den 6 maj 2016

Två berg står med ansikten vända till varandra, ögonen blickar in i varandras, nu är dessa berg så, så kallat onåeliga; hur skall de kunna nå varandra.

Armar samt händer är tätt slutna intill kroppen, så ser det ut.

Även om det så ser ut kan de röra vid varandra genom att ljuda, den vanliga hörseln hör dessa ljud troligen ej ändå är ljuden där; skulle de benämnas med något kan det vara tankeöverföring eller kanske fokusering; tankefokusering, hjärtfokusering, urtonens stämma.

Åskådare kan ibland se svärmar av fåglar lyfta eller är det möjligen stämmor, tankestämmor vilka ser lösningar stga upp ur havets cirklar.

Djupt där nere finns en åder en märg en fåra en ravin, en flod är landad däri, regnen hade landat i dagars nätter, en rännil blev en bäck blev en å blev en flod, vatten har alltid en längtan till havet.

Bergen önskade så mycket att de skulle komma varandra närmre om inte annat önskade bergen att vara till hjälp och ej till hinder, det ena utesluter ej det andra, ofta såg de folk vilka sträckte händer till varandra; alla kan ju ej flyga.

Bergen höjde sina stämmor vilka nådde repmakaren, repmakaren vilken hörde samt svarade samt nu blev en brobyggare; svärmarna viskade allt det dessa hade sett hade hört i i repmakarens händer, av rep skapade repmakaren en förlängning av de sträckta spåren, en repbro en hängbro varvid händerna de sträckta kunde nå varandra varvid bergen nu kunde känna varandra i handberöring, repmakaren, bromakaren lyfte färden vida lade broar där händer endast såg det ouppnåeliga utan skäl.