glider uppför stenen, sätter sig stilla, lägger sig ned och så till synes sover katten.

I allt detta har du tillåtit pennan att skissa, du har skissat katten i rörelse, därigenom har du tecknat en katt.

Skissen eller teckningen kan göras enligt proportionsräkning eller just genom rörelsen. Själen lever med allts rörelse, så egentligen har du tillåtit själen att teckna bilden av en katt, den form denna katt lever i, genom att skissa i enlighet med kattens rörelser har du nuddat vi kattens väsen.

Alla väsen hör samman, är ett slags nät, inte ett statiskt nät mer liknar det ett nät vilket kan ses ligga i havet i rörelse är nätet, i denna rörelse befinner sig allt i så kallat omväxlande vila samt rörelse, så är det med detta hör samman, så är det med skissen, alla linjer pennan har dansat i är hörsamman, du hörsammade själens stämma; livsstämman.

den 22 maj 2016

Luftvirvlar håller ett väsen i handen, väsendet vajar fram och åter, åter och fram helt ovetandes om att fram är åter, åter är fram, luftvirvlar lindar värn runt, detta värn är handen vilken håller väsendet. Väsendet ser virvlar i havet, för visst står väsendet på en klippa med havet i åsikt, helst av allt om jag kunde, vågade skulle jag hoppa.

Luftvirvlarna hör och säger; vist vågar du, vi har lindat värn runt dig, vi följer dig, kom så hoppar vi.

Väsendet vajar allt längre fram ut över kanten, titta inte ned säger luftvirvlarna låt oss hoppa i förtroende bara veta att allt sker i väl gång.

Väsendet ser med misstroendeögon på den där rösten vars bärare inte syns; vi syns visste, du ser oss ju speglas i havet, kom nu, nu hoppar vi över den så kallade kanten blir ddroppen vilken får bägaren att rinna över och vips så hoppar de. Havet rinner inte över kanter och bredder däremot stänker havet droppar, det syns några bubblor stiga så blir havet stilla, väsendet låter sig sjunka luftvirvlarna är nu komna till ett slags ankare, värnankare snart ser inte väsendet så mycket det blir dimmigt, ögonen behöver vänja sig; hur kan jag andas här nere, hur kunde du andas i livets moder, det kunde jag och nu andas jag och nu klarnar synen.

Väsendet ser klipporna här djupt, djupt ned, här och var finns grottmynningar, det finns trappor, etage det finns allt det klippor är sakta når de botten eller grunden först stiger sand upp eller grums för att så lägga sig stilla.

Luftvirvlarna för väsendet med sig, de studerar grunden, hur kan det heta botten, det heter bottnen säger havet och egentligen kan det heta vad namn det ges, det är.

Väsendet ser här stora bläckfiskar vilka kikar ut ur grottöppningar, de hälsar väsendet välkommet med böljande armar i oktaver, ur sanden stiger fiskar, först ruskar de sanden ur håret; vilket hår undrar fiskarna, väsendet ler, jag skojade. Fiskarna ler samt följer havets andning, stim nalkas samt följer varandra, stora svävande skuggor visar sig vara rockor vilka följer ljusdropparnas synlighet.

Sköldpaddor svävar, det finns många slag av rörelser här i havet och de påminner mig om molnen.

Så är det säger luftvirvlarna och allt detta visar dig följsamhetens skönhet, skall vi stiga nu.

Väsendet uppfyllt av havets alla toner upplever lättheten upplever frid allt medan de stiger upp, havet öppnar vingar samt lyfter dem upp till den solvarma klipphanden, där sitter de troligen ännu med ögon glittrande av hav.

den 21 maj 2016

En gång var du kanske på besök, besöket var en cirkus; en stor kanon stod där i manegen, en kanonfarare kröp in i kanonen. Lev nu med bilden av att kanonen är svart, gjuten i järn, kanonen har ett kanonrör med en öppning, den har låt oss säga en mage, kanonen har tyngd.

Låt oss säga att du kryper in i kanonen, sitter där i kanonens mage, intryckt kanske det går att säga betryckt, visst kan du se ljuset genom mynningen, det kan du i en brunn också, detta är en kanon du blir allt mer instängd, kan inte ta dig upp, du hör att det fräser; är det dina tankar, du kan ana lukten av krut av stubinen, du gör dig bilder av stubinen av gnistorr allt det du sett samt hört.

Här sitter du nu och kommer inte upp, plötsligt inser du detta faktum och blir helt tom, det är i den stunden du upplever hu du liksom spottas ut eller ja; skjuts ut ur kanonen, du far i en vid båge, en möjlighetsbåge och landar i fritt fall.

Visst kan du göra bilder nu av dunsen, det är bara det att dunsen är en illusion för du tas emot, här är den landningsplats vari du behövs, det är en landningsplats du inte såg där i kanonens mage, det är en plats vilken du en gång skrev in i din bok, den bok vilken egentligen är en mångfaldsbok, helhetens bok, denna sida är din livsviljeimpuls, nu ser du den för du gav upp, släppte tankar, hopp, allt alla begrepp och just genom detta steg du in i din livsrörelse.

Och visst är det speciellt med cirkusar, clowner, jonglörer, cirkusar där friheten lever där inte ett enda liv hålls fånget, där alla är i den fria viljans flöde, det är kan ske därför barn känner igen sig, upplever sig, ofta, hemma i cirkusens livsglädje.

den 20 maj 2016

Värja, värja sig, värja, svärd

Öva värja

Öva värja sig

Varför skall du öva dig i att värja dig, möjligen öva att värja sig mot eller från övertalning att frångå det hjärtat viskar, just genom detta övande ges en möjlighet att avvärja en frontalkollision, frontlobens implosion, värja sig kan ju vara att ge upp att kapitulera, just detta att inse stillhetens skönhet just i den stunden när allt rasar, du kan ju också lyfta händerna samt värja dig när taket rasar samman; tanketaket.

De vilka övar värja visar just detta med närvaro i stunden, de inleder med vördnad med den positiva respekten; det finns en vacker gest då de kysser värjan.

Det är en konst att öva värja, värjande utan att rusa motorn; kanske går det att säga stiga in i mottagandets konst.

den 19 maj 2016

Sömmerskan har mottagit väven, måttbandet har mätt kroppen, saxen har klippt tyget, väven efter utlagda mönster. Säg minns du hur de lade kiselstenar efter sig på skogsvägen, ej till sådd ändå sådd i bemärkelsen att se vägen hem, kisel har ju den förmågan.

Sömmerskan sitter nu, syr samman styckena anpassade efter mönstret,, i begynnelsen anpassade till mönstret; vilsenheten tog över handen när röster skorrade stigar skavde mildrades när livet anpassades efter mönstret.

Brådska har hon ej, sömmerskan, hon sluter ögonen minns ljudet av havett, minns hur de brukade paddla med kanoter, följa floden till havet. De levde där helt nära havet berget hade skänkt dem lä i en grotta, när hon sluter ögonen kan hon inandas doften från elden. En kvällning hade hennes make kommit hem med nålar av fiskben han hade fått dem av havsfrun, han trädde tråd nåväl senor in genom nålens öga och hustru hans visste hur nålen med tråden skulle föras; hon lyssnade till nålens öga, de hade inte mönster då, de lyssnade mer till rösten, den vilken om talade stigars behov, de funderade inte så mycket om det ena med det andra, de följde allts skeenden.

Nu har hon en nål av silver med ett vackert öga med tråd av bomull för visst är väven av bomull, luftig till svalka i sommarland, än är våren den rådande med blommande körsbärsträd, hon har sett att äppelträden börjar blomma, stugan hon lever i är inte stor är inte liten, den är lag om, med en eldstad med fönster, fönster med gammeldags glas, det växer gräs på taket, skorstenen en cylinderhatt, stugan lyfter på hatten för dem vilka nalkas, sömmerskan bjuder dryck bjuder bröd vid behov.

Nu lägger hon sista stygnet avslutar med en rosenknut ropar på tösen; klädnaden faller mjukt över kroppen och tösen dansar i glädje, snurrar runt och klänningen böljar, tösen tar modern i hand, de dansar ut, in i vinden, stugan löses upp, bilden löses upp inväntar de nästas formande händer

den 18 maj 2016

Två frön svävade fritt, i efterdyningarna, i bakvattnen kunde de ännu skymta allt det de var allt det vilket omgav dem, röster stämmor väder vind, kanske inte helt i formgestalt mer som dofter.

Två frön dalade och föll hårt närmare bestämt betonghårt, asfaltshårt omtumlande, de kunde se meningshanden alldeles intill; en vindpust mer en pust av något hade fört dem hit så vad kunde de göra; vind vackra vind, regn vackra regn kom hjälp oss. Vinden hörde regnet hörde hjälpte två frön till den hand vilken var meningen.

Så kom det sig att två frön bäddades in i en bidansgrotta eller bidandegrotta, två frön befann sig nu i tillstånd av sömn av vaka av allt det vilket bidan är, efterdyningarna allt det de såg eller hade sett i bakvattnen var nu mer likt havets rörelser, de kunde uppleva det klippor det stränder det tår vilka är i vatten kan uppleva, ibland öppnades en droppe varvid de åter kunde se ja inte gestalter mer dofter av; minns du, ja – jag minns så mindes de tillsammans allt det vilket var just för att fylla viljan med allt det vilket blir

Månmodern vandrade i ringar med stjärnor i följe solfadern vandrade i ringar, jordemodern vandrade i ringar, två frön upplevde en pirrande känsla; vad är det, vad är det.

Mullvaden hörde frågan vad är det; det är era rötter vilka svarar viljan andas bara lugnt med.

Två frön spred ut sina rötter, två frön stack ut näsan genom en öppnad jordpringa en glänta en dörr på en väg på glänt; det är vackert här, det är vackert här, i denna upplevelse svällde deras hjärtan över bredden varvid hjärtblad syntes skimra, stjälken liksom vred sig upp såg sig om; stjälkarna, ju mer de såg desto mer fylldes de med utforskarvilja.

Hade de själva fått bestämma hade de nog nuddat vid molnen, de däringa vackra de såg segla mjukt; de däringa vackramjuka som de hörde röster säga är moln. De fick inte bestämma själva de bands fast i och för sig vackert intill en vägg, en varm sunnanvägg, det kunde väl vara bra ändå drev längtansvindar i dem, det gick inte att komma loss ju mer de försökte ju mer bands de, slutligen insåg två frön att det bara var att anpassa sig så kallat göra det bästa av situationen, skeendet, i sina hjärtan bevarade två frön det de burit med, medaljongen den de var.

På en sunnanvägg eller mer intill en sunnanvägg växer två vinrankor, de bjuder händerna vilka band dem, oss ville ni väl, djupröda nästintill indigoblå vindruvor, när hösteldarna brinner, när stjärnor kysser jordestigar helt nära ser händerna vinrankor vissna, befriar händerna rankor från bundenhet, det händerna ej ser är två frön vilka svävar fria, när vinterns kristaller tindrar när frosten målar fönster med rosor då dricker händerna glödgat vin minns vinrankorna, de vilka sträckte sig intill en sunnanvägg och två frön gläder sig till ljuset till värmen vilken uppfyller händernas vintervaka.

den 17 maj 2016

Ett av alla frön landar i jordvrå ett skott kikar upp lockat av ljuset, skottet är inte en marionett ändå kanske osynliga trådar håller skottet; osynliga trådar, med dessa menar vi regntrådar, ljustrådar, spindeltrådar vilka alla innehar stödjande gester, skottet mognar till en kvist, kvisten mognar till en stam, nu står här ett träd.

Trädet ser trädgrannar, trädet känner sig vackert det säger också kvistögonen runt trädet, detta träd är ett av de yngsta träden, de yngsta träden möts av just bejakande kvistögon, just för att viljan inte skall kapas.

Vilket slag av träd är det, egentligen behövs inte trädet fästas vid namn eller sort, jovars det står, dessa träd står i en fruktlund, träden är godmodiga fredliga, vrenskas inte är inte heller vresiga.

Det är länge sedan trädgårdsmästaren vandrade in i låt oss säga en annan drömsvit, så var det kommet av mening han överlämnade sitt kunnande i en yngre trädgårdsmästares händer.

Denna yngre trädgårdsmästare hade liksom halkat på sned med viljan han var inte nöjd med sin tillvaro ofta slog han på träden, avreagerade sig ont gjorde det i träden och ont gjorde det i honom även om han förnekade eller avvisade detta faktum.

Plötsligt stod han där framför detta träd vilket var ett av de yngsta, han slog en lovart runt trädet, mumlade vresigt nästintill morrade eller grumsade, trädet följde med hundrade ögon hans rörelser.

Han vände ryggen till alla träd andades ut för att spärra upp ögonen då han återkom.

Han ympade in kvistar i detta träd som var ett av de yngsta.

Förnöjt skrockade han och gick därifrån.

Trädet lade sin urtons vilja i en ask i sitt bröst, anpassade sig till det vilket nu skedde.

Träden runt slöt sig om i värnad av den skatt de upplevde vara i trädets bröst.

Trädgårdsmästaren den vilken steg in i en så kallad annan drömsvit såg det hända upplevde det hända, steg in i lunden steg fram till den slumrande yngre trädgårdsmästaren, vände allt tillrätta i dennes stukade vilja, satte sig vid bädden samt viskade alla träds sånger in i den yngres hjärta, i gryningen när den yngre trädgårdsmästaren började vakna sade den äldre far väl vandrade in i den drömsvit han kom från, såg i ögonvrån hur den yngre skyndade till det träd vilket var ett av de yngsta, befriade detta träd från det detta träd inte var; han hörde en lättnadens suck susa genom lunden så bär de alla åter frukt, genom det hända.

den 16 maj 2016

Bollar har väl alltid funnits kan vi med enkelhet säga, kanske var de av sten i förstone. Vad sade du; kan bollar inte vara av sten, bollar kan vara av sten det är bara du som mäter med det materialmått din tanke har i dagsläge. Det är ju till och med svårt att tro på att pyramider byggdes från toppen av ett solkorn, helt utan taljor och block, nåväl det är en ytterligare historia.

Stenbollar var naturligtvis lätta även om de inte direkt hade lust att studsa, det var ju lite annorlunda under lag då. Så kanske bollarna kom att bli av trä av tyg och så vidare. Sakta ledde bolleriet fram till plast till gummi och så kom ett väsen på studsbollar.

Tanken är ju en form en slags gjutform, bollen är en form nåja kanske inte en gjutform å andra sidan kanske den är det.

Studsboll, en helt genomgjuten form vilken studsar när handen släpper den. Om din hand inte är den vilken håller bollen, studsbollen, blir du överraskad av studsbollens ankomst, och den kan studsa minsann, tanken dyker också upp så där helt oförhappandes ibland, studsar upp i en impulsstuds.

Tanken har en form ur den erfarenhet den samlat och den studsar upp därför att denna form tanken nu antar behövs för att reda ut de tilltrasslade banorna.

Ser du studsbollen, tanke, hur den studsar, rörelsen ansattes och studsbollen studsar i en mängd kedjereaktioner vilka du inte hade en aning om att de kunde ske på grund av att du släppte denna boll.

Det är lätt att lägga skeenden utanför det egna reviret, den egna hudkokongen, det är bara det att den här studsbollen ansattes av dig; den är inte känslor, själsstämning den är form, en form vilken har behov av att visa kedjereaktionen.

Vi kan se det så här; skogshuggaren hugger ned ett träd på gammeldags vis med en yxa, för varje slag rister trädet och frön släpps ned, trädet faller, skogshuggaren delar upp klyver forslar hem, kvar ligger dessa frön, de bidar i stillhet, visshet.

Regn kommer, frön sjunker djupare in i fukten så vrider frön litegrann på sig, de skira rötterna får fäste, spirandet groendet sker, ser du tankens kedjereaktion, studsbollen; av alla dessa kedjeskeenden står här nu ett träd. Vi kan använda många bilder till detta ändå är studsbollen väldigt tydlig. Studsbollen kan inte studsa utan din medverkan och det är inte hjärtats känslor vilka styr, det är tanken samt handlingen, så är det och det är inte min sav säger trädet en kedjereaktion kan inte ske utan form.

den 15 maj 2016

I kammaren sitter hon, modern, jordekjolar utbredda, nystan i korgen pilen flätade, stickor av månsilver klirrar, maska till maska; avig möter räta, stickor förenar, modern stickar tröjor till barnen, strumpor till barnan.

Visst är det så att delar, delarna är helheten samt helheten delarna, partiklar atomer, kosmos, kosmiska rörelser

Visst är det så att kroppen längtar till anden; andliggöras, anden längtar till kroppen; kroppsliggöras.

Därav kommer det sig att delarna blev delarna och det var inte alls en kärnsprängning inte heller ett väsen vilket blåste maskrosfrön in i vinden, även om det är en vacker bild. Delarna blev delar just för att helheten skulle kunna uppleva låt oss säga varje vrå av sig själv och delarna kan genom den fysiska attraktionen uppleva varandra, varje vrå kan uppleva varje vrå, det vill säga de vrår de just nu har anknytning till, det är sant alla har anknytning till varandra ibland behöver vi sterilisera uttrycken eller enkelrikta dem för att yrsel inte skall framkallas. Det är ju så att träden visar detta så förnämligt i vårens dagning när bladen vikes ut, bladen kan nå varandra, inte alla, de närmast varandra kan nå varandra. Kanske lite större kretsar när vinden hjälper till. Bladen, löven är ju delar av detta träd ändå är de trädet.

Ett sus vandrar genom trädets krona, regn glittrar eller är det glitterögon vilka viskar; just så är det med helhetens begrepp; be grepp.

den 14 maj 2016

Pollen flyger i luften, mjöl att baka nektarbröd med, sporer flyger i luften, mjöl, vilja till spirande, svävar fritt, sjunker, landar, bjuder nektarandning.

Svampar komna ur sporer, barnet möter en röksvamp; mor ser du en koja med ett hål i taket och mor det kommer rök ur hålet barnet hör, ser det kanske den så kallade vuxne ej ser.

Allt detta vilket växer, spirar, gror, blomster, svampar, träd, berg sjunker samman för att åter framstiga viskandes; så är det, så är det.

Räds ej det ofrånkomliga glittrar ringarna i oändlighetens hav.

Det är lätt, mycket lätt att sjunka samman in i en position, att helt enkelt bli stillasittandes i en snara vilken kan benämnas trygghet; egentligen kan detta tillstånd kanske kallas för ett försök att krypa in i livmodern eller kanske att krypa in i en vrå, det är bara det att jag vet det vilket kommer att ske säger sjön; allt stillastående avdunstar, ruttnar, möglar, surnar, jag kan ge många bilder.

Hos mig lever mängder av mikroorganismer vilka rör vid ytspänningen, så får jag ofta besök av skräddare av sländor av vingfolk vilka rör vid ytan.

Skulle jag ej röra på rötterna skulle jag nog murkna säger trädet, murkna och falla omkull när vinden leker i kronan min leker ekorrar, fåglar, vingfolk, vindar rufsar om lövverket.

Visst kan det vara bra att sjunka samman en stund i en stund, bara det inte blir klistertrådar vilka lindas runt, det är väldigt svårt ta sig ur de trådarna det är märkligt med dessa trådar; ju mer du spritter till eller försöker ta dig ur sträcks dessa trådar liksom och lindar sig ett varv till, det är en kluven känsla av att vilja ut samt hålla sig tillbaka på grund av att ljuset blir så starkt

En gång så kallat lämnade barnet livmodern för att möta just det ljuset, barnet har i den stunden ett otroligt starkt mod och har barnet väl nått mynningen brukar det näppeligen rygga åter.

Kanske ljuset är en slags dragningskraft glittrar sjön ler trädet.

den 13 maj 2016

Perfekta; fråga vad det perfekta är: är det i människoögon det hårt åtdragna skärpet.

Är det i människoögon – vad.

Otillräcklighet; regnet faller, sjunker in, sprider sina vingar; detta vet ökenvandraren, liksom att en pistill i blomman inte är hela blomman, varje stund ligger framför näsan, pollenmjöl, stunderna är ringar du kan se i havet, i allt, stunden är en knopp vars kronblad, ringar vidgas i eoner, oändligheten.

Till räcklig, tillräknelig, otillräcklig otillräknelig; från var kommer denna känsla en känsla vilken naturligtvis ej är att förringa eller förkasta; det är en adekvat känsla vilken de flesta lever med att inte ha tillräckligt att inte vara tillräcklig utan i stället otillräcklig, detta otillräckliga är en utbredd känsla.

Ser vi på detta ord; otillräcklig kan vi ju sätta ett bindelstreck lite här och var eller dela upp detta ord i flera ord då blir det o till räcklig; detta o kan ju vara oh vilket är en positiv känsla i mötet med skönheten. Ordet tillräcklig blir till räcklig; jag räcker handen till.

Träden lever ej med tillräcklig eller otillräcklig, träden lever i är, blommor växter lever i är och just därför att detta huvudbry inte har drabbat dem kan de stråla skänka allt det dessa gör.

Så når vi ordet tillräknelig; tillräknelig vill alla helst vara; klok, intelligent, ett högt IQ, behärskad, med mera, allt detta hellre än otillräknelig, otillräknelig är inte eftertraktat. Vi kan göra likadant med dessa ord, det vill säga dela upp dem varvid dessa ords innebörd ges en helt annan mening.

En fors kan ju sägas vara otillräknelig, ett fyrverkeri allt detta så kallade vilda, det är väl så att allt har behov av en hand, en stödjande gest. Varje liv är alla dessa fyra; egentligen de fyra temperamenten eller helt enkelt dessa fyra allt hör ju samman och dessa fyra är droppar i det stora havet och alla droppar är havet liksom havet är alla droppar.

den 12 maj 2016

Vad är att ta att taga, är det att greppa handen runt samt avdela ett skeende avdela i bemärkelsen av att behålla för egen del; det är en illusion eftersom det du tar likafullt glider ur handen i det ögonblick du tror dig greppa om. Denna illusion har att göra med detta nu, nuet

Du lever med bilden av vad läsa är, är läsa samma skeende som tala, ordet lever i hjärthavet, se havet vilket glittrar, varje detta glitterkorn kan vara ett ord, orden väver i skönhet, fröjdar dina ögon.

Orden, låt oss säga svävar eller simmar i frid i hjärthavet skulle detta tillstånd liknas vid ett tillstånd blir det fostrets tillstånd i fostervattnet. Det är sant vid häftiga rörelser rycker barnet till, så är det med fiskstim i havet, frihjordarna.

Det skrivna skrevs av en själ, ur den själens upplevelse; det skrivna är en del av en helhet det vill säga det skrivna är helhet; den vilken nedtecknar det kanske gärna greppar handen runt sägandes; mitt. Det är bara det att detta mitt är allts, när det skrivna läses är det med ett vitt, rent, blankt sinne läsaren möter orden eller färgar läsaren orden med sina tankar; far de egna tankarna runt i snabba rörelser samt låser det fritt skrivna i en form, just så är det med det talade ordet, i samma stund det uttalas är det en komprimerad form. Återvänder vi nu till illusionen kan vi se hur vatten så kallat dunstar när det isoleras, så dunstar ordet, det uttalade även om du håller en hand över den lyfta vattenmängden. I den stund fostret är redo sker ett komprimerande samt en instigning.

Så detta tag är en illusion även om det kanske för en stund är en behaglig illusion eller är det så att denna ägandekamp mest ställer till besvär, jämförelsebesvär.

den 11 maj 2016

Tag detta vatten, tag detta mjöl lägg det i skålen stenen bjuder, den sten vilken mottog havet, det hav vilket rörde stenen eller den skål vilken leran formade vilken solen torkade vilken elden stadgade.

Tag detta vatten, detta vatten kommet ur källan, detta mjöl kommet av stjärnor; blanda mjölet med vattnet har du tillsatt jäst, jästen är det kärlek är, mjölet är allt det du viskade in i din själ vattnet är allt det du till stor del är, se hur degen jäser, knåda detta bröd låt brödet jäsa medan elden värmer stenarna i ugnen.

Bröd vilket jäser mår inte bra av för kallt av drag av hastiga rörelser och vem mår bra av dylikt, egentligen.

Nu är ugnen redo, lyft av duken från brödet samt sätt in plåten med brödet i ugnen.

Kärna ditt smör av grädden du varsamt separerade från mjölken, tillsätt en gnutta salt.

Nu stiger doften av brödet ut samt in.

Duka bordet med bjudduken.

Nu är brödet redo, tag brödet ur ugnen, lägg det till att mogna under redoduken

Öppna dörren bjud folken in.

Nu är brödet svalnat, mognat, skär brödet i skivor, bjud runt, bjud det kärnade smöret till.

Folken ler, folken inmundigar brödet med välbehag.

Så är det med fest, så är det med bröd.

Tag detta vatten, tag detta mjöl, knåda ditt bröd med kärlek.

den 10 maj 2016

Tag denna spade i din hand, och hör jordens sånger, plantera spaden i jorden inte så där hastigt utan lev med bilden av från var spaden är.

Lev med bilden av inspirationen; hur kom spaden till verklighet; kom spaden ur behov eller begär, underlättar spaden eller försvårar spaden.

Handtaget; från var kommer det, från vilket träd, vilket träd gav gåvan till spadmakaren, vandra vidare bakåt; från var kom trädet, vandra vidare samt lev med bilden; i begynnelsen var.

Själva spaden låt oss säga handen, från var kom den, vem smidde bladet från var kom stålet järnet materialet; vandra bakåt in i; i begynnelsen var och detta var är.

Sätt dig en stund in under trädets svalka intag drycken brunnen ger, du har vandrat långt och nu skall du vandra hem till spaden vilken står lutad till ett träd i väntan.

Se där; smakade det bra var vandringen god nu är du hos spaden; lev nu med varje rörelse, hur bladspetsen nuddar jorden hur jorden öppnas; kan du uppleva jorden, lera sand mylla, en grop har du grävt. Grävde du gropen till dig själv eller till plantan vilken står i väntan med ett nät runt rötterna.

Gropen grävde vi till plantan så säger spaden; lösgör, frigör nu rötterna sedan du vattna gropen, sätt ned plantan och låt spaden delta; lev med i varje rörelse samt berätta för jorden för plantan allt det ni gör; du och spaden på det sättet är ni trygga med varandra.

Så täcks plantans rötter; i trädgården står ett blommande magnoliaträd, blommen är vit.

Fjärilarna vilka svärmar runt magnolian är likaså vita.

Spaden – spaden den torkade du av samt ställde lutad till husväggen i lä för regn, så tackade ni varandra samt steg in i vilan.

den 9 maj 2016

Alla dessa namngivna tecken vilka härstammar från, ur samma källa, tecken vilka viskar de städse vandringarna

Det stora pariserhjulet snurrar med överblick, utsikt över stadens blinkande flämtande ljus, i vagnarna sitter ögonbärare med säkerhetsbälten, varje vagn har gestalter i sig så kallat sittandes på plats, varje gestalt är ett liv.

Det är sant fastspända dock inte för att hållas fångna, de är fastspända för sitt eget väl just för att inte falla ur, pariserhjulet liknar för visso det vilket kallas ekorrhjul; det där hjulet vilket det så ofta fnyses över, tam möss har dylika hjul och det är lätt att se att de springer med glädje i dessa hjul, det är exakt det de berättar till dem vilka fnyser; se hjulets skönhet hur hjulet är runt har ekrar har ett nav har trappsteg eller pinnar eller vagnar, allt i perfekt balans.

Stegen behöver inte ändras, stegen är följdriktiga, meningsfyllda och just därför är de behagliga.

Det kan vara ett annat scenario; en av gestalterna får för sig att lyfta av säkerhetsbältet, resultatet blir ett fritt fall, fallet är högt och resultatet behöver ej omnämnas om det nu inte är så att gestalten har vingar för då svävar den.

Det går att säga till barnet vilket står inför en så kallat död fågel att fågeln har bara lämnat sin kropp, stigit in i en ny kropp eller bytt kläder, stigit ur pyjamasen in i dagkläder för egentligen existerar inte nytt och detta ger barnet en bild barnet redan har; döden finns inte samt är inte skrämmande.

Glider ett glas ur handen faller glaset till golvet samt förändras till tusenbitar. Klistrar du samman bitarna blir glaset inte det glas det var innan det förlorade fästet i din hand. det är ett glas däremot går det troligen inte att dricka ur det inte ens om du använt två eller trekomponentslim epoxylim; det är sant glas går att smälta samt blåsa till ett glas; materialet är ursprunget däremot är glaset, det omblåsta, inte en kopia av det glaset var innan på grund av många faktorer exempelvis det vilket är eldens bädd, den andedräkt vilken blåser glaset och så vidare.

Och det glas eller det sönderslagna vilket är sammanklistrat är inte det detta var innan.

Stiger du ur pyjamasen samt in i dagkläder, eller byter till rena kläder är kläderna inte de samma däremot är du den samma med viss modifikation.

Gestalter kan sägas vara höljen, skal vilka inom sig har hjärtan alla dessa hjärtan är så kallat sammankopplade, för att skalen skall vara behagliga är de anpassade till varandra med alla sina mångfaldsfärger med andra ord stäms de för att inte överrösta varandra eller stiga över kanten, alla har behov av varandra och ekorrhjulet kan sägas vara livets cirkel, likaså pariserhjulet; du sitter i din vagn däremot befinner du dig inte alltid högst upp på toppen med fri utsikt eller insikt

Ungefär så kan det hela ses i denna stund, de lagade såren kan läka de kan också spricka upp följ då med hjulet upp till den fria insiktens utsikt.

den 8 maj 2016

Tag av dig dina skor samt vandra barfota i gruset, i den mjuka strandsanden vilken har en konsistens av mjöl är det sammetslena steg, här i gruset ber gruset dig vara varsam; det finns vassa korn blandat med de runda viskar gruset.

Visst är det märkligt detta med betydelser; hänger du dig till passion till glädje till smärta till, till eller hänger du upp tavlor på väggarna eller hänger du upp girlander ett ord med många betydelser kan du hänge dig till ditt hjärtas drömmar eller sätter du en snara runt halsen på dem för att hänga dem; få tyst på dem.

Gruset knastrar samt säger; visst är det märkligt att grus säger grusa drömmar, när du nu vandrar är barfota kan du uppleva det grus är; grus skärper dina upplevelsesinnen bortser du från min maning är det lätt hänt att du snubblar river dig och så vidare; grus kan, utan skor, bli till en mara; en marstrand.

Grus kan malas till sand, strandsand, sanden kan med löfte av sanden användas till bilder; exempelvis kan vi säga att sanden är det gångna, det förgångna, det vilket var. Av fuktad sand kan du bygga saker, denna sand är dina tårars sand, sand fuktad med tårar; den sanden har en sälta.

Du tar en hink samt öser i sand, plattar till med handen eller spaden, handen kan ju vara en spade, så vänder du hinken upp och ned; nu är det vilket var en kaka, en sandkaka.

Låt oss garnera kakan med drömmar samt bjuda in dig till fest.

Du kan ju också själv vara hinken, sanden är det vilket var; sand år att hälla ut, hälla åter in i havet, sand har en förmåga att vara sand samt omvandlas utan skuld.

den 7 maj 2016

Äng, ängslan, än glider vattenådror genom skogarnas rötter äng, ängslig, känslig, orden leker i ängen med glitterögon, orden jonglerar med varandra.

Är orden ängsliga att de skall tappa varandra glida ur varandras händer, vare sig ej vare sig är, oren stiger upp i luften faller landar i händer, ser att händerna har en tillhörighet vilken nu ser hur de faller funderar en stund i en stund, vänder timglaset samt uttalar ordet, meningen orden bildar, skapar.

Ängen ängslas ej oroar sig ej jovisst bär ängen båd oror samt ängslan i sig det hör till det är en del av livsrörelse.

Genom ängen springer en vind med lätt fötter, ängsgräset vandrar, glider fram, kanske en mild glädjerusning, en skogsmus ilar genom gräset rörelsen syns underifrån, en rörelse under, undren är alla dessa strån understrån; säg vad bär axen.

Ängen skulle kunna drabbas av stegrande ängslan, det är så mycket som passerar, landar, stannar, lyfter; hälsar på ängen tar sin ängslan i handen samt säger; låt oss välkomna samt duka till fest.

Allt vilket har en tillhörighet hör till liv hör till rörelse hör till en känsla för liv en upplevelse av liv.

Skalbaggen surrar med regnbågsvingar, landar i ängen med skalvingar skimrande av solpuder; så är det, så är det skimrar skalbaggen, ser en gul fjäril lyfta solpuder in i luften.

den 6 maj 2016

Två berg står med ansikten vända till varandra, ögonen blickar in i varandras, nu är dessa berg så, så kallat onåeliga; hur skall de kunna nå varandra.

Armar samt händer är tätt slutna intill kroppen, så ser det ut.

Även om det så ser ut kan de röra vid varandra genom att ljuda, den vanliga hörseln hör dessa ljud troligen ej ändå är ljuden där; skulle de benämnas med något kan det vara tankeöverföring eller kanske fokusering; tankefokusering, hjärtfokusering, urtonens stämma.

Åskådare kan ibland se svärmar av fåglar lyfta eller är det möjligen stämmor, tankestämmor vilka ser lösningar stga upp ur havets cirklar.

Djupt där nere finns en åder en märg en fåra en ravin, en flod är landad däri, regnen hade landat i dagars nätter, en rännil blev en bäck blev en å blev en flod, vatten har alltid en längtan till havet.

Bergen önskade så mycket att de skulle komma varandra närmre om inte annat önskade bergen att vara till hjälp och ej till hinder, det ena utesluter ej det andra, ofta såg de folk vilka sträckte händer till varandra; alla kan ju ej flyga.

Bergen höjde sina stämmor vilka nådde repmakaren, repmakaren vilken hörde samt svarade samt nu blev en brobyggare; svärmarna viskade allt det dessa hade sett hade hört i i repmakarens händer, av rep skapade repmakaren en förlängning av de sträckta spåren, en repbro en hängbro varvid händerna de sträckta kunde nå varandra varvid bergen nu kunde känna varandra i handberöring, repmakaren, bromakaren lyfte färden vida lade broar där händer endast såg det ouppnåeliga utan skäl.

den 5 maj 2016

54Detta nakna, ansikte bär rena linjer, bär väder bär vind, bär skogarnas alla ringar i ålder ur ålder, huldran sägs i sägner ha ett hål i ryggen; tomhet be tyder kan hända att huldran har tömt sin gång, renat detta förgångna.

Säger du att huldran har ett gapande svart hål; kan ske är det gapande samt svart detta be tyder inte att huldran vägrar se detta förgångna; huldran är därmed existerar just endast detta är.

Pupillen är rund är svart, betyder det att pupillen är ett gapande stort hål; pupillen vidgas vid rörelsen; rörd vid av skönhet av själens rörelser, pupillen sluts, modern sluter barnet i famnen vaggar barnet. Förr lindades barn för att barnet ej skulle bli skrämt av sin egen rörelse.

Det vandrar ett väsen i skogen, följer markerna, skruden är en linnedräkt, rena linjer, rena är sömmarna, enfärgad är skruden; kom närmre, se denna skrud ej bär skruden utsmyckningar än då bär den utsmyckningar, allt är i ständig rörelse, sand hav jord luft – allt är i rörelse så är skruden i rörelse och visst bär skruden olika toner, lin har skiftningar, detta be tyder ej att skruden gör sig förmer överger sig eller bäraren; detta innebär att skruden, linnet, linet vet källans åder vilken är i den skepnad floden är; floden förskräckes ej, floden lever i tillit, lever i visshet att hur än färden slingrar, böljar, sjunker stiger; allt det rörelser be finner sig i är flodens visshet just den att färden, färden leder till havet, detta är skrudens visshet, linets; lin vilket bland annat slås och häcklas, det fanns många vilka slogs samt häcklades. Fält sveds eller bränns, det fanns de, det finns de vilka bränns än i dessa dagrar.

Vem kastar myntet vilket flyger i en vid båge samt landar i brunnen där i öknen, vem bjuder dadlar ur kupade händer, vem vattnar stämman vilken snördes samman och kornen, kornen de vandrade ur fuktade jordar till denna sand; se hur öknen spirar.

Detta rena, nakna ansikte skådar vakande in i solelden.

den 4 maj 2016

Löser mitt kroppsliga in i tusenden droppar, jag är floden vilken strömmar med fåran i min panna, genom pannans sil vaskar jag guldkorn, kan se dem glittra löftesrika, fyllda, allt detta sker i skikt av skeenden kroppsligt, okroppsligt, form, oform.

Vatten strömmar, floden strömmar följer fåran kommen ur berget, kisar i mötet med detta starka ljus, ur bidans länge kommen, stannar upp, ler följer, strömmar runt stenar runt krökar, etapper, skikt, stannar upp samt lyssnar anpassar mig till allt det jag möter utan att för den skull upphöra, jag har ansvar; an svarar jag till all droppar vilka är jag samt är floden, vi följer spåret vilket leder oss in i dalen där vilar vi stilla en stund, tar sats för att stiga upp, nu är vi följande bergets så kallade yttre, vi når toppen av berget, stannar upp kastar oss ut, jag är en flod är ett vattenfall, vi landar i ravinen, vildhjordar släcker sin törst, det kittlar så lustigt, vi upplever törsten släckas far vidare och når havet, däri landar vi landar vi med guldkornen vilka säger att dessa är stunder.

den 3 maj 2016

Den svävande målar lugn i luftens andning; dessa skira vita sandremsor, de vita sjalarna de lade runt de resandes halsar, axlar; så steg dessa in i den vita tystnadens sidenskimmer allt medan lamorna skred i orange i cinnobergirlander mässandes till fingercymbalers spröda toner, stigarna dessa, lamorna, lade syntes hela de sargade stråken, stråken med de brustna trådarna, tagel syntes det vara, sträckt i stråkens körsbärsträ, hållen i hand av den vilken håller tonerna i inhörande.

Den svävande ser dessa fria marker rinna in i städer, städer där lugnet blev en strikt hållen korsett, glömd, stegrad in i sken; de drömmer fångst, hur kan de fånga, allt är i rörelse, i den stund de fångar är det fångade redan förunnet, den svävande landar i bergets rede, origo är ett vacket namn;

Marken stiger ur damm, vägdamm av salt av vinterträda, hjulen drömde vägarna vilka gnistrar, mindes det första hjulets klang, kommet ur smedja, hjulmakaren följde trädens vandringar, sakta blev farten det vilket talade, sanden lades under asfalt; sand rör sig varseblivande, sand vilar sällan.

Sanden säger; det sägs att fåglar sover under nattens täcke, fåglarna turas om vakande med varandra sången lever städse så är det med mig, mig vilken är sand, vi, kornen turas om vakande i rörelse.

Havet förtäljer dig vattnens visa, droppar turas om och detta turas om är den ständiga rörelsen, vävarrrörelsen.