I kammaren sitter hon, modern, jordekjolar utbredda,
nystan i korgen pilen flätade, stickor av månsilver klirrar, maska till maska;
avig möter räta, stickor förenar, modern stickar tröjor till barnen, strumpor
till barnan.
Visst är det så att delar, delarna är helheten
samt helheten delarna, partiklar atomer, kosmos, kosmiska rörelser
Visst är det så att kroppen längtar till anden;
andliggöras, anden längtar till kroppen; kroppsliggöras.
Därav kommer det sig att delarna blev delarna
och det var inte alls en kärnsprängning inte heller ett väsen vilket blåste
maskrosfrön in i vinden, även om det är en vacker bild. Delarna blev delar just
för att helheten skulle kunna uppleva låt oss säga varje vrå av sig själv och
delarna kan genom den fysiska attraktionen uppleva varandra, varje vrå kan
uppleva varje vrå, det vill säga de vrår de just nu har anknytning till, det är
sant alla har anknytning till varandra ibland behöver vi sterilisera uttrycken
eller enkelrikta dem för att yrsel inte skall framkallas. Det är ju så att
träden visar detta så förnämligt i vårens dagning när bladen vikes ut, bladen
kan nå varandra, inte alla, de närmast varandra kan nå varandra. Kanske lite
större kretsar när vinden hjälper till. Bladen, löven är ju delar av detta träd
ändå är de trädet.
Ett sus vandrar genom trädets krona, regn
glittrar eller är det glitterögon vilka viskar; just så är det med helhetens
begrepp; be grepp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar