Så
plötsligt ändå i visshet om hörs björkarna vika ut bladpärlor, med en lätt
susning vilken drar genom allt, en smekning av vilja till lummiga skogar,
sparvarna, trastarna har väntat, i väntan samlat toner av glädje, nu sker det
och bäcken glittrar.
I lä
av grindar hagar skogar skönjes gullvivor.
Stegen
bärs in i skog, stenar värmda av sol tar emot händer upplevande, skogsblomstren
ler i möte med steg vilka varsamt planteras.
Humlor
kryper upp ur hålor, lapar en stunds sol iakttager den vandrande, lyfter så med
ett mjukt brummande, allt sker i visshet, ur vissnandet stiger spirandet och
det ännu skira gröngräset bjuder in skogsfolken till smak, fjolårsgräset lyftes
samt sjönk in, så andas det vilket kallas tid, så andas tidens begynnelse,
oändlig evig håller ej fast, håller ej fast är kärlekens oändliga kraft; denna
vet ur vissnandet sker spirandet, därvid händer aldrig lämnandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar