den 14 maj 2016

Pollen flyger i luften, mjöl att baka nektarbröd med, sporer flyger i luften, mjöl, vilja till spirande, svävar fritt, sjunker, landar, bjuder nektarandning.

Svampar komna ur sporer, barnet möter en röksvamp; mor ser du en koja med ett hål i taket och mor det kommer rök ur hålet barnet hör, ser det kanske den så kallade vuxne ej ser.

Allt detta vilket växer, spirar, gror, blomster, svampar, träd, berg sjunker samman för att åter framstiga viskandes; så är det, så är det.

Räds ej det ofrånkomliga glittrar ringarna i oändlighetens hav.

Det är lätt, mycket lätt att sjunka samman in i en position, att helt enkelt bli stillasittandes i en snara vilken kan benämnas trygghet; egentligen kan detta tillstånd kanske kallas för ett försök att krypa in i livmodern eller kanske att krypa in i en vrå, det är bara det att jag vet det vilket kommer att ske säger sjön; allt stillastående avdunstar, ruttnar, möglar, surnar, jag kan ge många bilder.

Hos mig lever mängder av mikroorganismer vilka rör vid ytspänningen, så får jag ofta besök av skräddare av sländor av vingfolk vilka rör vid ytan.

Skulle jag ej röra på rötterna skulle jag nog murkna säger trädet, murkna och falla omkull när vinden leker i kronan min leker ekorrar, fåglar, vingfolk, vindar rufsar om lövverket.

Visst kan det vara bra att sjunka samman en stund i en stund, bara det inte blir klistertrådar vilka lindas runt, det är väldigt svårt ta sig ur de trådarna det är märkligt med dessa trådar; ju mer du spritter till eller försöker ta dig ur sträcks dessa trådar liksom och lindar sig ett varv till, det är en kluven känsla av att vilja ut samt hålla sig tillbaka på grund av att ljuset blir så starkt

En gång så kallat lämnade barnet livmodern för att möta just det ljuset, barnet har i den stunden ett otroligt starkt mod och har barnet väl nått mynningen brukar det näppeligen rygga åter.

Kanske ljuset är en slags dragningskraft glittrar sjön ler trädet.