den 7 maj 2016

Äng, ängslan, än glider vattenådror genom skogarnas rötter äng, ängslig, känslig, orden leker i ängen med glitterögon, orden jonglerar med varandra.

Är orden ängsliga att de skall tappa varandra glida ur varandras händer, vare sig ej vare sig är, oren stiger upp i luften faller landar i händer, ser att händerna har en tillhörighet vilken nu ser hur de faller funderar en stund i en stund, vänder timglaset samt uttalar ordet, meningen orden bildar, skapar.

Ängen ängslas ej oroar sig ej jovisst bär ängen båd oror samt ängslan i sig det hör till det är en del av livsrörelse.

Genom ängen springer en vind med lätt fötter, ängsgräset vandrar, glider fram, kanske en mild glädjerusning, en skogsmus ilar genom gräset rörelsen syns underifrån, en rörelse under, undren är alla dessa strån understrån; säg vad bär axen.

Ängen skulle kunna drabbas av stegrande ängslan, det är så mycket som passerar, landar, stannar, lyfter; hälsar på ängen tar sin ängslan i handen samt säger; låt oss välkomna samt duka till fest.

Allt vilket har en tillhörighet hör till liv hör till rörelse hör till en känsla för liv en upplevelse av liv.

Skalbaggen surrar med regnbågsvingar, landar i ängen med skalvingar skimrande av solpuder; så är det, så är det skimrar skalbaggen, ser en gul fjäril lyfta solpuder in i luften.