Sömmerskan har mottagit väven, måttbandet har
mätt kroppen, saxen har klippt tyget, väven efter utlagda mönster. Säg minns du
hur de lade kiselstenar efter sig på skogsvägen, ej till sådd ändå sådd i
bemärkelsen att se vägen hem, kisel har ju den förmågan.
Sömmerskan sitter nu, syr samman styckena
anpassade efter mönstret,, i begynnelsen anpassade till mönstret; vilsenheten
tog över handen när röster skorrade stigar skavde mildrades när livet
anpassades efter mönstret.
Brådska har hon ej, sömmerskan, hon sluter
ögonen minns ljudet av havett, minns hur de brukade paddla med kanoter, följa
floden till havet. De levde där helt nära havet berget hade skänkt dem lä i en
grotta, när hon sluter ögonen kan hon inandas doften från elden. En kvällning
hade hennes make kommit hem med nålar av fiskben han hade fått dem av havsfrun,
han trädde tråd nåväl senor in genom nålens öga och hustru hans visste hur
nålen med tråden skulle föras; hon lyssnade till nålens öga, de hade inte
mönster då, de lyssnade mer till rösten, den vilken om talade stigars behov, de
funderade inte så mycket om det ena med det andra, de följde allts skeenden.
Nu har hon en nål av silver med ett vackert öga
med tråd av bomull för visst är väven av bomull, luftig till svalka i
sommarland, än är våren den rådande med blommande körsbärsträd, hon har sett
att äppelträden börjar blomma, stugan hon lever i är inte stor är inte liten,
den är lag om, med en eldstad med fönster, fönster med gammeldags glas, det
växer gräs på taket, skorstenen en cylinderhatt, stugan lyfter på hatten för
dem vilka nalkas, sömmerskan bjuder dryck bjuder bröd vid behov.
Nu lägger hon sista stygnet avslutar med en
rosenknut ropar på tösen; klädnaden faller mjukt över kroppen och tösen dansar
i glädje, snurrar runt och klänningen böljar, tösen tar modern i hand, de
dansar ut, in i vinden, stugan löses upp, bilden löses upp inväntar de nästas
formande händer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar