En
låga tänds i östanom en låga tänds i västanom, havet ryter vågor stiger havet
tuggar fradga eller är det klipporna, vatten virvlar synen är borta, storm,
stormande hav, ur det trygga spegelblanka lugnet in i stormens virvlar, sugas
ned i vågor spottas ut, var är jag, var kom jag, vem är jag, är jag.
Skeppen
sjunker stiger kastas sugs ned spottas ut, skeppen har master med vita segel,
ark, skeppan har laster, sunda laster, dem vilka bär namnen behov, livsbehov.
Det
är i den stund då allt känns slut, kommet till ända fyrar synes, kanske denna
färd ännu är när eldfat tändes, lågor vilka leder de skeppsbrutna hem.
I
allt lever bilder vilka mjukt fattar handen, leder vägen, kanske känns det som
att tryggheten försvann, naturligtvis känns det så att så kallat lämna det
trygga, det är bara det att detta är det enda sättet att utleva, inleva allt
det seglen bär med sig, allt det skeppen bär med sig och visst är det så att
lågorna vilka tänds är de händer vilka hör samman och de skall mötas och de
skall mötas ty detta är livets mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar