Den svävande
målar lugn i luftens andning; dessa skira vita sandremsor, de vita sjalarna de
lade runt de resandes halsar, axlar; så steg dessa in i den vita tystnadens
sidenskimmer allt medan lamorna skred i orange i cinnobergirlander mässandes
till fingercymbalers spröda toner, stigarna dessa, lamorna, lade syntes hela de
sargade stråken, stråken med de brustna trådarna, tagel syntes det vara,
sträckt i stråkens körsbärsträ, hållen i hand av den vilken håller tonerna i
inhörande.
Den svävande
ser dessa fria marker rinna in i städer, städer där lugnet blev en strikt
hållen korsett, glömd, stegrad in i sken; de drömmer fångst, hur kan de fånga,
allt är i rörelse, i den stund de fångar är det fångade redan förunnet, den
svävande landar i bergets rede, origo är ett vacket namn;
Marken
stiger ur damm, vägdamm av salt av vinterträda, hjulen drömde vägarna vilka
gnistrar, mindes det första hjulets klang, kommet ur smedja, hjulmakaren följde
trädens vandringar, sakta blev farten det vilket talade, sanden lades under
asfalt; sand rör sig varseblivande, sand vilar sällan.
Sanden
säger; det sägs att fåglar sover under nattens täcke, fåglarna turas om vakande
med varandra sången lever städse så är det med mig, mig vilken är sand, vi,
kornen turas om vakande i rörelse.
Havet
förtäljer dig vattnens visa, droppar turas om och detta turas om är den
ständiga rörelsen, vävarrrörelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar