26 april

vad var det du upplevde som skrämde avskrädet/fekalier ur dig och fick dig att fly.
Var det för att gödsla,
då måste det finnas innehåll eller näring i gödningen, annars bränner den, förbränner den liv. Eller den får grödan att växa pompöst, innehållslöst utan stadga, för att ramla samman likt ett korthus. Se skönheten i den vackra ballongen, se barnet stå inför ballongförsäljaren, ballonger i alla färger klara, glittrande, tindrande former, barnet sträcker fram handen i önskan.
Kanske får barnet en ballong, den slinter ur handens grepp, den flyger glädje befriad, på marken står barnet och gråter, sörjer den förlorade ballongen. Ballongen svirrar runt och vad sker; luften går ur.
Se den andra bilden, barnet ser ballongerna, beundrar ballongernas skönhet, modern och fadern står med barnets händer i sina, tillsammans beundrar de ballongerna, ser genom försäljarens trixande ögon, vänder ansiktet bort från honom eller vänder ansiktet in i skönheten.
Skulle de se sig om eller vända blicken till, skulle de se ballongen flyga, ballongen är försäljaren. Han genomskådades, luftskeppet utan väggar, utan genomsyrad andning stiger vilse till väders, känner sig kunna flyga, för en kortvarig seglats, sedan går luften ur. Vi låter detta väsen icke falla handlöst till marken med sina krossade illusioner av att vara gudom, allenarådande. Vi låter honom falla in i trädens kronor, eller till en fästpunkt. Det tar lång övning att blåsa upp sig i ljuset av sitt inre.

Vad – fick dig att lyfta fram avskrädets gärningar ur ditt inre, detta är en god fråga, vilken alla ballongförsäljare borde ställa sig.
Ty bilden här blir att barnet är syrgastuben, eller heliumgasen, ballongen fylls med de tillitsfullas andning. Ballongförsäljaren växer sig stor, mycket stor, tänk att det endast behövs en liten nålspets för att sticka hål, då uppstår det där ljudet, kroppen släpper gas, mister flygförmågan, ballongen virvlar i panisk rädsla och fastnar eller hamnar någonstans, ser verkligen skrynklig och bedjande ut, blås upp mig, jag vill vara vacker.
Mister flygförmågan, virvlar runt i panisk rädsla. Det är exakt då flygförmågan blir stelförmåga, genom att rädslan får tillåtelse att ta över, utan att se dess orsaksverkan, mister ballongen/försäljaren flygförmågan.
Du ställde frågan: vad var det du upplevde.
Kanske var det så att försäljaren misstolkade gaserna, kanske trodde han att tuben var kväve, kväve är en stor del av andningsluften, kanske trodde han att markerna skulle bli övergödslade och därigenom skulle han mista sin egenskönhet.
Kanske trodde han att tuben var vätgas, en högexplosiv vara.
Vad han än upplevde, var det den egna upplevelsen, inte den vita upplevelsen, rädslan var rädslan för sig själv, den där gastuben snuddade vid hans inre, vid ballongförsäljarens själv- han såg snuddade vid sitt själv genom barnets ögon/tuben.

Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Helium, uttala det namnet, en ädelgas så vacker, en jungfrulig skönhet, en ädel jungfru sträcker fram den vita liljehanden, ler kärleksfull tillit. Hon svävar med lätta graciösa steg. Det är inte av godo att andas in helium direkt i stora mängder, syre behövs samtidigt, genom att inandas söka äga helium försvinner syret ur andningen och blodet, de visa söker balansera, det är arbetsamt och väsendet svimmar, väsendet behöver hjälp att åter finna andningen; det går icke att äga ett levande väsen för egen vinning, i egensyfte.
Det finns en ädelgas vid namn Xenon, visst är det ett vackert namn, det namnet visar tydligt, riddaren i rustning blank, han lyfter lansen och tar emot bandet från hennes hjärta, han bär det alltid med sig.
Ser du namnen,
Ädla gaser, förmågor:
Helium då du uttalar det ser du dess molnsegling, det ljuva lätta, du ser uppstigandet i kärlek.
Xenon är tyngre och namnet visar vad som kan ske om uttalet i ordet lever, riddaren, mannen fastnar i det arkitektoniska, manligt materiella, kvinnan blir en flyende vind(inte flykt)

Ballongen/försäljaren misstolkade det han såg, han såg genom färgade ögon, insåg inte att i tuben var helium,
En ädelgas, given, skapad genom samstämssånger av Solen och Stjärnornas Ljus. Helium en ädelgas vandrar lever i universum, en ros i universums oändliga trädgård, en lilja, den upptar den största delen av trädgårdens rum, de andas den andas värme till ljus, ljus till värme, ren sannhets kärlek. Den skapades genom en fusion av väte i Solen och i andra Stjärnor. Fusion, sammanslagning, samgående.


Vad- fick dig att fly, vad var det som skrämde fekalier ur dig, det ballongen upplevde, försäljaren upplevde var mötet med sitt själv, det skrämde honom, det gav honom icke tillåtelse att tro sig vara en livsgödslare, allt i skenet av ödmjuk lismande mjukröst.
Ballongförsäljaren har trixande ögon, han ger sken av, det enda hans eftertraktan är, är att bli någon.
Observera att detta icke är berättelsen, eller en åsikt om den levande ballongförsäljaren, detta är bilder vilka bär önskan till att/vill lyfta fram och leda till bilden av bot och botgöring.

Gastuben innehöll helium, visst är det vackert att denna gas, lustgas, påverkar stämman. Stämman blir liksom fortkörning, stämman, ljudet går fortare än heliumet, fotkörningsböter, kan bli en följd.
Fortkörningsböter – böter – bot.
Vägen är byggd för en viss hastighet, det finns orsaker till hastighetsbegränsningar.
Hastig het be gräns ning.
Hastig rörelse, utslängda tankar utan vetande kännande, trampa på gasen och köra för fort utan hänsyn, hänseende.
Het, är en värmeyttring vilken stigit över gränsen, egovrede är ofta het och förgörande, säger/vrålar: ned på knä du lilla, se min skönhet, min storhet.
Be, är bön är samtalan, att be om lov är att leva med hänseende, är att leva i moraliska gränser, vilket gör ning, lev med den stavelsen och upprepa den, den blir en glädjesång vilken befriar andningen, befriar luftvägarna upp genom näsan, näsroten, roten till hastig uppkommen vrede nyses ut.
Skogen andas ut, rörelsen är i balans.
Den vilken kör för fort kan köra ned i diket.
Den vilken kör okontrollerat/okontrollerbart för fort, kör ned i dalen,
Suckarnas dal.

Ävlan, leder ofta ned eller in i dälden.
Den vilken i klingande stunder skänker löften in i den älskandes tindrande tillitsögon,
Dennes steg förs av vindar in i dälden, i suckarnas dal.
Låt oss se till dalen,
Vad är en dal en dalgång. Du kan se den lilla insekten vilken har hamnat i badkaret, den kämpar och kämpar för att ta sitt liv upp till kanten, den ger aldrig upp ty den ser ljuset. En mänsklig hand ryser, vidgar ögonen, sveper ned insekten, kanske till och med tar duschen och spolar ned den i avloppet, en ”modigare” hand krossar insektens liv.
En dal kan vara en dalgång kan vara denna bild, att befinna sig djupt ned i dalen och kämpa för att ta sitt liv upp.
Det behöver inte vara så att något sveper om och river ned, livet kan vara så uttröttat att det släpper taget och rinner nedför sidorna.
Minns att vi tar emot.

Hur blev dalen dal,
En dal kan bildas då vulkanen lagt sig eller sjunkit samman.
En dal kan vara den kupade handen
Kan vara en sänka.
Se dalen omgiven av klippor, stenformationer, block av tankegjord verklighet,
Hon sitter i dalen binder blomsterkransar
Jungfrur dansar runt
Lyfter solguld
In i molns händer
Blomblad regnar
Dofters färger in i ögons vågsvall
Hon lägger kransar i deras hår
Kransar omfamnar deras huvuden
Ser tankens vingar famnas av solvinden.

Denna hennes gärning ger klippan liv, detta gagnar alltet.
Det är en slags botgörelse, hon ger bot.
Det är inte en uppdelning, ty denna gärning sker icke ur skuldupplevelse eller egenbefrielse.

Boten är att lyssna till den sanna ståndpunkten.
Är att vakta på tungan, icke lösa tungans band för tidigt.
Inte låta tanken ta över tungan, den krossar då drömmen, den sanna ståndpunktens vertikal.
Följer du senorna musklerna kommer du att se att de alla dem alla är förbundna med hjärtat talet är i strupen,
Strupvingarna följer luftströmmen.

Strupen är ett fågelbo,
Orden är fågelungarna, de matas av tanken, av världstanken/fadern. De matas av själen, av världssjälen/modern.
Orden blir tanke, tanken blir orden genom hjärtats värme.
Se bilden av fågelboet, av modern, av fadern. Modern ruvar äggen, äggen spricker,
Knoppar spricker.
Fadern vakar över deras innehåll. Antingen bringar de båda/fadern och modern samspelt, fågelungarna föda näring. Eller vakar fadern över dem, eller de turas om, hela tiden i outtröttlig balans, i evig andning. Detta för att tillgodose fågelungarnas inträde/utträde. Tro nu inte att detta sker ”endast” för att tillgodose fågelungarna behov, behovet är lika stort för föräldrarna, det är en pendel, det är evighetens visdomsfyllda andning. I det yttre kan det ses vara en enkelriktad gärning, så är icke fallet, aldrig.
Vilken näring gives fågelungarna;
De gives ofta insekter, maskar, larver,
Maskarna, larverna samt andra ”kryp” känner jorden, de bevingade insekterna känner luften
Fågelungarna gives lärdom, födan stoppas djupt ned i halsen,
Djupt ned, djupverkan stiger.

Du väcktes denna natt med:
Det är att färgas av ävlan inför falskhetens uttryck.
Du undrade mycket över dessa ord.

Det lever mycken strävan i den mänskliga världen, strävan vilken ofta tar sig abstrakta former, de är mer lyssnande till tankens domäner, denna arma tanke vilken tröttas mer och mer, dess enda önskan är att vila runt trädets rotsystem, vila, känna själens rörelse, veta andens ljus, genom dem ringla sitt liv runt stammen, för att berätta fram i då.
Vi har berört dalarna, det finns fötter, det finns huvud det finnes en kropp mitt emellan, det är en livsström. Det finns rötter det finns en krona det finnes en stam/en kropp det är en livsström.
Det finns huvudlinjer och fotlinjer/baslinjer, det finns huvudfloder och bifloder. Det finns vener och artärer det finns kapillärer.
Det finns huvuddalar och bidalar
Dessa bilder är tämligen lätta att se eller föreställa sig, det är egentligen bilden av den stora handen vilken omsluter den lilla handen eller den lilla handen vilar i den stora. Vi är tvingade att använda dessa bilder här.
Genom dessa händer eller dalar finns vägar korsvägar, möten, så finns det tvärlinjer, vilka är tvära kast, det finns även tvärdalar. Till viss del vill vi kalla dessa för ävlans dalar.
Det är en strävan, ofta till ytan en vacker strävan, den är dock icke förenlig med drömmen, med livsdrömmen, den sanna ståndpunkten.
Det är i dessa dalar själen ofta suckar djupt i längtan till rörelse, här är den mer eller mindre insekten vilken kryper upp till badkarskanten och sveps ned, den kämpar och kämpar, tanken är handen vilken sveper ned den.
Så finns det runda dalar, ringdalar,
Se henne stå i skogen,
Den trebenta järngrytan står stadigt hon rör med den ornamenterade staven.
Vad är det hon rör med; den ornamenterade staven är ormen, den läkande ormen vilken synes slingra sitt liv runt Mercuriusstaven.
Du skrev poesi runt detta, du skrev inte riktigt det du såg; vad såg du;
Jag såg henne stå i skogen, grytan/järngrytan stod inte på ben, den var trebent, ändå var dess undersida svart rund,
Järngrytan hängde i tre långa kedjor ned från himlen, så var det.
Dotter, den bilden var och är svår att återge, ändå så vackert talande. Kedjan består av ringar, varje ring är ett romrum, i tomrummet talar tystnaden ur djup visdom.

Ögat finns i mitten, vulkanens öga finns i mitten, vulkanen kokar, kitteln kokar vrede då människan icke lyssnar, stänger av.
Insekten kryper, kämpar orkar inte rinner ned. Det behöver inte vara så att något sveper om och river ned, livet kan vara så uttröttat att det släpper taget och rinner nedför sidorna.
Minns att vi tar emot.
Då vulkanen faller samman eller luften går ur, kan upplevelsen vara att livet rinner bort eller spricker.
Ser ni, den sanna ståndpunkten bär alltid en strävan i sitt liv, universum har alltid en gemensam strävan, den heter att plana ut, inte ta bort, plana ut tvärkastens verkan in i harmonisk balans.
Ävlan, strävan efter abstraktioner gör kasten tvära och den utjämnande effekten får inte de följder dess kärleks önskans vilja innehade.
Drömmarna kan ofta synas vara abstraktioner, eller alldeles för barnsligt enkla, vem vill leva så, det vill säga om drömmarna inte lovar guld och gröna skogar.
Drömmarna är inte abstraktioner, det är den uttröttade tanken vilken för er in i fåfänga, fåfänglighet. Ordets liv berättar för er att det vilket kommer i all hast försvinner, det är en kastby en tvärvind, den vänder inte åter till hjärtat, den vänder ert sanna liv bort från er, så lyssna till ordets varning.
Skramlande silvermynt i stora högar gör er inte mätta, pengar behövs det är sant, men vem blir lycklig att ruva över dem, de spricker inte likt äggen, de spräcker ert livs dröm.
Varen frikostiga, frimodiga i tillit till gudomens ljus.
Låt inte era ord flyga utan vingar, tanklösa, giv inte löften vilka icke kan infrias, giv icke löften ni icke menar eller har för avsikt att infria, de skadar er kropp ert liv och därigenom skadar det alltets kropp och liv. Dessa löften, er ävlan gagnar inte alltets vandring.
Inom er vaknar samvetets röst, drömmens bön, livsdrömmens bön,
Sakta vaknar längtan till att höra,
Du söker bot,
Vad är bot,
Boten är att hela, att hela ett livs väsen, en åkomma.
Boten kan vara att hela ett medvarande väsens steg, det kan även vara helandet av dig själv,
Det är att känna ånger, det är att svara till utjämnandet, inse att detta icke förtar ditt liv, det väcker upp liv.

Så låt oss nu se orden:
Det är att färgas av ävlan inför falskhetens uttryck.
Du undrade mycket över dessa ord.
Dotter,
Du har fått möta falskhet, fått se och höra dess röst, dess uttryck. Detta för att du skall se samt urskilja.
Se samt urskilja/utskilja dess uttryck,

Att känna behov av botgörelse, bot är alltid gott, av godo då det icke är underkastelse eller sökes i/av underkastande syfte.

Det är detta du gör med den lille då han gjort sig illa.
Han visar var det gör ont, du blåser, kysser smärtan, lägger handen runt, symboliskt lyfter du upp det, upp smärtan, frågar den lille åt vilket håll du skall kasta det, han pekar, du kastar med en vingrörelse.
Han ler befriat.
Den bilden kommer han alltid att bära med sig in i sitt liv.

Smärtan gives vingar, han ler skuttglädje, gör så med dig själv,
Förneka inte smärtan.

Denna hennes gärning ger klippan liv, detta gagnar alltet.
Det är en slags botgörelse, hon ger bot.
Det är inte en uppdelning, ty denna gärning sker icke ur skuldupplevelse eller egenbefrielse.

Boten är att lyssna till den sanna ståndpunkten.
Är att vakta på tungan, icke lösa tungans band för tidigt.
Inte låta tanken ta över tungan, den krossar då drömmen, den sanna ståndpunktens vertikal.
Följer du senorna musklerna kommer du att se att de alla dem alla är förbundna med hjärtat talet är i strupen,
Strupvingarna följer luftströmmen.