29 april

Trädets ringar

årsringar

års ringar

Sten faller

ringar vidgas

Droppe faller

ringar vidgas

Ringar

Vidgas

stiger upp i Träd


Kärna faller

ringar vidgas

stiger
upp i träd

Överallt i allt lever ringar, ringdanser, dansers ringar, en ring kan icke bliva då händer icke omfamnar varandra.
Händer länkas samman,
Rungar länkas samman
Gyllene kedja
Silverne kedja
Levande rörelse
Du såg en sten, en pärla, en livspärla falla in i sjön, i havet.
Du såg en pärla falla in i livets sjö, ringarna växte i varandra, strömmade, vidgades nådde stranden.
Trädet dricker vattnet, dricker liv, dricker källans vatten.
Ringarna stiger upp i Trädet, är Trädets årsringar, löftesringar.
Vi talade runt blomman vilken blommar mitt under Trädets rötter,
”Trädet berättar samtidigt att inom jords händer, nämligen i mitten av rotkronan växer en jungfrulig ros.”
Se Trädet lyfta rötterna, se blomman och se havet under rötterna.
Du ser livets hav, det skimrar röd kärlek av blomman.
Du ser ringarna, du ser dem dras samman och stiga upp i trädet, vidgas i stammen.
Ringarna, löftesringarna följer Trädets steg.
Nu ser du Trädet sakta sjunka ned, rötterna lägger sig tillrätta,
Trädet susar vind, är ense med det vilket är.
Du kände en vindsusning inom dig då du skrev detta, vad var orden;
”Orden var: ansikten faller in i varandra, ringar vidgas stiger upp i hjärtas gärning.”
Vad känner du då du skriver dessa ord.
”det jag känner är att allt sker av genom mening, det är inte slump eller slumpmässiga val vilka sker. Till det yttre kan det synas vara slump, eller kanske känns det lättare att säga; det hände av en slump. Ja, kanske är det så, det blir mer spännande så, mera ett överraskningsmoment för den vilken vunnit på lotteriet.
Så dumt egentligen, lyckokänslan borde vara större, oändlig i vissheten av att allt faller på plats.
Detta med ansikten lever mycket starkt inom mig, ser ansikten överallt och har egentligen alltid sett ansikten, ur dessa stiger gestalter fram, rörelser, linjer mönster. Genom målningarna vet jag att en linje inte är där av en slump, den är inte heller tankestyrd, var gång tanken söker styra linjens dragning brister den.
Det är sannolikt skönhet, inte sannolikt i frågande eller negativ eller sannolikhetsteoretisk bemärkelse.
Det jag avser genom sannolikt är sann o likt, det är sann skönhet, då tanken söker styra, rycka upp rötterna brister rottrådarna. Nu ser jag vad alla dagens ord är, de poetiska stroferna.
Dagen andas okända marker, silverljus, grådalar, vita blommor fåglars sång.
steg ännu icke tagna drar i fötter
fottrådar spinns, väver klangväv
vinge av ljus svingar molnsolregn strömmar molndans.

Det finns inte ytterligare ord att säga runt allt detta; jag känner djup värme inför orden – Tack Godhetens Vilja.

det sägs mig: ansikten passas in i varandra inte anpassas,de ansikten vilka hör sammanär samman”
Kärleken har ett djupansikte det är ursprungets ansikte,
evighetsandningens mening,
Det finns ett yttre ansikte detta läggs över det djupa ansiktet,
Detta ansikte, ”masken” förverkligar Meningens mening.
”alla dessa bilder lever i detta”:
Singularis kan användas i pluralisform för att beteckna det stora i livets väv, det aldrig upphörande skapandet.
Universums oändliga trådar,
Se himmelsmaneten sväva, trådarna brännas icke,
Brännande trådar,
Kjolar,
Kjolsvep bärandes liv
Livs trådar
Pluralis kan användas i singularis form för att uttrycka det stora i livets väv, det aldrig upphörande skapandet.
Dessa är former, formskapande, form skapande andes ljus,
Formskapande liv, vilket är, vilket upphör i samma stund du är, öppnar dig för kärleken. Det spelar ingen roll, ingen spelar inte en roll ty ingen är allt, därvidlag finner vi det av godo att säga; det är ovidkommande vilket ansikte den bär. Kärlekens innehåll är viktig, dess gemensamma ursprung. Kärleken är ursprung
Utsprungen ur klippans åder vandrar kärlekens blad se bladen upplysas visa flödets linjer

Presens, presenterar, är ceremonimästaren,
Han stöter staven tre gånger i jorden utropar den annalkandes namn.
De bugar sig inför varandra
De böjer sitt liv för varandra
Till gemensamt liv
Ingen är ett neutrum, är ingenting är inte något. Ty någon söker bli något ur rädslan av att vara ingen ingenting vilket är att uppstiga i helhetens inre cirkels ljus,
Ceremonimästaren stöter staven tre gånger i jorden utropar den annalkandes namn.
De bugar sig inför varandra
De böjer sitt liv för varandra
Till gemensamt liv
…
Gemensamt liv, i det livet finns inte metaforens värld, jämförelsen av, istället för att se.
Är inte en bild en metafor, bilden kan tyckas vara så, det är inte en metafor, då en bild används av oss är det för att väcka sinnet, det finns igenkänningsområden, beröringspunkter.
Naturligtvis vore det bättre om den direkta rörelsen av ett väsen steg fram för att tydliggöra.
Rörelsen lever i utandningsluften.
Du är undrande nu;
Du skriver bilder, därför talar vi genom dig, det var alltså inte negativt det vi sade. Ser du, du har förmågan att måla bilder med orden eller med målade bilder, färg. Dessa bilder skapar rörelse inom väsendet. Bildens väsen stiger ur formen, andas ut.
Det vi avsåg genom att säga: Naturligtvis vore det bättre om den direkta rörelsen av ett väsen steg fram för att tydliggöra. Rörelsen lever i utandningsluften, är: Tag en penna, skissa med spetsen, rörelsen av ett djur eller en människa eller, eller, ser du ur rörelsen stiger väsendet fram. Detta lever starkt inom barnet vilket är världen, leker de ett djur eller en sak blir de detta, det går att genom barnets rörelse se vad de är. De är världen och det de gestaltar. Denna förmåga är det vi söker lyfta fram genom bilderna, genom igenkännande beröringspunkter. Detta måste ske intill dess att rörelsen åter lever inom väsendets hela gestalt.
Naturligtvis vore det bättre om den direkta rörelsen av ett väsen steg fram för att tydliggöra. Rörelsen lever i utandningsluften, är: Tag en penna, skissa med spetsen, rörelsen av ett djur eller en människa eller, eller, ser du ur rörelsen stiger väsendet fram.
Rörelsens och Formens andar samskapar.

Jämförelser, metaforer, liknelser.
Du nämnde detta med namngivningsceremonier i ett sammanhang:
Modern bar barnetBarnet andades ljusFadern vandrade till klippans högsta topp/platåLyfte barnetin i Månmoderns silverviskade namnet in i Barnets öra/snäcka,
det är gott att lyfta fram detta här; varför finns det ett behov av att använda ett annat väsen för att uttrycka exempelvis kärlek till ett väsen: jag älskar dig min ros, varför inte säga direkt namnet.
Ordet metafor är ett vackert ord; ser du den första delen är det meta, det kan vara att sitta vid sjön och meta. Det finns en annan betydelse och det är; mellan, efter eller över.
For är den andra delen det är att fara bort eller till; jag for, du for; for till en plats.
Det finns också betydelsen av fora; en färd med last; en karavan. Vi stannar icke vid den bilden, den får tala av sitt själv, karavaner är vackra skådespel, rövare finns stundtals efter vägen.
Metaforen kan vara av godo, då du leker med detta ord; ser du att det är av godo att vara varsam med dessa.
Liknelser, kan vara bra arr använda, ser du dem sitta vid elden och tala. En dumdristig gärning har begåtts, de gamla vet att det inte går att gå direkt på. De gamla vet att den vilken utfört gärningen kommer att gå i direkt försvarsposition, därför ser de in i elden och lyfter fram en liknelse. De binder inte liknelsen eller den de vill nå vid varandra för evigt, de binder dem samman för att lösa upp det hårda. Därefter ger de liknelsen fri och därmed utövaren fri, fri att göra det vilket är det rätta.

Metaforen, liknelsen är vägen fram till ÄR.
Ceremonimästaren står stilla
Andlöst stilla
Hud skimrar
Lyfter armar
slår med klubban

gonggongen ljuder dånande
markerna vibrerar
allt flyter samman
blir klangväv
…
Ljuskälla
Ljuskälla instängd inlåst glömd
sitter bak galler med stenskärva i hand lyssnar på droppars fallande rytm
Solstråle letar springa
Månstråle letar springa

Ljuskälla sitter på iskallt fängelsegolv säckväv runt kropp tovat hår mumlar nynnande med stenskärva gnuggar hon gnider hon repen runt vristerna runt handlederna
Stenskärvan löper stilla rörelse
fransar fransar rep

brister
stenskärvan ligger stilla på golv

Solstråle vidgar springa
Månstråle vidgar springa

Ljuskälla flyr
på golvet finner de represter
en blomma av blodsilver

hennes vindfötter bär henne över ängar genom skogen till klippan
hon susar viner uppför känd stig
där uppe river hon sliter hon av sig säckväv
kastar sig ut
virvlar
in i hav
ler glittrande
ljus
ro
…

Stiltje

Ur stiltje

Föds regns tårar


Ur stiltje föds regns tårar

Tårar

Är

ogivna svars

Spetsar

Punkterar dröms livgivande hopp

Regns tårar

Föds

Ur

Stiltjehänders

Slags

Fängsel
…

Morgonljus 2

Morgonljus stämma hälsar dagen

Vingar

Sveper

Daggs droppe

Strör silver

I ängs
hår

andas okända marker

silverljus

grådalar

vita blommor
fåglars
sång

steg ännu icke tagna
drar
i
fötter
fottrådar

spinnsväverklangväv
vinge av ljus

tröttsteg gives vingar


skira klockor

målar

regn

vinge av ljus

svingar molnsolregn strömmar

molndans


andas okända marker
vita blommor

vinge av ljus

svingar
molnsolregn strömmar

molndans
…
Kittelregn

Stegsånger famnar




Bladkåpa


Faller

Ned




Över




Nerver kittlar


Fingrar rinner



Strömmars porlsång




Strängar

Vibrerar




Kittelregn




Silverklang stiger



Gnistregn



Bröst häves



Knoppas



Slår ut



Hjärtvingar



Omfamnar

Sols

Gyllenguld

Tår
Rinner sakta utför

Kinds båge
...
Morgonljus

Hon sitter vid källan

I

dess svepande kjolar



Lyfter vemodsströmmar


Ur

Svartvatten



Morgonljus stämma


Lyfter skirslöja


Ljuspärlor klingar
Handglädje

Fötter

Klingar



Ansikte


Vänds


In i daggs droppe


Hon lyfter ljusblomma in i din hand

...
Havsöga

Havsöga
lyfter


vågvingar
skimrar

djupregn


droppar
glittrar

pupill vidgas




flamma vind
flamma



förlös

frysande hjärtas

brustna
sträng

håll händer runt

låt inre krona blomma

ur mun fladdrar strömmar blad

näckrosskålar synes flyta
stilla

bär eldljus i händerna

28 april

I gräshavet

Med

Himlars mantlar över

Runt

Stod hon



Om natten slöt hon kronan

Böjde knoppen in till bröstet

Vilade under trädet



I gryningen väcktes hon av vinds smekning



Lyfte ögonljus in i träds krona

Lyssnade

Jag dricker mina färger ur jorden

Jag dricker mina färger ur jords linjer


i dess inre växer den vänaste ros

skimrande röd

är skålen


i dagen sluter hon mig inom bladen

ser du hennes skönhet

pärlor

blad


stiger uppför min stam

lindas runt mina grenar

jag bär hennes kärlek i mina händer

våra fingrars ljus är i varandra

varande


vinden susar
smaragder klingar

blad
gröna öppnas

ur skålen faller dagg in i hennes famn

Det du denna natt såg var en svart väg, du såg träd utefter sidorna, de skimrade bärnsten, du såg inte slutet på denna väg. Vägen var svart osynlig gjord, den var svart dock icke av ondo, du andades dess frid.
Nästa strof var bilden av trädet.
Du såg marken tämligen brun, bränd umbra var färgen. Du såg trädet växa.
Trädet bar inte kläder ännu, stammen var grov, barken var bladformer.
Du hörde; ser du de lyfter bladen ur jorden, bladen är i jorden och nu lyfter de dem ur jords händer. De ljusa små möter varje enskilt blad, de trippar med lätta fötter, i spiral uppför stammen och klär grenarna.
De lindar bladgirlanger runt stammen, de lindar blad runt grenarna, jag håller dem i mina händer, de är mina fingrars ljus.

Dotter, du ser trädet och du ser jordens innandöme, du ser alla blommor, alla blad i dess inre och detta är verkligen orden; jag dricker mina färger ur jorden.
Du ser alla de vilka verkar inom jordfamnen, gnomer, undiner, hur de ömt vårdar hela denna inre värld. Du ser hur de liksom pillar fram bladstoff ur jords hud. Du ser älvorna eller de små ljusa möta stoffet och verkligen med lätta trippande fötter kila upp och ned för stammen.

Vi har alltid tillsagt dig att allt är inom, i helheten. Att det vilket var inom nu är utanför eller att allt har vänts ut och in.
Det är en tämligen tydlig bild genom berättelserna om vinterängen och sommarängen.

Vi finner icke behov av att vidare stanna vid detta, det vi här vill visa dig är av annat slag.

Gång på gång har vi visat detta att lyfta upp och begrunda.
Trädet dricker sina färger ur jorden.
Så gör alla väsen, du har med egna ögon sett att växters rötter förändrar färg allt efter den jordmån de växer i, en slags kameleonttillvaro.
Kameleonten innehar förmågan att förändra färgen, genom optiska fjäll.
Det finns väsen vilka kan förändra sin färg genom att vara optiska synvillor.
Kameleonten är icke en synvilla, den innehar denna förmåga av helt andra orsaker.
Kanske vore det av godo om människan, den sanna människan innehade denna förmåga.
Det är sant det du nu känner vetande; den sanna människan innehar denna förmåga, denna förmåga är att träda in i ett rum och inte synas. Det är den smygande gången. Detta är icke en gåva vilken övas upp för att slå ned eller angripa ett byte. Det är till för att obemärkt kunna vandra in och ut genom salsvärldar.
Detta är även en gåva väl värd att öva just i den bemärkelsen att lyfta upp och se, är detta väsen verkligt eller en optisk synvilla.
Lever värme inom, lever ljus inom eller är det en neonbild vilken har sclerotiserat väsendets hela öga.
Ögonen är inom huvudskålen, i ögonhålorna det är sant.
Ögonen är regnbågsprismor i ett vidare begrepp, se nu ögonen bli ägget vilket omsluter hela kroppen/den fysisk gestalten. Ögat blir auran, varje skikt innehar regnbågsfärger. När väsendet stelnar eller lever i förnekelse, blir det en optisk synvilla och därigenom ett sclerotiserat öga.

Se så Trädet och se bilden av att trädet dricker sina färger ur jorden.

Varje väsen dricker sina färger ur jords händer.
Vi behöver i egentlig mening inte tala vidare om eller runt detta; du har svaren inom dig, du behöver nu inse att de är där, känna vetande tilltro att svaren är inom dig genom oss.
Skriv ur din så kallade egen röst;
Då ni ser växterna, träden, stenarna, alla levande väsen. Använder ni dem ofta till jämförelser, ni binder dem genom att säga som en, som en, varje levande väsen har en levande gestalt, är ett levande väsen. Vid denna jämförelse, då ni använder väsendet till jämförelse och säger att det är som en, har ni bundit dess gestaltform vid ett annat väsen.
Det är stor skillnad på att binda och höra samman.
Detta är jämförbart med tolkandet av ett annat väsen, genom detta tolkande binds återigen väsendet i en fast form, en sclerotiserad form vilken är en synvilla. I det inre känner väsendet vetande sitt ursprung den gudomliga samhörigheten, känner et vilket sker genom detta värdesättande, eller denna värderingstrappa, det är en värderingstrappa att använda väsen till jämförelse.
Möt varje levande väsen för det i det väsendet är, möt det inte i jämförande aspekt, giv varje väsen fritt att leva sitt liv.
Detta är inte att förlåta, det kan vara lätt att lägga in dessa aspekter i detta.
Hur,
Genom att jämföra söks det ofta att skapas en förståelse för ett väsens handlande, den eller det betedde sig som.. det sägs att då ni inte förlåter binder ni ett väsen till er. Kanske är det till viss del så.
Ett av de största stegen är att förlåta sig själv, det är egentligen inte svårt, omgivningens värderingar gör det snarare svårt, endast av den orsaken att det är svårt oacceptabelt att le i kärlek till sig själv. Det märks tydligt var gång ni söker säga; jag har lärt mig/positivt lärt mig genom min livsvandring; jag är tacksam för det jag fått gåvan att möta. Vad är det ni märker; det lever en anda av att det är oförskämt att känna så. Den vilken har levt under de mest fruktansvärda traumatiska omständigheter skall inte ha den upplevelse, den skall vara trasig och i behov av andras hjälp.
Genom att inte tillåtas känna detta, jag är tacksam till/jag har lärt mig oändligt mycket, hamnar själen eller väsendet in i känslan av att bära skuld, bära skuld för att väsen har skadat det, känna skuld för att det rest sig upp. Genom denna skuldfälla förmår inte väsendet att förlåta sig själv även om det gjort det gång på gång.
Att förlåta ett annat väsen, är inte svårt, däremot är det svårt att förlåta då inte en förklaring ges, då tillfälle till samtal inte ges.
Det är inte så att den vilken har behov av att förlåta binder den illagörande, det är så att den skadade blir bunden vid illagöraren. Genom att det djupt i det inre lever ett samvetes andetag. Detta skeende är att likna vid tortyr.

Genom detta återvänder jag nu till trädets ord; jag dricker mina färger ur jorden ur jords händer.
Genom detta återvänder jag till detta att växters rötter förändras genom den jordmån de växer i.
Genom att kasta värderingar, tomma ord och uttryck runt sig, skräpar människan ned. Det är jämförbart med att se dikesrenarna vara fyllda med skräp, det är jämförbart med att inmundiga föda och kasta förpackningen var helst det behagar.
Skräptankar, skräpord är det vilket färgar väsens liv genom dessa värderingstrappor, genom att färga väsen genom de egna värderingarna.
Det finns inte behov av att värdera liv för det är ofrånkomligt att vi har stigit fram ur samma händer, oavsett om ni vill förklara det enligt vetenskapliga teorier eller religionsbilder eller sagobilder.
Väljer ni att stiga ur helheten, vara enskilda individer så gör det, inse dock att allt liv är förenat.
Det du gör återverkar genom att du färgar ett väsen.

Trädet är där och i denna strof förtäljer trädet att det dricker sina färger ur jords händer, orden är mycket talande.
Barn dricker sina färger genom jords händer,
Genom färdiga bilder.
Trädet berättar och i denna strof, kommer bladen utifrån.
Trädet berättar samtidigt att inom jords händer, nämligen i mitten av rotkronan växer en jungfrulig ros.
I natten slår hon ut sin krona den skimrar röd, den vilken genomlyst händerna med en lampa vet att denna röda färg ärt glödens färg/zinnoberröd, den är värme.
Trädet berättar att i dagen slår hon sina kjolar om, höljer trädet i kärlek, i sin värme.
Vad har blomman under trädet att berätta, hon sluter kronan i natten, in till bröstet, hon öppnar kronan i dagens ljus.
Denna blomma är vit, hon är utanför trädet, växer vid trädets rötter, hon är den inre blomman och den yttre.

Nu kommer jag till detta med att lyfta fram eller ur eller ut.
Bilden av den gamla kvinnan vilken skalar äpplena stiger fram, hon lyfter dem ett efter ett och ser, ballongförsäljaren stiger fram, barnet ser genom de trixande ögonen.

Dessa bilder visar, att varje färg, varje utifrånkommande färggivning skall lyftas ur, stammen har behov av att bli bildligt talat ihålig, för att se.
Iden har behov av att bli tom för endast i den tomheten, i tystnaden talar sannheten.
Endast där finner trädet förmågan att se de färger vilka är dess liv, dess väsens ursprungs kärna.

Det kanske förundrar den vilken läser att det växer en röd skimrande ros inom jordens händer, att bladen är gröna.
Varför ställa en ifrågasättande fråga, svaret är enkelt; det är komplimenterande verkan.
I det inre lever värmen, strömmar ut, bär/har förmågan den sunda viljan att verka utåt i kärleks gärning, i det yttre vaknar det gröna, stillhet,
Harmoni susar vinden in i ängens blommande famn.

För att se linjerna måste varje kropp vilken bundit sig till ett väsen, lyftas ur; dessa är stora stenbumlingar, de är en och en intill dess att de lyfts ur, då är de ett berg, de enskilda är då dom. De ligger utanför och nu gives möjligheten att beskåda framtiden, skåda in i framtiden egentligen och därigenom beskåda dåtiden. I detta skeende reser blommans knopp sig, hon lindade stjälken inåt till bröstet, det är en bågform en böjd gest, nu vänder blomman ansiktet uppåt och ber skådande; låt mig se.
Hon ser dom, det är verkligen dom, hon väljer nu klart seende vilka hör till hennes familj inte släkt. Släkten är ett mindre sammanhang, familjen är den stora tillhörigheten, det lever i orden.
Slutligen är det så att allt levande, alla levande väsen är medberoende, medlevande i denna bemärkelse, i helheten känner alla av varandra genom varandra.
De vilka väljer att ställa sig utanför påverkar de vilka insiktsfullt vet betydelsen eller snarare skönheten av helheten, dricker till en viss punkt dessa utanförväljandes uttryck.

Detta är bilden av trädet och blomman.

27 april

Outhärdlig smärta


rinner utför

utmed strupe


ned

runt

hjärta



brinner



sannheten

stiger

renad

upp
ur

strupes vingsegel

O härliga är hennes steg
…
Outhärdlig smärta rinner utför utmed strupe, ned runt, hjärta brinner,
sannheten stiger renad upp ur strupes vingsegel,
O härliga är hennes steg

Åter blir du undrande, mest av allt väntande, så blir du besviken då orden inte strömmar fram med ens.
Vi vill att du skall leva med bilden, du ser genom dagens vandring har bilden fyllts med fulla segel.
De falska orden bränner heta då de rinner utmed strupen, runt.
De falska orden vilka uttalas blir beska egendroppar att dricka.
Du tycker om ordet, bilden ävlan, ävlans steg, abstraktionens steg,
Från tomma intet kom dessa ord:
Klingande mynt sjunger runt fotleder
Runt midjan
Höfterna dallrar
Rytm
Extas
Du ser en magdansös, beundrar hennes skicklighet, hennes följsamma rörelser, hon är mycket vacker, du ville skriva silverne bjällror runt fotlederna, vi lät det bli mynt.
Ty den vilken beskådar henne, han, han ser icke skönheten han ser mynten, pengarna vilka kan göras av/genom hennes skönhet.
Hans ögon följer bröstens skönhet
Linjerna
Rörelserna
Han lyfter flöjten till munnen
Spelar
Tjusar
Det är inte en sexuell bild, han ser hennes bröst, hennes hjärtas skönhet, hennes hjärtas fyllda kärleks ljus, han ser hennes gåva, han stjäl den från henne.
Skänker löften in i tillitsögon
In i älskandens tindrande tillitsögon
Han lovar, avger löften vilka han inte ämnar hålla, han vill behålla hennes hjärtas visdom för egen vinnings skull. Han ser hennes tillit, han känner inte den fyllda innebörden.
Dricker sig otörstig
Lämnar
Trasorna
Av
Han lämnar henne då han släckt sin egentörst, ser inte hennes söndertrasade tillit, känner inte att han bundit hennes hjärta genom att dricka dess blod.
Genom denna gärning sker detta:
Den vilken i klingande stunder skänker löften in i den älskandes tindrande tillitsögon,
Dennes steg förs av vindar in i dälden, i suckarnas dal.
Han hade hoppats kunna dansa solsteg, skratta befrielsens steg, det blir icke så då falskhetens ord, falskhetens löften så kallat klingar,
Outhärdlig smärta rinner utför utmed strupe, ned runt, hjärta brinner,
sannheten stiger renad upp ur strupes vingsegel,
O härliga är hennes steg
För en tid i den mänskliga tiden, kan stegen kännas lätta, det är en kastby, en abstrakt illusion, orden vänder åter, ekot av dem skallar pannans ljus, ögat förblindas, ordens skal ”smäller” emot klippans väggar, ljudet är hagel, stora hagels smällar, örfilar.
De slår hårt i försöken att få huden att rodna.
De tomma orden, de tomtomma orden vänder åter, fyller munnen och rinner utmed runt strupen,
Den inre rösten är gnistan vilken tänder fackelelden, det brinner inombords, vindarna andas, flammorna står slår höga
Förbränner falskhetens ord,
Förbränner
Brinner tills flammorna finner de rätta ordens innebörd,
Han lyfter flöjten, andas ut det han tog,
Sannhetens ord stiger fram i klart ljus, älskade jag ser.
Ur strupen stiger vita fyllda segel
De seglar i himlens hav, de seglar vit drömvävs linjer
Daggens pärlor glittrar grynings silver
Hennes lätta fjärilssteg vidrör ängen
O härliga är hennes steg.

Du har skrivit alla bilder i dagen, poesi har smärtan blivit, skapande skönhet vilken talar till samvetets röst.
Den rösten kan icke kvävas i evinnerlig mänsklig tid.
Den river
Den sliter
Intill dess att fördämningen brister.

Låt oss se denna eld, hjärtats brinnande eld.
Hjärtat, de inre landskapen är en oas, en mångfaldigad oas. Då väsendet väljer falskhet, medveten eller omedveten, torkar de inre landskapen sakta. Det är icke hjärtats önskan eller vilja. Till slut suger det in falskheten, en slags hicka kan vi kalla detta, hjärtat brinner, så länge förnekelsen är där brinner hjärtat starkare och starkare.
Ögat/hjärtat är i vulkanens mitt.
Oasen omvandlas till öken, ökenstormarna viner, täpper till andningens vägar,
Kvävande flämtande andning hörs, strupen törstar efter vatten, ögonen förbränns, torkar ut.
Ökensanden är över oasens kärna.
Så höres en svag viskning; hjälp mig att se ordens mening.
Regn faller, ”Hon sitter i ringdalen binder blomsterkransar, jungfrur dansar runt, lyfter solguld, in i molns händer.
Blomblad regnar
Dofters färger in i ögons vågsvall, hon lägger kransar i deras hår, kransar omfamnar deras huvuden, ser tankens vingar famnas av solvinden”
Regn bågs prismas ljus, faller över, kransarna är blommande ögons ringar,
Outhärdlig smärta rinner utför utmed strupe, ned runt, hjärta brinner,
sannheten stiger renad upp ur strupes vingsegel,
O härliga är hennes steg

Så skrev vi outhärdlig, o ut härd lig.
Den vilken icke vill se,
Förnekelsen, det förblindade ögat ger smärta, outhärdlig smärta, specifikt då själen genom anden söker hela väsendets drömväv, det är en inre kamp vilken rasar.
I det inre lever det fysiskt påtagbara hjärtat, det är mångfaldigat, själens hjärta omfamnar det fysiska hjärtat, dessa omfamnas av andens hjärta, dessa omfamnas av jagets hjärta, dessa omfamnas av, dessa omfamnas av.
Det är livets inre öga, det inres oas,
Detta kan liknas vid en ö, en livspuls, genom denna inre kamp, denna strävan mot och samtidigt motsträvan smälter sakta denna oas, det blir en härdsmälta, det härdade sinnet smälts ned, inte för att förgöras, för att bli det livgivande vatten/blod det en gång var och är. Vi vill helt kort säga att motsträvan består av det sovande sinnets ovilja till vakenhet.
Det är inte likvärdigt med motstridande vilja, det är motsträvan.
Det sker en härdsmälta sade vi, vi skulle kunna tala länge runt, reaktorer och kylaggregat, det behövs inte det räcker med detta.
Lev dock med ordet reaktor, reaktorer,
Se nu denna smälta, den är en reagens på denna motsträvan, sinnet har härdat sig mot sitt själv.
Sakta smälter den härdade osundsviljan.
Ordet outhärdlig öppnas, härdan vandrar ut, o härliga steg vandrar åter.
Vi vill tillägga att det är av godo att härda sitt liv, dock icke i bemärkelsen av att härda sig mot sitt själv, vi avser att härda sitt liv mot yttre angrepp, det vill säga meningen av detta härdande är att vara värd i sitt liv.
Så skrev vi oavhängig,
Vi behöver inte heller här orda mycket, det vi visar dig är det vilket sker då O – sätts före ett ord, det blir en lovsång av ett ords händelse.
Där kommer de ord du skrev in:
”Då Hon lägger silver i kvinnans händer är det stortär det rening”
Outhärdlig
O ut härd (lig)
Härds smälta
Oavhängig

visst gör det ontvad är jord vad är mordvisst gör det ont att förenasvisst gör det ontsafirer talarSmärtan gives vingarvit är vävenTack att du låter träden tala, de sjunger visdom
…
Singularis kan användas i pluralisform för att beteckna det stora i livets väv, det aldrig upphörande skapandet.
Universums oändliga trådar,
Se himmelsmaneten sväva, trådarna brännas icke,
Brännande trådar,
Kjolar,
Kjolsvep bärandes liv
Livs trådar
Pluralis kan användas i singularis form för att uttrycka det stora i livets väv, det aldrig upphörande skapandet.
Dessa är former, formskapande, form skapande andes ljus,
Formskapande liv, vilket är, vilket upphör i samma stund du är, öppnar dig för kärleken. Det spelar ingen roll, ingen spelar inte en roll ty ingen är allt, därvidlag finner vi det av godo att säga; det är ovidkommande vilket ansikte den bär. Kärlekens innehåll är viktig, dess gemensamma ursprung. Kärleken är ursprung
Utsprungen ur klippans åder vandrar kärlekens blad se bladen upplysas visa flödets linjer

Presens, presenterar, är ceremonimästaren,
Han stöter staven tre gånger i jorden utropar den annalkandes namn.
De bugar sig inför varandra
De böjer sitt liv för varandra
Till gemensamt liv
Ingen är ett neutrum, är ingenting är inte något. Ty någon söker bli något ur rädslan av att vara ingen ingenting vilket är att uppstiga i helhetens inre cirkels ljus,
Ceremonimästaren stöter staven tre gånger i jorden utropar den annalkandes namn.
De bugar sig inför varandra
De böjer sitt liv för varandra
Till gemensamt liv

26 april

vad var det du upplevde som skrämde avskrädet/fekalier ur dig och fick dig att fly.
Var det för att gödsla,
då måste det finnas innehåll eller näring i gödningen, annars bränner den, förbränner den liv. Eller den får grödan att växa pompöst, innehållslöst utan stadga, för att ramla samman likt ett korthus. Se skönheten i den vackra ballongen, se barnet stå inför ballongförsäljaren, ballonger i alla färger klara, glittrande, tindrande former, barnet sträcker fram handen i önskan.
Kanske får barnet en ballong, den slinter ur handens grepp, den flyger glädje befriad, på marken står barnet och gråter, sörjer den förlorade ballongen. Ballongen svirrar runt och vad sker; luften går ur.
Se den andra bilden, barnet ser ballongerna, beundrar ballongernas skönhet, modern och fadern står med barnets händer i sina, tillsammans beundrar de ballongerna, ser genom försäljarens trixande ögon, vänder ansiktet bort från honom eller vänder ansiktet in i skönheten.
Skulle de se sig om eller vända blicken till, skulle de se ballongen flyga, ballongen är försäljaren. Han genomskådades, luftskeppet utan väggar, utan genomsyrad andning stiger vilse till väders, känner sig kunna flyga, för en kortvarig seglats, sedan går luften ur. Vi låter detta väsen icke falla handlöst till marken med sina krossade illusioner av att vara gudom, allenarådande. Vi låter honom falla in i trädens kronor, eller till en fästpunkt. Det tar lång övning att blåsa upp sig i ljuset av sitt inre.

Vad – fick dig att lyfta fram avskrädets gärningar ur ditt inre, detta är en god fråga, vilken alla ballongförsäljare borde ställa sig.
Ty bilden här blir att barnet är syrgastuben, eller heliumgasen, ballongen fylls med de tillitsfullas andning. Ballongförsäljaren växer sig stor, mycket stor, tänk att det endast behövs en liten nålspets för att sticka hål, då uppstår det där ljudet, kroppen släpper gas, mister flygförmågan, ballongen virvlar i panisk rädsla och fastnar eller hamnar någonstans, ser verkligen skrynklig och bedjande ut, blås upp mig, jag vill vara vacker.
Mister flygförmågan, virvlar runt i panisk rädsla. Det är exakt då flygförmågan blir stelförmåga, genom att rädslan får tillåtelse att ta över, utan att se dess orsaksverkan, mister ballongen/försäljaren flygförmågan.
Du ställde frågan: vad var det du upplevde.
Kanske var det så att försäljaren misstolkade gaserna, kanske trodde han att tuben var kväve, kväve är en stor del av andningsluften, kanske trodde han att markerna skulle bli övergödslade och därigenom skulle han mista sin egenskönhet.
Kanske trodde han att tuben var vätgas, en högexplosiv vara.
Vad han än upplevde, var det den egna upplevelsen, inte den vita upplevelsen, rädslan var rädslan för sig själv, den där gastuben snuddade vid hans inre, vid ballongförsäljarens själv- han såg snuddade vid sitt själv genom barnets ögon/tuben.

Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Helium, uttala det namnet, en ädelgas så vacker, en jungfrulig skönhet, en ädel jungfru sträcker fram den vita liljehanden, ler kärleksfull tillit. Hon svävar med lätta graciösa steg. Det är inte av godo att andas in helium direkt i stora mängder, syre behövs samtidigt, genom att inandas söka äga helium försvinner syret ur andningen och blodet, de visa söker balansera, det är arbetsamt och väsendet svimmar, väsendet behöver hjälp att åter finna andningen; det går icke att äga ett levande väsen för egen vinning, i egensyfte.
Det finns en ädelgas vid namn Xenon, visst är det ett vackert namn, det namnet visar tydligt, riddaren i rustning blank, han lyfter lansen och tar emot bandet från hennes hjärta, han bär det alltid med sig.
Ser du namnen,
Ädla gaser, förmågor:
Helium då du uttalar det ser du dess molnsegling, det ljuva lätta, du ser uppstigandet i kärlek.
Xenon är tyngre och namnet visar vad som kan ske om uttalet i ordet lever, riddaren, mannen fastnar i det arkitektoniska, manligt materiella, kvinnan blir en flyende vind(inte flykt)

Ballongen/försäljaren misstolkade det han såg, han såg genom färgade ögon, insåg inte att i tuben var helium,
En ädelgas, given, skapad genom samstämssånger av Solen och Stjärnornas Ljus. Helium en ädelgas vandrar lever i universum, en ros i universums oändliga trädgård, en lilja, den upptar den största delen av trädgårdens rum, de andas den andas värme till ljus, ljus till värme, ren sannhets kärlek. Den skapades genom en fusion av väte i Solen och i andra Stjärnor. Fusion, sammanslagning, samgående.


Vad- fick dig att fly, vad var det som skrämde fekalier ur dig, det ballongen upplevde, försäljaren upplevde var mötet med sitt själv, det skrämde honom, det gav honom icke tillåtelse att tro sig vara en livsgödslare, allt i skenet av ödmjuk lismande mjukröst.
Ballongförsäljaren har trixande ögon, han ger sken av, det enda hans eftertraktan är, är att bli någon.
Observera att detta icke är berättelsen, eller en åsikt om den levande ballongförsäljaren, detta är bilder vilka bär önskan till att/vill lyfta fram och leda till bilden av bot och botgöring.

Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Fortkörningsböter – böter – bot.
Vägen är byggd för en viss hastighet, det finns orsaker till hastighetsbegränsningar.
Hastig het be gräns ning.
Hastig rörelse, utslängda tankar utan vetande kännande, trampa på gasen och köra för fort utan hänsyn, hänseende.
Het, är en värmeyttring vilken stigit över gränsen, egovrede är ofta het och förgörande, säger/vrålar: ned på knä du lilla, se min skönhet, min storhet.
Be, är bön är samtalan, att be om lov är att leva med hänseende, är att leva i moraliska gränser, vilket gör ning, lev med den stavelsen och upprepa den, den blir en glädjesång vilken befriar andningen, befriar luftvägarna upp genom näsan, näsroten, roten till hastig uppkommen vrede nyses ut.
Skogen andas ut, rörelsen är i balans.
Den vilken kör för fort kan köra ned i diket.
Den vilken kör okontrollerat/okontrollerbart för fort, kör ned i dalen,
Suckarnas dal.

Ävlan, leder ofta ned eller in i dälden.
Den vilken i klingande stunder skänker löften in i den älskandes tindrande tillitsögon,
Dennes steg förs av vindar in i dälden, i suckarnas dal.
Låt oss se till dalen,
Vad är en dal en dalgång. Du kan se den lilla insekten vilken har hamnat i badkaret, den kämpar och kämpar för att ta sitt liv upp till kanten, den ger aldrig upp ty den ser ljuset. En mänsklig hand ryser, vidgar ögonen, sveper ned insekten, kanske till och med tar duschen och spolar ned den i avloppet, en ”modigare” hand krossar insektens liv.
En dal kan vara en dalgång kan vara denna bild, att befinna sig djupt ned i dalen och kämpa för att ta sitt liv upp.
Det behöver inte vara så att något sveper om och river ned, livet kan vara så uttröttat att det släpper taget och rinner nedför sidorna.
Minns att vi tar emot.

Hur blev dalen dal,
En dal kan bildas då vulkanen lagt sig eller sjunkit samman.
En dal kan vara den kupade handen
Kan vara en sänka.
Se dalen omgiven av klippor, stenformationer, block av tankegjord verklighet,
Hon sitter i dalen binder blomsterkransar
Jungfrur dansar runt
Lyfter solguld
In i molns händer
Blomblad regnar
Dofters färger in i ögons vågsvall
Hon lägger kransar i deras hår
Kransar omfamnar deras huvuden
Ser tankens vingar famnas av solvinden.

Denna hennes gärning ger klippan liv, detta gagnar alltet.
Det är en slags botgörelse, hon ger bot.
Det är inte en uppdelning, ty denna gärning sker icke ur skuldupplevelse eller egenbefrielse.

Boten är att lyssna till den sanna ståndpunkten.
Är att vakta på tungan, icke lösa tungans band för tidigt.
Inte låta tanken ta över tungan, den krossar då drömmen, den sanna ståndpunktens vertikal.
Följer du senorna musklerna kommer du att se att de alla dem alla är förbundna med hjärtat talet är i strupen,
Strupvingarna följer luftströmmen.

Strupen är ett fågelbo,
Orden är fågelungarna, de matas av tanken, av världstanken/fadern. De matas av själen, av världssjälen/modern.
Orden blir tanke, tanken blir orden genom hjärtats värme.
Se bilden av fågelboet, av modern, av fadern. Modern ruvar äggen, äggen spricker,
Knoppar spricker.
Fadern vakar över deras innehåll. Antingen bringar de båda/fadern och modern samspelt, fågelungarna föda näring. Eller vakar fadern över dem, eller de turas om, hela tiden i outtröttlig balans, i evig andning. Detta för att tillgodose fågelungarnas inträde/utträde. Tro nu inte att detta sker ”endast” för att tillgodose fågelungarna behov, behovet är lika stort för föräldrarna, det är en pendel, det är evighetens visdomsfyllda andning. I det yttre kan det ses vara en enkelriktad gärning, så är icke fallet, aldrig.
Vilken näring gives fågelungarna;
De gives ofta insekter, maskar, larver,
Maskarna, larverna samt andra ”kryp” känner jorden, de bevingade insekterna känner luften
Fågelungarna gives lärdom, födan stoppas djupt ned i halsen,
Djupt ned, djupverkan stiger.

Du väcktes denna natt med:
Det är att färgas av ävlan inför falskhetens uttryck.
Du undrade mycket över dessa ord.

Det lever mycken strävan i den mänskliga världen, strävan vilken ofta tar sig abstrakta former, de är mer lyssnande till tankens domäner, denna arma tanke vilken tröttas mer och mer, dess enda önskan är att vila runt trädets rotsystem, vila, känna själens rörelse, veta andens ljus, genom dem ringla sitt liv runt stammen, för att berätta fram i då.
Vi har berört dalarna, det finns fötter, det finns huvud det finnes en kropp mitt emellan, det är en livsström. Det finns rötter det finns en krona det finnes en stam/en kropp det är en livsström.
Det finns huvudlinjer och fotlinjer/baslinjer, det finns huvudfloder och bifloder. Det finns vener och artärer det finns kapillärer.
Det finns huvuddalar och bidalar
Dessa bilder är tämligen lätta att se eller föreställa sig, det är egentligen bilden av den stora handen vilken omsluter den lilla handen eller den lilla handen vilar i den stora. Vi är tvingade att använda dessa bilder här.
Genom dessa händer eller dalar finns vägar korsvägar, möten, så finns det tvärlinjer, vilka är tvära kast, det finns även tvärdalar. Till viss del vill vi kalla dessa för ävlans dalar.
Det är en strävan, ofta till ytan en vacker strävan, den är dock icke förenlig med drömmen, med livsdrömmen, den sanna ståndpunkten.
Det är i dessa dalar själen ofta suckar djupt i längtan till rörelse, här är den mer eller mindre insekten vilken kryper upp till badkarskanten och sveps ned, den kämpar och kämpar, tanken är handen vilken sveper ned den.
Så finns det runda dalar, ringdalar,
Se henne stå i skogen,
Den trebenta järngrytan står stadigt hon rör med den ornamenterade staven.
Vad är det hon rör med; den ornamenterade staven är ormen, den läkande ormen vilken synes slingra sitt liv runt Mercuriusstaven.
Du skrev poesi runt detta, du skrev inte riktigt det du såg; vad såg du;
Jag såg henne stå i skogen, grytan/järngrytan stod inte på ben, den var trebent, ändå var dess undersida svart rund,
Järngrytan hängde i tre långa kedjor ned från himlen, så var det.
Dotter, den bilden var och är svår att återge, ändå så vackert talande. Kedjan består av ringar, varje ring är ett romrum, i tomrummet talar tystnaden ur djup visdom.

Ögat finns i mitten, vulkanens öga finns i mitten, vulkanen kokar, kitteln kokar vrede då människan icke lyssnar, stänger av.
Insekten kryper, kämpar orkar inte rinner ned. Det behöver inte vara så att något sveper om och river ned, livet kan vara så uttröttat att det släpper taget och rinner nedför sidorna.
Minns att vi tar emot.
Då vulkanen faller samman eller luften går ur, kan upplevelsen vara att livet rinner bort eller spricker.
Ser ni, den sanna ståndpunkten bär alltid en strävan i sitt liv, universum har alltid en gemensam strävan, den heter att plana ut, inte ta bort, plana ut tvärkastens verkan in i harmonisk balans.
Ävlan, strävan efter abstraktioner gör kasten tvära och den utjämnande effekten får inte de följder dess kärleks önskans vilja innehade.
Drömmarna kan ofta synas vara abstraktioner, eller alldeles för barnsligt enkla, vem vill leva så, det vill säga om drömmarna inte lovar guld och gröna skogar.
Drömmarna är inte abstraktioner, det är den uttröttade tanken vilken för er in i fåfänga, fåfänglighet. Ordets liv berättar för er att det vilket kommer i all hast försvinner, det är en kastby en tvärvind, den vänder inte åter till hjärtat, den vänder ert sanna liv bort från er, så lyssna till ordets varning.
Skramlande silvermynt i stora högar gör er inte mätta, pengar behövs det är sant, men vem blir lycklig att ruva över dem, de spricker inte likt äggen, de spräcker ert livs dröm.
Varen frikostiga, frimodiga i tillit till gudomens ljus.
Låt inte era ord flyga utan vingar, tanklösa, giv inte löften vilka icke kan infrias, giv icke löften ni icke menar eller har för avsikt att infria, de skadar er kropp ert liv och därigenom skadar det alltets kropp och liv. Dessa löften, er ävlan gagnar inte alltets vandring.
Inom er vaknar samvetets röst, drömmens bön, livsdrömmens bön,
Sakta vaknar längtan till att höra,
Du söker bot,
Vad är bot,
Boten är att hela, att hela ett livs väsen, en åkomma.
Boten kan vara att hela ett medvarande väsens steg, det kan även vara helandet av dig själv,
Det är att känna ånger, det är att svara till utjämnandet, inse att detta icke förtar ditt liv, det väcker upp liv.

Så låt oss nu se orden:
Det är att färgas av ävlan inför falskhetens uttryck.
Du undrade mycket över dessa ord.
Dotter,
Du har fått möta falskhet, fått se och höra dess röst, dess uttryck. Detta för att du skall se samt urskilja.
Se samt urskilja/utskilja dess uttryck,

Att känna behov av botgörelse, bot är alltid gott, av godo då det icke är underkastelse eller sökes i/av underkastande syfte.

Det är detta du gör med den lille då han gjort sig illa.
Han visar var det gör ont, du blåser, kysser smärtan, lägger handen runt, symboliskt lyfter du upp det, upp smärtan, frågar den lille åt vilket håll du skall kasta det, han pekar, du kastar med en vingrörelse.
Han ler befriat.
Den bilden kommer han alltid att bära med sig in i sitt liv.

Smärtan gives vingar, han ler skuttglädje, gör så med dig själv,
Förneka inte smärtan.

Denna hennes gärning ger klippan liv, detta gagnar alltet.
Det är en slags botgörelse, hon ger bot.
Det är inte en uppdelning, ty denna gärning sker icke ur skuldupplevelse eller egenbefrielse.

Boten är att lyssna till den sanna ståndpunkten.
Är att vakta på tungan, icke lösa tungans band för tidigt.
Inte låta tanken ta över tungan, den krossar då drömmen, den sanna ståndpunktens vertikal.
Följer du senorna musklerna kommer du att se att de alla dem alla är förbundna med hjärtat talet är i strupen,
Strupvingarna följer luftströmmen.

25 april

Livstrådars vävnad spinnes


En gång för länge sedan såg jag himlens väverskor fästa trådarna vid vävram
Snidad av

Ved från alla träds träd

Ene var dess doft


Jag såg drömvinden sväva
Såg drömljuset spräckas


Såg väverskornas helande fingrars kärlek
varsamt finna trådars ljus

Hela

Helas


Fästa trådarna vid vävramen
Snidad av

Ved från alla träds träd

Ene var dess doft


Jag såg den sväva högt upp ovan ängen, dess skarpa blick,
mönstret på vingarnas utsträckthet, vingars bredds lugn,
oändlig frids skönhet, den slog aldrig ned,
den var över mig, inom.

Hon strävar tomsvar

Tom
Tom
Tom

tom

tyst
tomhet

hon klättrar uppför berget följer stigen

sitt liv

lägger kläderna i helgade sjön

lyfter armarna

fingrar

andas ut


hon ropar se mig

se

mig

mitt liv

vind andas


sveper
om


vind fångade henne

hon flyger
fri

strömmar med


svävar intighet


av tyngd löst
…
Varför


äter du mitt hjärta

frågade
hon


Jag

vill ha dig nära

svarade
han

han såg blodet lämnas hennes kinder


insåg vad liv är

livsvärde.
…

…

Det kallas timmar

Det kallas tid

Satte mig ned i solen

Upptäckte vad upplösning är
…

Berätta för mig om sagovinden

Berätta för mig om verkligt liv

Han lyfte hennes hans in i sitt hjärta

…
Jag skalar jag skalar
Skal efter skal in till det innersta
Jag skalar
Jag skalar
Djupt in till evighetens andning
Berätta vad du ser; jag ser en gammal kvinna, hon sitter vid elden, i eldens sken, hon ler kärleks strömmar ur ögons brunnar,
Hon har en korg framför sig
Vid fötterna
Hon lyfter äpplen ur, den ena kinden, äppelkinden är vit den andra röd,
Doften är aromatisk söt välgörande honungslen
Hon har en kniv av smide i handen,
Hon skalar frukterna,
Skalen ringlas i spiraler ned,
De faller av, jag ser dem ej.
Hon mumlar jag skalar jag skalar djupt in i själens djupa grotta
Befriar hav
Befriar vind
Hon ler in eldens ljus
Skänker värme till jordringar.

Du ser denna gamla kvinna, hon är vishet, hon skalar utan brådska, hon skalar av skalen, du förundras över skalen, du ser dem ringla ned, samtidigt ser du att de blir äpplen igen. Du ser skalens ringlande rörelse, ser ormens rörelse. Du såg, mötte huggormen, du såg mönstret, denna dag såg du, mötte du sparvhöken, du såg honom sväva över ängen i din närhet, han sökte dig, såg dig, du såg mönstret under vingarna, ormens mönster, du lekte med bilden och slog undan den. Det eviga mönstret finns att upptäcka överallt i allt för det vakna ögat. Ormen slingrade ringlade på marken med detta mönster, fågeln svävade med strömmade med luften, bar detta mönster, för det vaksamma ögat uppenbaras sannheten.
Varför talar vi runt detta, du ser äppelskalen ringla slingra, du vet att de är äppelskal, de kunde likagärna vara ormen, du ser bilden av äpplets innandöme och vet att då kniven genomkorsar äpplet på den ”rätta” vägen/ i rätt riktning, faller två halvor isär och två stjärnor är där,
två stjärnor var i en hand
Uråldershanden klöv dem
två ansiktshalvor ler stjärnljus
Skalet ringlar slingrar blir äpplet igen.
Den gamla kvinnan bär vishet, visdom, hon skalar äpplet, frukten av liv, ser dess innanmäte, eller innandöme, vad är det hon ser, hon ser allt livs ursprung, hon ser två halvor, de är en, hon ser stjärnan, innan kniven delar äpplet, innan stjärnorna blir synliggjorda, hur ser de då ut. De är inneslutna i en ögonform, en oval, en mandel, två ljusmantlar omfamnar varandra, ellipsens skönhet, ovalens skönhet, ursprunget.
I varje detta öga finns kärnan, kärnor bruna är de vita inuti.
Hon lyssnar, hör det fyllda trädets sång, ser ormen ligga vid trädets fot, ser den slingras upp till kronan.
Ser vikten av att styra ormen,
Hon tillsäger ormen att bliva stilla vid hennes fötter, då hon tillsäger den att ringla sig uppför då sker det. Ormen är i vila, i hennes ”besittning”. Inte i hennes fångenskap, då vi påpekat detta kan vi lyfta av citationstecknen. Ormen är i hennes vishet, visdoms besittning, den förgiftar icke livet, ormen blir ett helande redskap, ett äpple. Hon bjuder mannen att smaka.
Hon sitter vid eldens sken, hon ler kärleks strömmar ur ögons brunnar,
Hon har en kniv av smide i handen,
Det faderliga elementet, uråldrig hand, kniv, det manliga elementet, visar vägen, bygger huset hennes vishets visdom, fyller hans vishets, visdom med värme, hon förgyller hans liv, han blir guld; solguld och icke förgyllning.
I deras kärlek växer frukten till liv,
Kärnan, deras ansikten omfamnar varandra,
Stjärna
Stjärna
Lys i natten
Bliv
liv.

Dotter,
Du skrev:
Ni förde drömvinden till
Ni spräckte drömljuset
Ni tillät det att spräckas.

Låt oss se till detta: Förr lärde sig barnen att knyta sina skor. Vi kan stanna här om du så vill och betrakta skotillverkningen, det behöver vi dock icke ty den bilden är dig given. Visst lever det många vackerbilder runt skor och vad de är. Du ser nu åter den gamla, hon sömmar mockasiner, mjuka goda följsamma, det är en vacker bild, skogarna kallar dig.
Förr lärde sig barnen att knyta sina skor, nu finns det skor med remmar vilka klistrar samman skorna, det går snabbt, fordras inte fingerfärdighet eller bemödande, i ett nafs är skon runt foten. Kardborreband och resårband och band och band, snabbhetsband. Det är av godo visst är det så, det är bara det att alla snabbprocedurer mycket lätt leder till hafsande rörelser, hafsrörelser. Det blir slit och släng. Vi släpper dessa hafssteg.
Förr lärde sig barnen att knyta sina skor.
För längesedan nära, fanns skor med parallella hål, drömmar.
Vad är ett hål, ett hål är ett tomrum ofta inneslutet i en ring, en metallring, det är väl vackert, ett tomrum, i tomrummet talar tystnaden,
den tystade tanken gives vingar flyger in i solens strålar
Väver gyllene band.
Parallella hål,
Parallella drömmar,
Band träddes däri
Korsvägar skapades av viljande hands händer. Skon, skodonet, skolädret, huden omslöt foten, skon var kärnans skal runt fotens steg.
Så vad är drömvinden och tillät vi den att spräckas.
Vi skapar alla drömmar, så är det, vi skapar dem i samverkan, samråd med dig, med er, med allt livs liv.
Du bär skor på fötterna, eller du vandrar i detta skede hellre barfota, du känner hård mark under fotsulorna, du känner grov sprucken hud, den ångar hetta, det är förbränd mark, sprickorna är djupa svarta blixtar, jorden ropar efter vatten. Du känner dess hårdhet.
Du vill gärna skynda över dessa marker, ditt hjärta andas dess nöd, du stannar, faller ned på knä. Lyfter markerna in i ditt sköte, de stiger upp till ditt hjärta, du vaggar dem vaggar dem stilla du lyfter nöden ur dem, känner dem sakta läkas lyfter dem ur och breder ut dem, deras steg vandrar fria, blomstrande ängder möter.
Låt oss stanna en stund – vad var det du skrev, skriv det:
”vad var det som skrämde avskrädet/fekalier ur dig och fick dig att fly.
Var det för att gödsla,
då måste det finnas innehåll eller näring i gödslet, annars bränner det …
Vad –
Fick dig att lyfta fram avskrädets gärningar ur ditt inre
Vad-
Fick dig att fly
Vad var det som skrämde fekalier ur dig”
Dotter,
Du vet mycket väl att flykt icke är en väg, du söker svar och vet att du icke får svar ty den flyende har icke den insikten. Insikten kanske finns i ordens hellre tankens värld, den är icke djupmenad, därigenom flyr den rädde istället för att leva i sannhet.
Söker ersättningsvägar istället för.
Genom detta flyende blir gärningen exakt det du skriver; avskräde, det är icke en grundad meningsfullhet, det är vad skall vi kalla det, krackelerande yta. Du ser en bild framför dig från filmens värld, du ser en smutsig varelse, en så kallad uteliggare, denne är smutsig, mycket smutsig, handen är nästintill svart av hoptorkad smuts, naglarna är långa sorgkantade, i handen hålls en påse, en skrynklig gammal brunaktig påse, i denna är en flaska med dålig whisky. Substitut för inre värme.
Genom detta flyende blir gärningen exakt det du skriver; avskräde, det är icke en grundad meningsfullhet, det är vad skall vi kalla det, krackelerande yta.
Är det en så kallad vishetsfylld varelse, göms det ofta bakom vackra bortförklaringar.
Du ställde frågan; var det för att gödsla, det vill säga: flydde du för att tillföra näring till detta livs vandring.
Du får inte svar, det skulle få ytan att rasa, det är så att det aldrig blir ett sunt gödslande eftersom flykten var ett tystsvek, är ett tystsvek. Ett överlämnade, kanske någon annan säger det rätta.
Det är bra att gödsla, då skall komponenterna vara de rätta,
Det blir annars det du skriver; förbrännande skeende.
Sakta utdöende.
Det går inte att tro att ett sådant gödslande skall leda till utdöende ty det vilket innehar det högstas mening går icke att fly. Vi tvingar aldrig, det går dock icke att tystfly den egna meningens ljusminne för helhetens alltets bästa.
Det är sant att vi skapade drömvinden, den är livets liv, vi kan inte och vi tillåter inte att den spräcks, den upphör aldrig, det skulle vara att upphöra att leva, livet skulle upphöra.
Denna vind är alla livs drömmars verklighet.
Den vilken väljer att söka fly undan denna vind, skall förbida i de uttorkade markernas glödande hetta, de skall törsta dock icke förgås, det sker aldrig, deras ansikten skall vändas till, deras ögon skall vakna till sant liv.
Skramlorna skall åter fyllas av de rätta djupklangernas mening, mynten skall sluta klirra, vindarna skall vina om.
Lösa upp,
Befria markerna från stöveltrampens hårdsteg,

Du såg honom sväva högt ovan ängen,
Du lämnar nu de hårda markerna, de är blomstrande ängar,
Sakta rörelsen, vandra sakta sakta, rörelsen andas ur dig återvänder, sugs in är i dig utanför dig, åter är det ultrarapid, begrundande steg av steg,
Inte en enda rörelse i steget undgår det vakna sinnet, du är i stegets rörelse.
Det är att vara i saktmod finna saktstegen, bli smygande steg, vandra i total närvaro.

Då stegen lämnar den hårda marken eller minnet av dessa marker är upplevelsen av att du vandrar på gungfly, eller varför inte molnbäddar. Känn foten sjunka in och känn samtidigt att den lyfts.
Du vandrar på gungfly, känner, upptäcker välbehagligt varmt möte.
Glädjerikt möte,
”att skänka glädje är en av de största gåvorna,I ett förvirrat tillstånd av djup tyngd söker jag andas, vara i en ”dykarklocka”, luft/tryckutjämnare… tryckkammare – dykarklocka är vackrare.Min glädje – vet inte längre vad min glädje är min glädje är din glädje allas glädje
glädjens ljus...givandets ljus...andningens ljus... är inte allt andningens ljus”
:En gång skapades allt det ni har runt er, vi stod inte med sådana mätinstrument,Vi inpassade allt i harmonisk balans, vi såg till era behov.Oftast säger ni; för eller till mänsklighetens bästa, har ni inte glömt något.Vi skapade allt detta ty vi ville känna liv, därigenom känner ni livet.Har ni inte glömt att ni skapades för att vara hjärthänder;För alltets bästa.Den vinklade sanningen har inte en överlevnad, den skadar månget liv på vägen, den skadar i slutändan sig själv.

Natt omger dig
Havet är där, du känner doften, du hör andningen, ljusstrimma finner väg genom molnfingrar, du ser havet.
Silver ljus fyller ögats spegelglas,
Molnfingrar smeker själs hav.
Du sitter vid stranden, vid strandlinjen,
Inväntar gryningsstjärnan,
Du känner hennes närhet,
Du vandrar in i havs famn, känner tilltro,
Vandrar med, förbehållslöst med,
Allt är stillnat runt dig, utan eftertanke fortsätter du vandringen, känner tilltro.
Utan eftertanke vandrar du in i djupet, hör vattnets, havets röst,
Delfinens sång,
Valens sång,
Visdomens sång sköljer skönjbart genom
I genom dig.
Det dånar inom dig, du känner kroppens organs vilja till sprickning,
Fingerborg av silver faller ned över dig
Klocka av järn faller ned över dig, du är kläppen
Havets sång sjunger genom allt
I genom allt.
Du öppnar ögonen
Ser havs liv
Ser stillheten
Medföljandet

All rörelse är strömmande i

Fötterna tar avstamp, du stiger för fort, du kippar efter andan,
Vackerbubblorna runt dig stiger in i dig
du känner kroppens organs vilja till sprickning, du är i fara,
Händer läggs runt dig, du är i tryckkammaren
Du återförs in i balansportalen
Blomstergirlanger lindas runt du vandrar in i silverdalens hägn.

Sakta
lindar

natten

skönhetens sjalar runt stegen
dimslöjor andas

andas

regnbågsdanser

Skira vingar

läggs sida vid sida

blomansikten ler ängsljus
…
vindar

famnar vindspel
klanger stiger
svävar
runt
rena klara höga
öppnar slutna rumdörrarfönsterLuften andas
tyllgardiner

andas renhetLyssna
hör

vindspelens sånger bära
…

Liljeblad


lindas runt hand


Kalk öppnas



Silverdroppe

strålar


klar natt

bjuder ängssteg att dricka




Vit vandrar hon in i purpurgryning

24 april

Vinklad
Vrå
Inträngd

Dessa ord har återkommit till dig, du såg vikten av att en av de ungdomar du möter skulle få en egen vrå och andas i, vara ifred, vara fredad.
Det är en aspekt.

Den andra aspekten kan vara att en sannhet vinklas efter eller snarare till eget gottfinnande, ett ursprung vinklas.
Den tredje aspekten kan vara ett redskap, ett vinkeljärn. Detta vinkeljärn bär upp, eller kan vara ett mätinstrument.

Vrå,
Kan vara en vrå att krypa in i, det är en vackerplats, ett andningsrum, ett ombonat rum, ett moln av bomull att vara i.
Den andra bilden är att bli inträngd i ett hörn, lyssnar du på ordet vrå gång på gång låter det tämligen hårt, se dock att det i slutet har bokstaven å vilken är en omhuldande rörelse, gest.

Det är mycket vanligt att levande väsen blir inträngda i ett hörn eller i en vrå på grund av vinklade ord, tolkade ord ut ur sig själv, av ett annat livs värdering, icke av gudomens ursprung. Det finns många smärtbilder att lyfta fram till detta, det vilda djuret vilket blir inträngt i ett hörn för att föras till fångenskap eller avlivas.
Du ser även gladiatorer och arenor av alla de slag där blod har flutit.

Den vinklade sanningen har inte en överlevnad, den skadar månget liv på vägen, den skadar i slutändan sig själv.

Ordet vinkel är ett vackerord,
Du kan se alla dessa vansinniga smärtbilder, uppkomna på grund av mänsklig ohörsamhet.
Du kan också se mätarlarven, denne mäter allt, dess rörelse är vacker, runda bågar, den mäter vinklar och vrår,
Du ser så lantmätaren stå med sina mätredskap, han eller hon mäter höjder, platåer, slättland, markers rörelse, antingen för att vägar skall anläggas eller boplatser skall byggas, eller av andra anledningar.

En gång skapades allt det ni har runt er, vi stod inte med sådana mätinstrument,
Vi inpassade allt i harmonisk balans, vi såg till era behov.
Oftast säger ni; för eller till mänsklighetens bästa, har ni inte glömt något.
Vi skapade allt detta ty vi ville känna liv, därigenom känner ni livet.
Har ni inte glömt att ni skapades för att vara hjärthänder;
För alltets bästa.

Den vinklade sanningen har inte en överlevnad, den skadar månget liv på vägen, den skadar i slutändan sig själv.

…

Fjolårsgräs rassel


svartskimrande djupgrå linje

zick zack rörelses skönhet

flyter över handled

lugns stillhet


Vid bäck fann själskvinnan vila


andekvinnan flög solvind


målade vingar av glas

kristallådror


dansade


knopp steg fram

bladvingar av glas
kristallådror

blomma steg ur


jag steg in


krona slöts om

av solvind bars pärlan in i hav

händer slöts om

där finner jag ro.
…

Satt i älskad skog


sitter


Solstrålar fann väg


finner



Vävde hängmatta


Vaggar dröm

I evighetens händer

…

Lade manteln med den vida huvan om mig

Kände dess flödesljus

Indigo rann ned över

in
dig
gå

viskade de

jag fäste silverspännet över hjärtat

steg in i mig bad eld om flamma
rök sköljde dimstråk


trebent järngryta vaknade

bad källa om vatten
ånga sköljde dimridå

örter regnade i

ornamenterad stav rörde

nynnade sång

steg
sjönk
steg

klarhet


såg den sargade kvida
andas flimmerlåga

kupade händer in i gryta
omfamnade dryck

gav honom att dricka


vakade över


såg den sargade helas

såg hans steg

vandra
bort

tackar örter
tackar källa
tackar eld


lyfter händer högt


dimman skingras

löser silverspänne från hjärtat

mantel med vid huva rinner av


jag stänger dörren

reglar den

sju
gånger
sju.

23 april

Han skymtar bak träds liv,
Insvept är han i buffels hud
Ögonen blickar
Starka milda
I kärlek till henne.

Vackerskogar andas djup vilja
ur ålders stammar

höga träd
höga granar
vida

vidfamnande

djup grön färg

berg klippor är bakom

markers skönhet

hon har vandrat länge
inte sökt

känt

ensamheten lindas kring

den ensamhet vilken är ensamheternas ensamhet

hennes gåva är inte lätt att bära

hjärta trängtar in i trygghet

värme
värmande

Samarkand
Fridsplats
Shamballa


dimmor lägger sig runt skogen

hon andas skönheten
känner
varje
rörelse


sakta rinner klädnaden av

hon strålar

skira regnbågsådringar


ringars strömmar


Silverblad gyllenblad lindas runt kroppens linjer


tårar rinner ur hennes ögon

källtårar

kristallklara

klanger

ur hjärtats händer


utan att veta lyfter hon armarna

händerna

girlanger

vandrar spiral uppför

blad vecklas ut blommande fingrars ljus andas

hon ser honom skymta

han
den vackre bär lång mantel av buffels hud
fotsid är den han bär vargens päls

han är stark
hög

han väntar henne

han bär blå och röda band runt hårets fäste
han bär fjädrar i håret

han väntar henne
han följer hennes steg

andas nära

hon
är
nära

han
stiger fram

dimman lindas runt dem
binder deras steg samman

Vackerskogar andas djup vilja
ur ålders stammar

höga träd
höga granar
vida

vidfamnande

djup grön färg


han lägger händerna runt hennes

de vandrar vägen

de vandrar in i riken höga

klipporna är ljusgenomlysta
kristaller

luften är hög ren

de är i sin fridsfamn
i sannhets kärlek

Ögonen blickar
Starka milda
I kärlek till varandra till liv
…

Han skymtar bak träds liv,
Insvept är han i buffels hud
Ögonen blickar
Starka milda
I kärlek till henne.

Dotter,
Du undrade mycket över dessa ord.
Buffelhud, vad är detta.
Du ser åter dina vackra skogar
Höga träd, höga granar, med djup grön färg,
Du ser bergen bakom, du ser markernas skönhet.
Du har vandrat länge,
Inte sökt
Känt ensamheten lindas kring
Den ensamhet vilken är ensamheternas ensamhet
Det är inte en lätt gåva att bära
Ditt hjärta trängtar in i trygghet
Värme
Samarkand
Fridsplats
Shamballa
Dimmorna lägger sig runt skogen, du andas skönheten, känner varje rörelse
Sakta rinner klädnaden av dig
Du strålar skira regnbågsådringar
Silverblad gyllenblad lindas runt kroppens linjer.
Tårar rinner ur dina ögon
Källtårar ur hjärtats händer
Utan att veta lyfter du armarna
Händerna
Bladgirlanger
Vandrar spiral uppför
Blad vecklas ut blommande fingrars ljus andas
Du ser honom skymta

Han den vackre bär lång mantel av buffels hud, fotsid är den, han bär vargens päls, han är stark, hög, väntar dig
Han bär blå och röda band runt hårets fäste
Han bär fjädrar i håret
Han väntar dig
Han följer dina steg
Andas nära

Du är nära
Han stiger fram dimman lindas runt er den binder edra steg samman
Han lägger händerna runt dina
Ni vandrar vägen
Ni vandrar in i riken höga
Klipporna är ljusgenomlysta
Kristaller
Luften är hög ren
Ni är i er fridsfamn
I kärlek
…

I dessa dagars nätter förs du ofta in i skogarnas skogar, ord vilka återkommer är:
Vänder sitt ansikte till
Vänder sitt ansikte om
Vänder sitt ansikte runt,
Vänder sitt ansikte…

Du skrev kärnan är i handen, vilar i handen, ur kärnan växer ellipser.
Du levde med orden elliptisk dans, detta är en vacker talande bild.

Elliptisk dans är andnings rörelse.

Se så åter kärnan, se två ansikten.
Ansiktenas linjer passas in, passas in i varandra,
Deras ansikten omfamnar varandra, ansiktens bågar passas in.
Vad säger dessa ord;
Plana ut kärnan, dessa två ansikten.
Se så världspusslet framför dig, tag handen, sprid mjukt runt bitarna.
Lyft dem en och en i taget, studera färgerna, linjerna, bågarna.
Begrunda
Varje
Del
Av pusslet.
Se bitarna sakta föras samman, utan att du, behöver lyfta handen. Utan ansträngning vandrar de behagligt, susar de behagligt samman.

Nu är bitarna inpassade, inte anpassade,
De vilar, är skönhet i varandra.
Detta är världssjälens längtan till rörelse,
Samstämmighet.
Se hur allt innefattas i ett skal, skalet kan verka hårt, det är det, i bemärkelsen av skydd och värn, skalet är inte hårt i bemärkelsen av växande.
Kärnan faller ned i jordring,
Vattnas,
Med regn – med måndroppar
Med ljus, med värme, med färger.
Kärnan öppnas, grodden spirar ur kärnan,
Vad är denna grodd, detta hjärtblad,
Det är de bådas ansiktes menings väg.
Vi kan även se rörelsen, vad är den;
Den är hjärtats rörelse, därmed moral, etisk religion, nämligen trohet till sitt själv och därmed till universums levande vilja,
Sann religiositet.

Deras ansikten omfamnar varandra
ansiktens bågar passas in

Elliptisk dans
andnings
rörelse

två ansikten
ansikts linjer

Deras ansikten omfamnar varandra, ansiktens bågar passas in

världspussel

hand, sprid mjukt runt bitarna
lyft dem en och en i taget
studera färgerna
linjerna
bågarna

Begrunda

Varje

Del

Av pussel

Bitar förs sakta samman,

utan att du, behöver lyfta handen
utan ansträngning vandrar de behagligt
susar de behagligt samman

bitar är helhet
bitarna är inpassade, inte anpassade

de vilar, är skönhet i varandra

världssjäls längtan till rörelse
samstämmighet

Se hur allt innefattas i ett skal, skalet kan verka hårt, det är det, i bemärkelsen av skydd och värn, skalet är inte hårt i bemärkelsen av växande.
Kärna faller ned i jordring
Vattnas

Med regn – med måndroppar
Med ljus, med värme, med färger.

Kärnan öppnas, grodden spirar ur kärnan,
grodd, hjärtblad

de bådas ansiktes menings väg

rörelse

hjärtats rörelse
moral, etisk religion
trohet till sitt själv
till universums levande vilja

Sann religiositet.

…

Du sitter i bilen, en sten far genom luften emot rutan.
Rutan splittras, rutan faller inte samman,
rutan är ett glasdis
ett glasdis fyllt med linjer vägar strukturer
mycket vackert egentligen, du tvingas stanna inför det faktum att du inte kan se.
Sikten är helt förlorad.
Knackar du lätt på denna splitterruta faller den genast samman, ett gapande hål möter dig.
Sikten, är åter klar, du kan välja att köra så,
helt oskyddad eller du kan vända dig till glasmästaren och laga rutan, eller få den utbytt.
Då en händelse överrumplar, är detta bilden, upplevelsen är att en stenbumling krossar alla drömmar, allt hopp, visst är det så att alla gjorda drömmars hopp, däremot krossas inte meningen.
Varför skall den krossas, den skapade vi tillsammans.
Egentligen krossar ni denna var gång ni stänger hjärtvägen.
Detta var stenskottet, nästa bild är glaset, glasskärvor.
Glaset står i skåpet, du är törstig efter vatten, du sträcker fram handen mot, till glaset för att fatta om glaset, glaset glider ur handen.
Glider ur handen och exploderar, bitarna, glassplittret ligger inte i en liten nätt hög. det är inte så att luften gick ur glaset, absolut inte, det är glasbitar, splitter över hela rummet. Du tvingas att sopa gång på gång, du tvingas vara vaksam över dina steg ty det är icke skönt eller välbehagligt att få glaspil i foten, den är svår att pilla ut.
I alla dessa skeenden slutar händelsen med stillhet, stilla begrundan.
Den krossade bilrutan föranleder att du måste stanna,
Glassplittret, stannar dina steg,
Lyssnar du inte utan skuttar ouppmärksamt vidare får du glaspil i foten, den tvingar dig till sist att sitta still och pilla, pilla varsamt.
Pilla, plocke pinn är en liknande rörelse. Pinnarna ligger i alla färgers färger i ring, de är i handen och du släpper dem. Du har en plockpinne och skall söka plocka så många pinnar du kan, utan att sätta de andra pinnarna i rullning eller obalanserad rörelse.
…
väggars sepia bar hud nakna fotsteg
vit bomulls klädnad rinner över, följer


fingrar rör vid lågor, väggar upplyses skimrar värme


vinddrag blåser ut, kylan greppar om
hon längtar, längtar hem.


lämnar kylan, vänder sitt själv in i natten
lång vit klädnad släpar graciöst efter

vind

rör vid vass

fjäderlätta vippor
vajar


mjuk sepia


solstänkt silver
markers steg är i fötter, jag längtar hem.

dimma sänks över, lång vit sidenklädnad följer linjer

Vargmodern strövar sorg, pälsen mister sakta lystern, ögon mattas hon brinner inom.
De höga stenhusen fyrkantshusen med svarta fönster, vinklar inträngande vrår, de skärande bländljusen tröttar hennes hjärta, hon vänder blicken bort, hon vänder stegen in, ser honom vänta, en vindfläkt bringar hans stämma, lindas runt hennes frysande livslågas flämtande ljus.

Vargmodern vandrar genom tids tunnlar vandrar vandrar vind lyfter hennes steg, hon brinner inom, känner skogs andning nära, känner lufts andning fylla, känner frihets andning värma.
Han skymtar bak träds ljus, insvept är han i buffels hud,

ögonen blickar

starka

milda

i kärlek

till

henne

hon längtar, längtar hem, lämnar kylan, vänder sitt själv in i natten, lång vit klädnad skimrar, pärlbroderiers smaragder rubiner safirer klingar, håret böljar vågor, trenne fjädrar är däri, hon bär mantel av silverljus, i kupade händer bär hon låga, bäcken porlar tindrar ljus, stenar andas värme, hon lyfter blicken möter pelarljusen, lyfter låga, ser bilder vävas inom, i varsam väntan lägger hon lågan i hjärtats famn, träd bjuder henne vila, hon lutar livet, nynnar, nynnar visshets ljus.
han följer hennes rörelser, han stiger fram, de ser in i varandra, ögon blandas, andning blandas, liv blandas, skogen susar mäktig sång, hon sträcker fram hjärtats låga, han tar varsamt emot hennes hand, de skänker varandra ljus till värme, värme till ljus, de andas hem, skogen susar mäktig sång in i kvinnan och mannen, högt ovanför synes örnen sväva.
…

Kärnan ligger i handen

Handen viks ut

Kärnan

Faller mjukt i jordring


Händer kupar jord över


Kärnan ligger i handen

Handen sluts om

Värme

Ljus

Ur kärnan växer bladen

Två

Ljusmantel omfamnar ljusmantel

Elliptisk dans
…

Strängars silver


lindas


varv runt nycklar


fingrar
smeker


vemodsklanger


vissnade blad i hennes hand

minns

doften av hans närhet


hand kastar ut
nyckel vilar djupt i havets botten



Månmoder ser röd ros falla


färgar

ögons tårar röda


Rubiner faller


gnistrande gröna smaragdblad höljer


Fjäril omfamnar dem


Vit ros

färgas

Purpurs blå dröm
…

Duvblå eld


Skapar

Jordsols blomma



Hon vandrar in i skymningstimma


Vänder ansiktet om



Skogstjärns djupsvar

Hälsar



Hon stiger in med barnet i sitt bröst



Glömdes

…
Måne


Månskära


Månhavs tår

Lindar drömväv

Runt
Kropp


Hjärta stiger ur



Havs våg rinner över strand



Sidenklädnad frasar



Smeker



Hans sovande hy

22 april

De mörknade stammarna är de bortglömdas riken
är de vilka gav

gav

upp

hoppet

de vilka vetande kände slagens hårdhet
kände rostig lies raspande röst
de vilka kände stegens hårdhet
genomborra huden

Dessa
vände sina ansikten inåt i bön
såg hjärtats skönhet
såg hjärtats sannhet

Slöt mantlarna runt

Indigoljus lever i natten
Zinnober skänker värme till kyla

Strålar fram

Detta

För att den sanna viljan vaknande skulle söka dem
*
se de höga stammarna. de vänder ansiktet mot marken. till bröstet. de andas inåtvägen ut. de är bortglömda av hårdstegens oseende vilja. de verkar. ständigt. evigt. i kärleks vilja. O
oförglömligt i sitt livs kall. dessa är ständigt i andens ljus. de bortglömdas riken är de orörda markernas liv. sällhetens vida gärning. dödens. icke död. sälla marker är där själarna vaknar. vandrar renad gång. befriad. från begär. befriad. fri. svävar anden. detta är kristallsångernas riken. detta är den sanna biktens riken.
*
Vreden glöder
ur mörknade stammars hjärtan

hjärtan glöder
ur upplyftade händer

hålls ifrån markernas verop

stammarna är mörknade, icke av svarttankar
de är mörknande åskmoln

Stammarna hör människans vesuktan
icke ve dig orättfärdige

människan ropar ve över den rättfärdiges gång

Ser icke eldhavet
inför gnistan i eget öga

Ser icke vattenhavet
inför droppen i eget öga

Ser icke stenhavet
inför grumset i eget öga

ser icke lufthavets andning inför nöden i eget öga
ropar jag kvävs
jag kvävs

känner icke vet icke jord eld vatten trä metall

ser icke elementens skönhets verkan
ser icke smolket i bägarens kristalljus

besudlade ögon snurrar
jämmer

deras jämmer får blommorna att önska sitt liv in i hennes blida värme
de fryser i isandetag

de antänder gnistan


Flammor dansar
sky höga
dånar

Hettan vänder deras ansikten
de vet vad kvävas är
deras ögon
vidgas
inför synen av handens gest


Vidgas; vad har vi gjort


frigjord av skyar dansar ljuder andas elementens cirkel

ögon stillnar lugn ser deras skönhets verkan
ser bägarens kristalljus väva
famna om
hela
läka

I kärlek stor

ur de svedda markerna stiger hjärtblad
grodden spirar i andens ljus

Bröllopsfesten
Skrider in i
cirkelns
krets

Stammars hjärtan strömmar ljusets värme in i kronas skål

Vi talade om dopstegen och nattvarden:
”Minns än en gång orden; ni är alla solstrålar.
Vi är alla lemmar, den vilken icke vill vara lem behandlas med gudomens läkande krafter och blir antingen smärtsamt helad eller avskuren
Se den stora Solen och dess solstrålar, barnen ritar detta mycket vackert, de ritar den runda solen och alla dess strålar, solfoting är inte det vackert; solfoting.
Vart är vi nu på väg med bilden.
Vi talade om slöjdansen varandes själens rörelse, vad är en solfoting, låt edra fötter, dina fötter bli solsteg, känna att solen finns levande i varje steg, var Solfotingar.
Solen känner inte livet förutan sina lemmar, ni känner inte livet utan era lemmar eller beröringssinnena, vidrörandets sinnen. Varje steg är ett dop, ni blir döpta genom detta och ni döper genom detta. Hela denna process eller rörelse är ett alltid närvarande dop.
Solstegen är Dopsteg,
Solfotingar, ser du de glädjerika stegen, lovsångsstegen, ser du barnens livfulla skutt, det är solar.

Kroppen strömmar med och förs av havet till stranden,
Stiger upp och är liv.
Ur Havet stiger det levande väsendet.

Ordet är alltså orden, orden sugs samman, komprimeras till en kropp, en mänsklig gestalt.
Ordet är Hjärtkroppen.


Minns så orden: de ytliga rötterna kan skadas, den synliga stammen kan huggas ned, de djupa rötterna kan icke skadas, sannhetens stam kan icke brytas.

Så ser du körsbärsträdets fyllda vandring, fram till bäret, till kärnan.
Hoppet är en vacker blomma, den vaknar ur stilla förhoppning, den är skir, den är vit,
Se luften fyllas av tusende ljusvingar.

Våren är bekräftelsens vandring, över allt i allt lever vingarnas rörelse, lever bladens rörelse.
Barnet föddes långt tidigare och gavs namn.
Hur kan vi nu säga att våren är en nattvardsgång.
Borde inte våren vara dopet eller födelsen. Dopet är solfotsstegen sade vi. Se åter årstidernas vandring, våren, sommaren, hösten, vintern. I vintern lever den ”yttre” solen i det inre förtätad. Den lämnar egentligen i egentlig mening aldrig väsendets liv, jordsolen är alltid inom. Låt oss säga att den är under fötterna eller den ”sipprar” ut genom fötternas valv. Det är en vacker förklarande bild, därvid är solfotingen.
Nåväl vad är nattvarden; den är bekräftelsen av dopet, en ny lära gå period påbörjas, åter med hjärtsvaret jag vill.
Bilden är mycket tydlig;
Frö – grodd – hjärtblad – stjälk ur jordhand.
Så därför säger vi;
Våren
Våren är en slags nattvardsgång
Vårens nattvard”

Nattvard
Natt Varde
Varde gång
Ur de svedda markerna stiger hjärtblad, grodden spirar i andens ljus, bröllopsfesten skrider fram.
Se orden,
Vad är natt är den mörker eller mörknade skyar, är natten en hotande bild eller är den insiktens bild. Är den insiktens klara ljus.
Natten är mörker, mörknad dag, den andas rosensömn, den bär ofta jämmer, gråt, suckan, lidande olycka i sina vingar. Den är en vid Moder fylld med ömhet, fylld med kärlek. Hon sitter med barnet, alla själar vid sitt bröst, hennes vita liljefingrar smeker pannan ren, hennes röda rosenfingrar smeker hjärtats sårkanter rena, hon lyfter taggar ur, de djupa taggarna lyfter hon icke ty då skulle livet förblöda, störtfloder av smärta skulle dränka själens dalar. Hon ser dem hon lägger dem till rätta, de skaver icke mer, hon förgyller dem, icke ytligt djupt och innerligt. Hon håller händerna runtom, hon omvandlar deras negativa törnen till positiv kraft. Taggen blir månsilvernålen vilken syr själens skrud. Hon andas rosens doft, den röda rosens helande balsam in i själens dalar. Grottans väggar vilken omger, skimrar värme, lyfter dödsupplevelsen ur, lyfter kylan ur. Själen reser sitt liv sakta och höljer om sig själv.
Det är kanske svårt att se den bilden: själen reser sitt liv sakta och höljer om sig själv. Det kan tyckas vara ordklyveri, det är dock en viktig markering, vilken lyfter fram det yttre och det inres aspekter. Vi avser att tjata runt dessa ord intill dess att du finner deras vägar. Vi tjatade länge runt någon och ingen, du börjar sakta stanna upp var gång du möter orden och ser ordens inneboende liv.
Natten bär själens alla danser, födelsedansen, lyckodansen, sorgdansen, dödsdansen inom sin famn. Det är inte så att natten lider och därför mörknar, den omfamnar, famnar om och berättar sagor, berättelser för själen, natten lyfter upp pärlor ur livshavet, drömmar. Alla dessa vackerbilder vilka tanken förnekar. Dessa drömmar är inspirationer, de är klara stjärnors ljus, de strålar rena klara och är insiktens klarhet.

Natten vill inte vara en hotbild, vill inte omfamna dig med rädsla
dess enda önskan är att upplysa dig om kärlekens liv
Den rena sanna kärleken så långt bort från alla lösa krav
Så fylld med alla djupa krav
Sannhet
Renhet
Liv.

Natten är liljan är rosen är sols ögon är månes ögon är jords ögon
planeters dans planeters minnes sånger fram då nu
i nattlig sfär dansar stjärnornas klanger
fyller markernas steg
väcker hud
till kittlande glädje
Lyfter din hand till
Stickan famnar låga tänder ljusets värme
Rädslans mantel gives vingar
Sjunger grynings ljus

Natten vill inte vara en hotbild, vill inte omfamna dig med rädsla
dess enda önskan är att upplysa dig om kärlekens liv
Den rena sanna kärleken så långt bort från alla lösa krav
Så fylld med alla djupa krav
Sannhet
Renhet
Liv.

Därför utropar vi; varde natt, ty i natten vaknar de ögon vilka döljs av slutna ögons lock, i natten vaknar djup andnings beröring, vaknar modets steg, vaknar livets steg.
Mjuka kännande vandrar de, vidrör i kärlek, faller, lyfts, snubblar tas emot, alltid, alltid i evig tid.
Barnet sover med rosiga kinder, hårets lockar ringlar kringelsång, hudens värme, händers ljus vaggar rosensömn, drömmen lyfter rosens vinge, stjärnor dansar i ring, barnets hand vilar i stjärnas hand, allt är frids stillhet.
Strimma med ljus kikar in i ögats vrå,
Gardinen rullas upp,
Barnet skuttar ur bädden in i dagens blad
Skriver drömmens steg
Lever drömmens steg
Ur natt varde gång.

Ur de svedda markerna stiger hjärtbladen, dop, nattvard, nattvardsgång, vandrar in. Det är mycket lätt att vilja göra nischer, diagram, dela upp och dela in. Dopet hör till den och den åldern eller årstiden. Dopet verkar genom i hela den fyllda livsvandringen.
Nattvarden likaså.
Låt oss stanna vid dopet, barnet gives ett namn, tar emot ett namn, han viskar andens ljus däri.
Barnet kanske döps i havet i den helgade sjön, var barnet än döps är vattnet i en skål. I en bägare med kristalljus.
Vattnet är i ett fundament, dina händer är fundament, du förverkligar ditt namn.
Solstegen speglas i kronan, kronans sol speglas i fotens valv, strömmar med solsteg vandrar igenom med till för i till.
Det är ett fundament, en pelare, då och då har pelaren behov av att stadgas, det sker åter och åter dopritualer.
Se så nattvarden, det röda blodet, järnet, meteorjärnet flödar helande energier in i livet. Oblaten, den skira vingen, det är vad du ser, du ser oblaten och ser en vinge, det är den vita Duvans skönhet.
Vi har ordat runt nattvardsgång, varde gång.
Ser du dotter, solstegen är dopsteg och dessa steg är befriade steg, de ger vingar att flyga med, vingar av guld av silver av koppar av alla ädla metallers liv.
Ädel skönhet är det skapande livets flöden.

Dopet, nattvarden nattvardsgången upphör aldrig, hur skall de kunna det. Dessa är skeenden, fundament, levandegjorda fundament. De är broar mellan det så kallade yttre och inre.
Se repbron mellan de högsta klippornas toppar, för att nå den ena eller den andra måste du ha tillit, bron håller. Den gör det då du vårdar den, ditt liv vårt liv med kärlek. Kärleken är och förblir den högsta bönen.
Dopet nattvarden nattvardsgången är vävande skeenden de är inte markerade gränser.
Trappan har avsatser/steg de är delar av trappan, de hör samman, de delar inte av trappan det är snarare så att trappan är en ström av steg. Stegen är en trappa, lev med den bilden .
Se så åter årstiderna, de är trappor, vattentrappor, eldtrappor, alla trappors trappor, strömmar med liv, de delar inte av varandra i strikta gränser, eller gränsövergångar.
Dessa gränsövergångar är lagda dit av människan i rädsla, av rädsla eller genom bristande tillit: jag litar på dig men det är bäst att göra lite staket runt, det blir säkrare så, mera synbart.
Visst är det synbart, en synvilla är gränserna.
Liv går inte att ägas eller delas in det är flödesljus, flödesljussånger.
Våren är en slags nattvard och nattvardsgång, det är de händer i vilka fåglarna bygger bo.

”De mörknade stammarna är de bortglömdas riken, är de vilka gav, gav upp hoppet.
de vilka vetande kände slagens hårdhet kände rostig lies raspande röst de vilka kände stegens hårdhet genomborra huden
Dessa vände sina ansikten inåt i bön såg hjärtats skönhet såg hjärtats sannhet Slöt mantlarna runt Indigoljus lever i natten Zinnober skänker värme till kyla
Strålar fram
Detta
För att den sanna viljan vaknande skulle söka dem
*
se de höga stammarna. de vänder ansiktet mot marken. till bröstet. de andas inåtvägen ut. de är bortglömda av hårdstegens oseende vilja. de verkar. ständigt. evigt. i kärleks vilja. O
oförglömligt i sitt livs kall. dessa är ständigt i andens ljus. de bortglömdas riken är de orörda markernas liv. sällhetens vida gärning. dödens. icke död. sälla marker är där själarna vaknar. vandrar renad gång. befriad. från begär. befriad. fri. svävar anden. detta är kristallsångernas riken. detta är den sanna biktens riken.”

Dotter,
Inom dig vet du vart dessa bilder leder, du talade under gårdagen om sommaren. Du kunde se den vara äktenskapet, det äkta skapandet. En aning förbryllad blev du då du kände ordet bikt här, kände att bikten kanske är sommaren. Det var gränstänkandet vilket spelade dig ett spratt. Bikten, den sanna bikten är det sanna samtalet, det upphör aldrig och måste vara hörbart eller i det inre, detta samtal är inte skuldpåläggelse eller skuldbefrielse, bikten har inte med detta att göra, hur skall den kunna det, vi lägger inte skuld på era axlar eller runt edra skuldror. Det är ni så duktiga på att göra själva. Det var åter en väg för dessa pösmagar att göra pengar: genom den andres skuldkänsla kunde de erövra makt och klingande mynt, det var skönt och lättsamt att ha underdåniga tjänare och tjänarinnor, gjorde inte dessa slavar det de tillsades höggs huvudet av, eller de såldes vidare, eller de fick strida på arenor så att de pösmagade kunde frossa i blodssmak. Den smak de redan hade i munnarna, nu offentliggjorde de den.

Bikten är ett samtal, ett kärlekens samtal vilket leder till brudgång, äktenskap. Blommornas brudmarsch, blomman leds av Solen till altaret,
Mitt ibland dem, ur det mörka blänker det,
En vit stam,
Den sanna blänker bland de mörknade stammarna.
Bröllopsfesten
Skrider in i
cirkelns
krets

Stammars hjärtan strömmar ljusets värme in i kronas skål
…


Dagen
vandrade skimrande grå

ur
grynings händer

hon log purpurblad

dagen huttrade
frös
i isande vindars tag
vindar
var inte vindar

Träds kronor
skimrar gröna slöjor
de vackra trippar runt i ljusets värme
Blommor blommar inom
Solens strålar väver blåskimrande hav.
…

ibland brukar jag säga varför tänker människan så mycket
Ser Hjorten framför mig,ser dess vackerögon, hela dess livser så Hornen
ser med ens vad tanken, mineraltanken gör.
Ser barnens fröjdser Hjortens skutt
de vet vad verkligheten är
människan förtar den genom att tänka sönder denallt är helhet
Drömljus

21 april

Det lilla kidet skuttar med ivriga ögon, modern ser med blidhetens ögon
Fyllda av djupkällans kärlek, lägger nosen intill,
Det lilla barnet skuttar med ivriga ögon, modern ser med blidhetens ögon,
Fyllda av djupkällans kärlek, lägger nosen intill.
Moderns famn är runt,
Moderns händer är runt.
Finner du orden; lägger nosen intill märkliga. De är inte märkliga, en människomoder kan lägga nosen intill. Det handlar inte om den fysiska nosen, det handlar om vädringsinstinkten, kännandet av barnets växande, följandet av detta växande i tålamod.
Detta tålamod är inte tålamodsprövande, det stammar urt djupkällans kärlek.
Kidet växer, barnet växer.
Allt växer,
En dag är de gamla,
Se barnets rörelse,
Se den gamlas rörelse.
Barnet är fyllt med skutt, med upptäckariver, den gamla har sävsamma rörelser fyllda med tålamod.
Med stillhet.
Visst kan vi framlägga att gamla inte har tålamod och irriterar sig över dessa sävsteg.
Varför skall vi det, det är de yttre betingelserna vilka får dem att morra, de morrar över det yttre eller det är det yttre vilket morrar.
Det inre finner behag i dessa sävsteg.
I dessa steg lever det fyllda ljusminnet, trådarna väver varje linjes väg, i den gamlas vandring är stjärnan snart färdig, det är den gamlas visshet, förväntan, att se den fyllda stjärnans skönhet.
Den gamla är åter världen, den värld barnet en gång var i.
Den gamla är embryots, fostrets stillsamma rörelser i moderns famn, inom modern.
Barnet har ännu inte mött världen och vilar därför i den totala tilliten.
Djupt i det inre vilar den gamla i den tilliten.
Vet det vilket inte alla mellansteg ännu vet.
Det lilla kidet skuttar med ivriga ögon, modern ser med blidhetens ögon
Fyllda av djupkällans kärlek, lägger nosen intill,
Det lilla barnet skuttar med ivriga ögon, modern ser med blidhetens ögon,
Fyllda av djupkällans kärlek, lägger nosen intill.
Moderns famn är runt,
Moderns händer är runt.



tålamod är en vacker stjärna är tillitens vita ros
…
I gryningen andas markerna ljus, källans vatten stiger upp för varje strå, daggkåpans blad kupas. Droppe skimrar silver. Morgonens steg andas silver, droppar rinner ner för gräs strå, fukt andas, dimman stiger in i sols armar dagen vandrar in i salen.
Stegen är synbart klara tydliga, snubblar inte över rot och gren, fötter armar händer rives ej av taggar av snår, allt är synbart tydligt.
Stegen bärs av hennes händer, markernas djupa fukt omger, flyter under broar, under valv, fuktar mossan. Mjuka händer lägges runt fötter, kyla godkyla kryper upp, solstrimmor andas i mossblommors trattar, ljuder in i själens dans. Stegen är synbart klara, tydliga, märker icke att skogen tätnar, fåglarnas sånger höres avlägsna, marken andas djupare fukt, kylan greppar om, stegen saktar, andningen hålls åter, återhållsam är pulsen stegras blodet strömmar fors, andas, andas ropar hjärtat, hjärtat brister, stå still.
Stegen stannar blir kännande, är tydliga, klara.
Rädslan viker undan blicken vänds in, stegen följer andetagen.
Andens händer är runt.
Mörkret stiger upp viker undan mantelns fållade sömmar.
Vad vill du,
Jag vill se.
Skogen är tät stammarna är mörka,
mörka är mantlarna runt,
rädslan viker undan,
du ser Granarnas mantlar,
känner doften av
frigjord andning.
Fåglarnas sånger uppfyller själen,
Närma, närmre är de inom bröstet lever klara ljusets stämmor.

Mitt ibland dem, ur det mörka blänker det,
En vit stam,
Den sanna blänker bland de mörknade stammarna.


Mörknade stammar
sveper armar
runt hjärta

suckan genomljuder

hårdsteg klyver dröm

stöveltramp
skövlar

lägger vägar


marker vibrerar

giv mig fri

mörknade stammar
sveper armar
runt hjärta

glöder
glöder

glödeld
inom


dröm klyver hårdsteg

lägger mjuk sula under stövel

frigör vägar

markerna vibrerar

jag är fri


ljuder genom suckan

ljusnade stammar
lyfter armar
öppnar hjärta
runt

20 april

Stjärnstrimma böjs över havs linje
Hämtar solstänkta stränder
Väver klädnad till hennes ögon

Det lever mycken klokskap i den mänskliga världen,
Det fanns kloka gubbar
Det fanns kloka gummor i dåtiden,
De brändes då på bål eller avrättades.
Av rättades,
de rättades av andras dogmer,
De tilläts icke att inneha de helande krafter vilka var dem givna är dem givna.
De föranledde att de så kallade högre darrade av rädsla, ty dessa kloka bar förmågan att se bakom falskheten, bakom masken. Naturligtvis ville icke dessa dignitanter inte att deras inre skulle avslöjas. Därför föredrog de att dessa kloka avrättades, det vill säga rättades av dem innan de kloka lyfte fram det vilket var rätt och är rätt.

Av rätta var dessa kloka givna dessa gåvor de kunde hantera dem, ty de var skolade, de var helande ljusbärare. Det var egentligen inte märkligt att de så kallade höga hade detta test att se huruvida de kunde flyta.
Ty dessa kloka var ljus och är ljus, de bär också källans vatten inom sitt liv, därvidlag sjönk de icke.
Källan har inte en önskan till att dränka liv, den har viljan till att uppfylla liv med sannhetens värde.
Dessa kloka är alltid närvarande,
De vandrade av rätta de avrättades i rädsla för det de kunde lyfta fram
De rättar alltid av,
Rättar det vilket blev förvrängt,
De förlöser.

Klok skapar seende vilja,
känner vetande
ramens mönster
Bortser från det vilket icke är
Ser ramen upplösas, bilden fyllas med rörelse,
Rörelsen vidgar hjärtats ström.
Genom den rädda tanken
läggs den ena lagerramen efter den andra över livets bild,
bilden/tavlan blir mindre för varje lager
Detta föranleder ljusets vrede i templet
månglarnas rop förstummades
deras rörelse stannades vem var ljuset, det ljus vilket lever i alltets hjärta.
…
Kors
Vi bär alla korsVi vandrar korsvägarÄr korsen svarta, fyllda med möjligheterÄr korsen vita, harmonisk balansÄr korsen de fyras vägarSer korsenSer hjärtatSolkors omfamnar RosenkorsRosenkors omfamnar SolkorsNyckeln,SigillInsegelFängelseEller frihetMurarna rämnarJubelsångens lovsång stiger
…
Den bugande gesten är vacker,
Är mycket vacker då jag ser blomman, då jag ser bilden av ormbunkens spiral inom mig. Den bugande gesten är ödmjukheten, är jag böjer mig inför.
Jag vill aldrig att ett levande väsen skall buga sig inför mig.
Jag bugar mig inför er alla.
Jag älskar er.
…
Stjärnstrimma böjs över havs linje
Hämtar solstänkta stränder
Väver klädnad till hennes ögon

Med tindrande pepparkornsögon
uppväcker hon kärlek i hopsjunkna brustna bågar

hon lägger hand över
ser bröst hävas

de ser den gamla vandra sävsteg
mjuka lätta smygande

klädnaden är allomgiven
örterna följer hennes spår

hennes hud är smyckeslöst, bar
ansiktet är utan ålder

i högra handen håller hon läkekvinnans stav
den leder vägen

linjer sjunger
sjunger
andnings ljus

hon vilar under bar himmel
i djupa skogars hägn

vid havs strands vågor
vid elds lågor
samtalar de stilla
…

Grå svällande blad seglar in

tornar
tornar upp

händer spänner baldakin

stålblå gråis
täcker blå dröm

luft stillnar
kväver

Fågels vinge
stannar

markerna andas in bävan

skriet stiger
silverpil flyr genom spricka

regntrumma ljuder blå dröm stiger fram


vindar vänder spegel


Svartklädd
står han


i handen är svärdet

han känner dess väg


hon väntar med händer vid sidorna




Blixt
från klar himmel


böjd klinga skär genom luften


huvudet lättar


blommor stiger
upp


hon lämnar vit ros till

vitklädd

svarar
han