Blomstren vilka lägger sina
blad till marken, dessa vet att sina är en utopi, dessa vet att bladen är
allts, därmed vet de att sina är att tömmas, att strömmen inom citationstecken
upphör ett slags uttorkning, ett slags vissnande; det är det vilket syns.
Vandringen har behov av att
vattnas; en vandring började det frodiga
gräsets svischande lek med doft av rödklöver med doft av grönska, sakta krympte
detta frodiga och snart var fotunderlaget stenar vilka maldes till grus,
grusade förhoppningar kanske, så maldes gruset till sand, vågor steg samt
sjönk, vandringen uppmärksammade inte att sanden liksom vandrar, sanden ligger
aldrig helt still, inte ett moln syntes i dagsintervallerna, nätterna var
stjärnklara med huttrande kyla; det frodiga är nu en öken, vandringen törstar,
törstar efter källan, ser skimmer eller sandrök eller hägringsrök, upplever
inte fötternas nu nakna fotsulor; visst känner vandringen en brännande känsla,
tankarna om vad detta är når inte fram, snart sätter sig vandringen med händer
utslagna med ansiktet lutat till bröstet; huvudet är tomt och fanns det något
kvar så töms det nu genom nackens böj; det går att säga att vandringen befinner
sig i detta vackra; ett eko av tomhet.
Här har jag en gång varit; vandringen
sitter så en god stund, tillåter bilder stiga upp, ett strå synliggörs, ett
strå vilket sticks ned i sand, röd sand.
Först kommer grumsbubblor
liknar grådaskig fradga, sakta blir detta grums klart, vatten, vandringen
fuktar läpparna; jag hade inte ett strå, hur kommer sig detta; detta kommer sig
viskar en vattendroppe vilken stannat i fingerklykans mjukhet; gräv med dina
händer här, just här vid dina fotknoppar, nåväl tår; dessa visar dig framom.
Vandringen gräver och snart
vidgas vattenkällan; från var stenarna kom vem kan säga det; vi kom så säger
stenarna; uppmärksammade du ringarna när vattnet steg fram. Det gjorde jag;
lägg oss så i ringar runt källströmmen. Vandringen lägger stenarna i ring till
ring och snart är här en brunn till törstande och kanske var det så denna
önskebrunn kom att bli och kanske vandringen är dess väktare vem vet. Vi vet
att ur denna törst ur detta uppgivna kom denna önskebrunn; så kan vi leva med
bilden av vad önskningar egentligen är; vandring ler i stillhet och ser att
källan aldrig sinar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar