den 30 maj 2016

Ett väsen sitter vid kanten av låt oss säga intigheten, egentligen sitter väsendet i intigheten, oändligheten, väsendet har liksom karvat sig själv in i känslan av kanten. Väsendet har karvat till sig känslan av att ha ett stycke av vad det nu är i handen liksom kniven väsendet har i handen.

Väsendet täljer det faller lockar, spiraler ned runt väsendets fötter, för se ju längre väsendet upplever denna kant så framstiger väsendets egenform, därav fötterna. Det väsendet täljer är tid, med ens börjar väsendet se tid, mäta rörelser, mäta räkna allt det vilket hör samman med tid. Ja, det är mycket som samlas runt begreppet tid; detta var egentligen inte det väsendet haft i beräkningen och egentligen hade väsendet inte en beräkning med i bilden eftersom innan detta skedde; det karvade, kanten, formen, inte det sättet att tänka fanns, allt bara fanns allt bara finns i ett oändligt är, i och med detta karvande började märkliga saker ske. Låt oss säga att innan detta svävade bubblor, andningsbubblor, det går att säga dimma eller dis eller bubblor tätt samman och när dessa snuddade vid varandra blev de ett och så gled dessa isär utan att den ena blev den andra eller den andra blev den ena, föränderlig skönhet kan ske detta kan benämnas; begreppen fanns inte det vilket fanns är det vilket finns, det vilket finns är det vilket fanns; genom logos har allt blivit till som är till utan logos har intet blivit till som är till, i begynnelsen var sophia, genom logos och sophia har allt blivit till som är till utan logos och sophia har intet blivit till som är till, ljuset strålar i himlarna och änglarna låter det framstråla; ungefär så och vem är vad och vad är vem; bubblor kanske i det tid egentligen är.