4 april

Parallell
De vita sidenjordarna är inom dig
Jordarnas hudar har druckit stjärnornas regnbågsgnistor
I det inre spelar kristallsångernas prismor
De sjunger liv giv ande
Se jordarnas, hudars djupa fukt, bastonerna mumlar umbra umbra
De mumlar icke det inre vibrerar
Känn sången uppfylla valven
Se bonden vandra i åkern
Han håller tömmarna i handen
Hästen,
Oxen drar plogen,
Jordarna dansar spiraler
Gläds med minnet av blommande fröjordar
Vet såningens visdom

Det vilket sovit rosömn stiger upp vaknar i kärlek med liv
Lyft blicken se Fåglarna återvända eller reser de vidare bort
Plogarna kammar luftens jordar
Himlarnas jordar
Stjärnorna ler
Fröna ler
De ser i varandra
Himlarna dansar spiraler
Gläds med minnet av blommande fröjordar
Vet såningens visdom

Se Fåglarna,
Se flygplanen, människan hade en dröm, hon gjorde flygplanen, vi visade i inspiration4ens ljus hon lyssnade.
Hon gavs gåvan ty hennes hjärta längtade.
Hon frossade vilket är brukligt
Se dock jorden dansa spiraler,
Se flygplanens, ja – avgaser dansa spiraler, vid minnet av det vilket var meningen.

Överallt parallella drömmar, förverkligas de eller icke
Hjärtat vet.

Det vilket lever i ovan, vilket icke är ovanför det är ovan, en van vilken icke är van, van vid förbundenhetens skönhet. Den förbundenhet vilken allt liv berättar om, Träden vet allt vet.
Ställ er, ställ dig frågan varför vissa ögon passerar medan andra förblir i kretsen av frände.

Att vandra över vårängen, eller i vårängen är det vanliga sättet att skriva eller uttrycka skeendet och det är sant. Du vandrar över ängen, i ängen och till och med till.
Ljuset vandrar över ängarna eller i, ljuset sjunker in, stiger in i vårängen och vandrar därmed med vårängen.

Du vandrade över vårängen och kände markens hårdhet i skuggfaserna., där levde isarna kvar. Stegen förde dig till solbeströdda faser. Med ens sjönk stegen ned.
Marken lade sig om stegen, runt stegen.
Så hörde du åter detta vilket fascinerar dig, du sätter ned foten och hör ditt fotsteg vidarebefordras, du hör inte fotens nedsättande, nedstigande, du hör ekot av stegen.
”ljuset flätar tiden
eller är det människan vilken gör tidenvad är död
är döden
d ö d
eller är det början till vad är vad-vandrade i de blöta markerna idagåter denna fascinationjag steg ned och hörde mitt steg vidarebefordras”
Se vårängen, fjolårsgräset är där, strå vid strå om strå, en gräsväv vilken av solen blir till skimrande silver,
Ängen är en silveräng.
Du söker blommor, ser först inte blommorna, så möter du en Tussilago, en solkjol och plötsligt är de inte en, de är tusende.

Du ser den lille gossen stå vid bäcken, han kastar gräs ned i bäcken, kan inte ”förstå” varför det torra gräset ”flyger förbi” bäcken och inte plaskar.
Du upptäckte att för barnet finns inte skillnad mellan torrt gräs och stenar.
”Den lille skuttar våryravattenpölssånger
faktiskt badar hanalla stenar är hästar
han matar dem med fjolårsgräshästarna tycker omvindarna lerplask säger stenarna
då de hoppar ur hans hand in i bäcken”
Alla stora stenar är hästar. Vad visar allt detta, det visar minnets vägar, specifikt builden av de fortplantade stegen.
…
Runt axlarna lindas blå sjal, hon
bär smidig klädnad, fötter smygande lätta ler solljus vattens tinder, bäckars porlande sånger, fingrarna andas vindars strömmar, spelar vinds sång, i snodd runt midjan bär hon örtaknytet

Skogen tät är framför, vägen är dold, stiger sakta uppåt, träden hör fingrarnas andning stiger åt sidan, hon
ser vägen, bugar sin ande inför, själen gives inträde, händer sjunger klingande klanger, strör vitblommande stjärnor runt träds fötter, stensöta ler yrvaket, mossan skimrar bädd, stenarna ruskar manar, stegrar sig in i luften, manars linjer strömmar vind, hovar dundrar taktfast rytm, hon stannar, trött.
lägger kroppen ned
rullar armar runt
sluter sig inom sitt själv
ger upp andan

Hovar dånar, han
rider barbacka, skynke runt höfterna andas blå, huden skimrar liv
runt armarna bär han tvinnade läderremmar
runt halsen skimrar turkosers liv
ögonen gnistrar
han böjer kroppen i vid båge
lyfter henne upp, ur
de rider uppför stigen

Skogen sluter sig runt
hovar stannar
han glider av ryggens linje med henne i famn
lägger henne i mossans bädd, lägger sig tätt intill
andas värme in i hennes uppgivna anda
sakta känner han hennes puls åter vända ansiktet till
huden skimrar rodnad
hon vaknar in i hans ögon

han ser ett blad, droppar faller ur
han kupar händerna, tar emot
bjuder henne att dricka
skogens sånger andas runt dem
vitblommande stjärnor dansar uppför deras livsstänglar
viger dem samman

hon ser stensötans yrvakna ögon
sätter sig invid, ber om lov, lutar sig till stenen
smeker lyrans strängars sånger
av skogens gåvor bygger han deras koja
lägger eldens gåva i ringen bjuder henne in
hon andas liv i glöden
tillagar måltid av skogens gåvor
så lever de i fridsstegs
kärleks kraft

Runt axlarna lindas blå sjal, hon
bär smidig klädnad, fötter smygande lätta ler solljus vattens tinder, bäckars porlande sånger, fingrarna andas vindars strömmar, spelar vinds sång, i snodd runt midjan bär hon örtaknytet