den 18 maj 2016

Två frön svävade fritt, i efterdyningarna, i bakvattnen kunde de ännu skymta allt det de var allt det vilket omgav dem, röster stämmor väder vind, kanske inte helt i formgestalt mer som dofter.

Två frön dalade och föll hårt närmare bestämt betonghårt, asfaltshårt omtumlande, de kunde se meningshanden alldeles intill; en vindpust mer en pust av något hade fört dem hit så vad kunde de göra; vind vackra vind, regn vackra regn kom hjälp oss. Vinden hörde regnet hörde hjälpte två frön till den hand vilken var meningen.

Så kom det sig att två frön bäddades in i en bidansgrotta eller bidandegrotta, två frön befann sig nu i tillstånd av sömn av vaka av allt det vilket bidan är, efterdyningarna allt det de såg eller hade sett i bakvattnen var nu mer likt havets rörelser, de kunde uppleva det klippor det stränder det tår vilka är i vatten kan uppleva, ibland öppnades en droppe varvid de åter kunde se ja inte gestalter mer dofter av; minns du, ja – jag minns så mindes de tillsammans allt det vilket var just för att fylla viljan med allt det vilket blir

Månmodern vandrade i ringar med stjärnor i följe solfadern vandrade i ringar, jordemodern vandrade i ringar, två frön upplevde en pirrande känsla; vad är det, vad är det.

Mullvaden hörde frågan vad är det; det är era rötter vilka svarar viljan andas bara lugnt med.

Två frön spred ut sina rötter, två frön stack ut näsan genom en öppnad jordpringa en glänta en dörr på en väg på glänt; det är vackert här, det är vackert här, i denna upplevelse svällde deras hjärtan över bredden varvid hjärtblad syntes skimra, stjälken liksom vred sig upp såg sig om; stjälkarna, ju mer de såg desto mer fylldes de med utforskarvilja.

Hade de själva fått bestämma hade de nog nuddat vid molnen, de däringa vackra de såg segla mjukt; de däringa vackramjuka som de hörde röster säga är moln. De fick inte bestämma själva de bands fast i och för sig vackert intill en vägg, en varm sunnanvägg, det kunde väl vara bra ändå drev längtansvindar i dem, det gick inte att komma loss ju mer de försökte ju mer bands de, slutligen insåg två frön att det bara var att anpassa sig så kallat göra det bästa av situationen, skeendet, i sina hjärtan bevarade två frön det de burit med, medaljongen den de var.

På en sunnanvägg eller mer intill en sunnanvägg växer två vinrankor, de bjuder händerna vilka band dem, oss ville ni väl, djupröda nästintill indigoblå vindruvor, när hösteldarna brinner, när stjärnor kysser jordestigar helt nära ser händerna vinrankor vissna, befriar händerna rankor från bundenhet, det händerna ej ser är två frön vilka svävar fria, när vinterns kristaller tindrar när frosten målar fönster med rosor då dricker händerna glödgat vin minns vinrankorna, de vilka sträckte sig intill en sunnanvägg och två frön gläder sig till ljuset till värmen vilken uppfyller händernas vintervaka.