En
gång var du kanske på besök, besöket var en cirkus; en stor kanon stod där i
manegen, en kanonfarare kröp in i kanonen. Lev nu med bilden av att kanonen är
svart, gjuten i järn, kanonen har ett kanonrör med en öppning, den har låt oss
säga en mage, kanonen har tyngd.
Låt
oss säga att du kryper in i kanonen, sitter där i kanonens mage, intryckt
kanske det går att säga betryckt, visst kan du se ljuset genom mynningen, det
kan du i en brunn också, detta är en kanon du blir allt mer instängd, kan inte
ta dig upp, du hör att det fräser; är det dina tankar, du kan ana lukten av
krut av stubinen, du gör dig bilder av stubinen av gnistorr allt det du sett
samt hört.
Här
sitter du nu och kommer inte upp, plötsligt inser du detta faktum och blir helt
tom, det är i den stunden du upplever hu du liksom spottas ut eller ja; skjuts
ut ur kanonen, du far i en vid båge, en möjlighetsbåge och landar i fritt fall.
Visst
kan du göra bilder nu av dunsen, det är bara det att dunsen är en illusion för
du tas emot, här är den landningsplats vari du behövs, det är en landningsplats
du inte såg där i kanonens mage, det är en plats vilken du en gång skrev in i
din bok, den bok vilken egentligen är en mångfaldsbok, helhetens bok, denna sida
är din livsviljeimpuls, nu ser du den för du gav upp, släppte tankar, hopp,
allt alla begrepp och just genom detta steg du in i din livsrörelse.
Och
visst är det speciellt med cirkusar, clowner, jonglörer, cirkusar där friheten
lever där inte ett enda liv hålls fånget, där alla är i den fria viljans flöde,
det är kan ske därför barn känner igen sig, upplever sig, ofta, hemma i
cirkusens livsglädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar