27 april

Outhärdlig smärta


rinner utför

utmed strupe


ned

runt

hjärta



brinner



sannheten

stiger

renad

upp
ur

strupes vingsegel

O härliga är hennes steg
…
Outhärdlig smärta rinner utför utmed strupe, ned runt, hjärta brinner,
sannheten stiger renad upp ur strupes vingsegel,
O härliga är hennes steg

Åter blir du undrande, mest av allt väntande, så blir du besviken då orden inte strömmar fram med ens.
Vi vill att du skall leva med bilden, du ser genom dagens vandring har bilden fyllts med fulla segel.
De falska orden bränner heta då de rinner utmed strupen, runt.
De falska orden vilka uttalas blir beska egendroppar att dricka.
Du tycker om ordet, bilden ävlan, ävlans steg, abstraktionens steg,
Från tomma intet kom dessa ord:
Klingande mynt sjunger runt fotleder
Runt midjan
Höfterna dallrar
Rytm
Extas
Du ser en magdansös, beundrar hennes skicklighet, hennes följsamma rörelser, hon är mycket vacker, du ville skriva silverne bjällror runt fotlederna, vi lät det bli mynt.
Ty den vilken beskådar henne, han, han ser icke skönheten han ser mynten, pengarna vilka kan göras av/genom hennes skönhet.
Hans ögon följer bröstens skönhet
Linjerna
Rörelserna
Han lyfter flöjten till munnen
Spelar
Tjusar
Det är inte en sexuell bild, han ser hennes bröst, hennes hjärtas skönhet, hennes hjärtas fyllda kärleks ljus, han ser hennes gåva, han stjäl den från henne.
Skänker löften in i tillitsögon
In i älskandens tindrande tillitsögon
Han lovar, avger löften vilka han inte ämnar hålla, han vill behålla hennes hjärtas visdom för egen vinnings skull. Han ser hennes tillit, han känner inte den fyllda innebörden.
Dricker sig otörstig
Lämnar
Trasorna
Av
Han lämnar henne då han släckt sin egentörst, ser inte hennes söndertrasade tillit, känner inte att han bundit hennes hjärta genom att dricka dess blod.
Genom denna gärning sker detta:
Den vilken i klingande stunder skänker löften in i den älskandes tindrande tillitsögon,
Dennes steg förs av vindar in i dälden, i suckarnas dal.
Han hade hoppats kunna dansa solsteg, skratta befrielsens steg, det blir icke så då falskhetens ord, falskhetens löften så kallat klingar,
Outhärdlig smärta rinner utför utmed strupe, ned runt, hjärta brinner,
sannheten stiger renad upp ur strupes vingsegel,
O härliga är hennes steg
För en tid i den mänskliga tiden, kan stegen kännas lätta, det är en kastby, en abstrakt illusion, orden vänder åter, ekot av dem skallar pannans ljus, ögat förblindas, ordens skal ”smäller” emot klippans väggar, ljudet är hagel, stora hagels smällar, örfilar.
De slår hårt i försöken att få huden att rodna.
De tomma orden, de tomtomma orden vänder åter, fyller munnen och rinner utmed runt strupen,
Den inre rösten är gnistan vilken tänder fackelelden, det brinner inombords, vindarna andas, flammorna står slår höga
Förbränner falskhetens ord,
Förbränner
Brinner tills flammorna finner de rätta ordens innebörd,
Han lyfter flöjten, andas ut det han tog,
Sannhetens ord stiger fram i klart ljus, älskade jag ser.
Ur strupen stiger vita fyllda segel
De seglar i himlens hav, de seglar vit drömvävs linjer
Daggens pärlor glittrar grynings silver
Hennes lätta fjärilssteg vidrör ängen
O härliga är hennes steg.

Du har skrivit alla bilder i dagen, poesi har smärtan blivit, skapande skönhet vilken talar till samvetets röst.
Den rösten kan icke kvävas i evinnerlig mänsklig tid.
Den river
Den sliter
Intill dess att fördämningen brister.

Låt oss se denna eld, hjärtats brinnande eld.
Hjärtat, de inre landskapen är en oas, en mångfaldigad oas. Då väsendet väljer falskhet, medveten eller omedveten, torkar de inre landskapen sakta. Det är icke hjärtats önskan eller vilja. Till slut suger det in falskheten, en slags hicka kan vi kalla detta, hjärtat brinner, så länge förnekelsen är där brinner hjärtat starkare och starkare.
Ögat/hjärtat är i vulkanens mitt.
Oasen omvandlas till öken, ökenstormarna viner, täpper till andningens vägar,
Kvävande flämtande andning hörs, strupen törstar efter vatten, ögonen förbränns, torkar ut.
Ökensanden är över oasens kärna.
Så höres en svag viskning; hjälp mig att se ordens mening.
Regn faller, ”Hon sitter i ringdalen binder blomsterkransar, jungfrur dansar runt, lyfter solguld, in i molns händer.
Blomblad regnar
Dofters färger in i ögons vågsvall, hon lägger kransar i deras hår, kransar omfamnar deras huvuden, ser tankens vingar famnas av solvinden”
Regn bågs prismas ljus, faller över, kransarna är blommande ögons ringar,
Outhärdlig smärta rinner utför utmed strupe, ned runt, hjärta brinner,
sannheten stiger renad upp ur strupes vingsegel,
O härliga är hennes steg

Så skrev vi outhärdlig, o ut härd lig.
Den vilken icke vill se,
Förnekelsen, det förblindade ögat ger smärta, outhärdlig smärta, specifikt då själen genom anden söker hela väsendets drömväv, det är en inre kamp vilken rasar.
I det inre lever det fysiskt påtagbara hjärtat, det är mångfaldigat, själens hjärta omfamnar det fysiska hjärtat, dessa omfamnas av andens hjärta, dessa omfamnas av jagets hjärta, dessa omfamnas av, dessa omfamnas av.
Det är livets inre öga, det inres oas,
Detta kan liknas vid en ö, en livspuls, genom denna inre kamp, denna strävan mot och samtidigt motsträvan smälter sakta denna oas, det blir en härdsmälta, det härdade sinnet smälts ned, inte för att förgöras, för att bli det livgivande vatten/blod det en gång var och är. Vi vill helt kort säga att motsträvan består av det sovande sinnets ovilja till vakenhet.
Det är inte likvärdigt med motstridande vilja, det är motsträvan.
Det sker en härdsmälta sade vi, vi skulle kunna tala länge runt, reaktorer och kylaggregat, det behövs inte det räcker med detta.
Lev dock med ordet reaktor, reaktorer,
Se nu denna smälta, den är en reagens på denna motsträvan, sinnet har härdat sig mot sitt själv.
Sakta smälter den härdade osundsviljan.
Ordet outhärdlig öppnas, härdan vandrar ut, o härliga steg vandrar åter.
Vi vill tillägga att det är av godo att härda sitt liv, dock icke i bemärkelsen av att härda sig mot sitt själv, vi avser att härda sitt liv mot yttre angrepp, det vill säga meningen av detta härdande är att vara värd i sitt liv.
Så skrev vi oavhängig,
Vi behöver inte heller här orda mycket, det vi visar dig är det vilket sker då O – sätts före ett ord, det blir en lovsång av ett ords händelse.
Där kommer de ord du skrev in:
”Då Hon lägger silver i kvinnans händer är det stortär det rening”
Outhärdlig
O ut härd (lig)
Härds smälta
Oavhängig

visst gör det ontvad är jord vad är mordvisst gör det ont att förenasvisst gör det ontsafirer talarSmärtan gives vingarvit är vävenTack att du låter träden tala, de sjunger visdom
…
Singularis kan användas i pluralisform för att beteckna det stora i livets väv, det aldrig upphörande skapandet.
Universums oändliga trådar,
Se himmelsmaneten sväva, trådarna brännas icke,
Brännande trådar,
Kjolar,
Kjolsvep bärandes liv
Livs trådar
Pluralis kan användas i singularis form för att uttrycka det stora i livets väv, det aldrig upphörande skapandet.
Dessa är former, formskapande, form skapande andes ljus,
Formskapande liv, vilket är, vilket upphör i samma stund du är, öppnar dig för kärleken. Det spelar ingen roll, ingen spelar inte en roll ty ingen är allt, därvidlag finner vi det av godo att säga; det är ovidkommande vilket ansikte den bär. Kärlekens innehåll är viktig, dess gemensamma ursprung. Kärleken är ursprung
Utsprungen ur klippans åder vandrar kärlekens blad se bladen upplysas visa flödets linjer

Presens, presenterar, är ceremonimästaren,
Han stöter staven tre gånger i jorden utropar den annalkandes namn.
De bugar sig inför varandra
De böjer sitt liv för varandra
Till gemensamt liv
Ingen är ett neutrum, är ingenting är inte något. Ty någon söker bli något ur rädslan av att vara ingen ingenting vilket är att uppstiga i helhetens inre cirkels ljus,
Ceremonimästaren stöter staven tre gånger i jorden utropar den annalkandes namn.
De bugar sig inför varandra
De böjer sitt liv för varandra
Till gemensamt liv