den 29 maj 2016

Det är lätt att glömma att i varje kalk finns en gömma; en nektargömma, molnen är lätta att se kanske innehållet innan det släpps ut, släpps fritt kanske inte är så lätt att se trots att innehållet viskar tänd ljuset, asken med stickor ligger här, lågan väntar.

Kanske kan det liknas vid att vandra över glödande kol.

Kolet ligger svart en vind väcker kolet, glöden vaknar, går du barfota på kolet med alla tankar om att kolet glöder att du kommer att bränna dig så kommer du troligen inte att direkt skrida mjukt följsamt över kolet och du kommer troligen att bränna dig; bränna dig av att rörelsen stelnar eller skyndas på på grund av den stegrande krampartade rädslan, tanken är inmatad med att glöden bränns.

Lägger du dessa tankar om allt vad kol är i en korg samt bäddar mjukt in dessa tankar; du förbjuder dem ej du bäddar in dem med kärleks händer ty du vet att dessa tankar värnar om dig samt ditt gottfinnande, kan du mjukt gå över det glödande kolet.

Det finns så mycket vilket sägs vara omöjligt och det är omöjligt när tanken inte tillåts berätta helhetens historia, lösryckta tankar eller delar ställer till oreda.

Sägs det gömmor kanske det med ens målas upp hemskheter, ändå är det ju så att med ljusdruckna ögon syns det gömman är, en nektargömma, en skattgömma.

Det är ju så att slår du på oljefatets yta, när fatet är utplattat kommer den fyllda tonen ej att höras, resonansen har upphört; svaret har upphört, allt det vilket skänker toner har dels friktionen samt dels detta vackra tomrum och ett tomrum kan ju sägas vara en gömma, ett mörkt hål.

Vad sker då tanken skenar och rädslan stegras, troligen stelnar du först eller tinar du sakta samt sätter dig i rörelse, du ser inte förloppet först, du upplever det när lättnaden är din frände; då ser du det vilket du ej såg; du ser helhetens förlopp och andas åter fritt, ringarna i vattnet i havet är mångfaldigade och i var och en av dem lever skönhet.