6 april

Vargen Är Vacker.

Stjärnor
tindrar
droppar gnistrar

Gulblommor sover stilla

klingande

drömmar vävs runt

upp stiger

toner

grynings sånger

så skrev du, så är det.

vandrar i silvermantlar


vindars händer
lyfter

blå
skimrande slöjor

fåglars
bröst
fylls

sånger

väver spiraler i ängens famn

skriver skönhetsjunger ljus

Silverdalen stiger upp bär skimrande silvers mantel, sveper sans i hudarnas längtan, ro fylld andning höljer knoppande ljusen. Fåglars vingar dansar ljus, mantlars veck skimrar guld, vindars händer fattar varligt runt flikars yttre spets, böljande vågors smäckra linjer, vårblå skimrar himlars höjd stjärnorna sluter ögon, pärlors skimrande ljus speglar inre ljus, aura, auraljus lindas runt växande liv, blad rullas sakta ut, grönskimrande matta, grönskimrande fingrar andas in i sol. Solens strålar skriver växande liv.

Strängar sträcks i tomrum
ådring lever
Fingrar andas stämma.

Minns så att vi talade om börda – börd – parallella drömmar.

Parallella drömmar är parallella linjer, de snurras, spinns runt varandra. Du har skrivit ordet slinga länge nu, det ordet kunde lika gärna vara blomstergirlang, det är två linjer vilka tvinnas samman för att ge styrka, deras speglingar lever och verkar, det finns paralleller exakt det du skriver: då du tar steg ovan jorden speglas steget under jordens hud, tillägg: då du tar steg under himlen speglas detta i himlarna. Du står mitt i, hjärtat står mitt i,
Ser du så lyran, harpan, så ser du strängarna, stegen är icke endast fötters steg, det är själens, kroppens, andens, jagets hela väsens gärningar, vare sig det är tanke, känsla eller vilja eller vad helst du vill se.
Lever du med denna bild kan du se sidentyger, bärare håller dem i yttersta spetsen, de rör sig, sina liv och vid varje rörelse dansar dessa sidenslöjor rörelse, de trasslar aldrig in sig i varandra, det blir en levande samgående rörelse.
Du kan se framför dig gestalter vilka håller stavar i händerna horisontellt, vid dessa är fästade flaggor eller sjok av siden, gestalterna står sida vid sida och börjar nu snurra stavarna, så rör de sig och det blir en slöjdans där dessa ”flaggor” följer luftens andning och därigenom skapar mönster, stavarna är den sunda viljan, genom denna svarande skolade vilja sker inte tilltrasslandet.

Du vidrörde under gårdagen detta med Salamandrar, de är eldväsen vilket du vet, dessa väsen är de vilka möjliggör fröets kraft eller energier, vilka möjliggör blommans krona. Du såg i ditt inre eldens andar och du såg vad salamandrarna gör, de förändras är föränderliga bliver i sitt ursprung, de är varje blomma. Det är att se in i Elden, se flammorna och se hur de förändras, gör denna förändring elden till icke eld – inte alls denna förändring är modsteg, vilja till liv och den ger alltet, allt styrka.
Minns så att tidigare var allt runt, utanför människan, nu är allt inom.
Det är svårt att se detta, kanske svårt att förlika sig med den bilden, specifikt då någon söker bli någon eller något. Det är så att detta icke är negativt, det helar er rörelse vilken har en tendens att vilja gripa om allt, har en övergripande tendens, vilken stryper livsflödet, frosseriet, inom citationstecken frosseriet gör att livet kvävs. Detta är att likna vid en förälder vilken älskar barnet för mycket, eller en älskande vilken älskar för mycket, frihetsrummet, det inre frihetsrummet inskränks, genom denna övergripande tendens, vilken är att gripa över det andra väsendets steg.
Detta är att likna vid att överbeskydda.
Så kommer vi nu till detta med efterbörd.
Se så lätt det är att flyga iväg och säga efterbörd, du kunde lika gärna säga dåbörd.
Då ett skeende är efter, har det hänt, det släpar efter.
Det är bara det att då, inte släpar efter då det lever i den harmoniska strömmen.
Nåväl, varför inte säga avbörd – avbörda. Ser du av börd, då är ett skeende kommet av denna linje, tillhör denna släkt och helst familj. Familjen är mycket vidare än släkt om vi nu skall jämföra. Ni tycker så mycket om att jämföra, göra paralleller. Gör inte paralleller i allt, gör inte alla skeenden till paralleller, det blir lätt en negativ profetia, en karmaläxa. Det finns ingen straffdom – det var länge sedan vi sade detta.
Det går även att avbörda ett skeende, ett livs steg tyngden genom att lasta av en del av bärandet.
Så kommer vi då till nästa ord, varför inte hellre säga medbörd istället för efterbörd.
Det är vackert: medbörd. Ser vi till ordet börds ursprung, ser vi att detta blir medbärande. Med ande bär.
Det är att bli helhetens vilja, ett gemensamt bärande. Samgående steg, samsynthet, samvilja.
Inte samarbetsvilja, samvilja var det vi sade.
Det är inte ett vedertaget arbete vi avser, det är en skolningsväg, vi vill gärna lyfta av ordet arbete från detta ty det klingar genast mynt då ordet arbete lyfts fram.
Visst är det så att arbete är vackert, arbete är oerhört vackert, specifikt då det befrias från att samla på hög och istället blir; vad kan vi göra för varandra, med varandra, genom varandra för till i.

Så kommer vi åter till:
Strängar sträcks i tomrum
ådring lever
Fingrar andas stämma.

Himmelsfärder(na) töms,
Molnseglare är stilla
Kanalen har avsatser, trappsteg.
Vattennivån regleras med kugghjul, hör deras klanger, järnets eko ur svunna ådrors skönhet, svunna ådror vilka är i sångljus, järnets sång, blodets sång.
Vattennivån regleras med kugghjul, rattar, portar.
Du ser vallgraven, hör trumpetstöten ljuda från det silverne hornet, vimplarna smäller i luften,
kastanjetter, hon dansar med svepande kjolar, rosen bär hon i håret. Du hör kugghjulen och ser vindbryggan fällas, du hör dunsen, det är samma duns då den stängs, urdunsen är det, det befästa steget, den befästa viljan, du ser slottsportarna, tvenne är de, grova träds stammar, järnbeslag. Du ser vakter, väktare,
var väktare över ert liv.
I kanalen förs, steg för steg skeppet, farkosten in i havsfamn. Du ser vallgravens ring runt slottet, du ser de tvenne portarna, du ser tvenne vita svanar segla i vallgraven, du ser dem lyfta och segla i silversjön, i näckrossjön inom slottets murar, i paradisängens famn, i slottsträdgården.

Himmelsfärder(na) töms,
Molnseglare är stilla.
Det du ser är att molnen smeks ut, planas ut och de föränderliga bilderna är nu enhetlig yta.
Det du ser är vattenväggen resa sig, den är samtidigt luftväggen, de andas lever i varandra. Denna vägg skimrar i tusende ljuspartiklar, guld, silver, vit, turkos till grön, gul och orange.

Det är lufttomt, det är vacuum, det är verkligen att tömma himlarna på luft, den gjorda andningsluften, den tagna andningsluften, det uppblåsta självförverkligandet.

Det uppstår ett ”sterilt” rum, ett skinande rent rum. Skulle du se vacuum, skulle du upptäcka detta skimmerljus, det är total balans.

Se barnet inom livets moder, detta rum är ”lufttomt”, ett tätt rum. Pärlan är tät i sin densitet, musslan eller snäckan, du tycker om den bilden, snäckan. Snäckan är tät, den är en hand runt pärlan.

Lyran, Harpan består av en kropp vilken är en ram av trä, given av träd. Det finns skruvar, stämskruvar runt vilka eller i vilka strängar fästs.
Var sträcks de.
Strängarna sträcks i tomrummet.
Endast i tomrummet kan den rena klangen leva.

Strängarna stäms med en nyckel, framförallt genom lyssnande öra, kännande fingrar och gehör.
Gehör var en omedveten gåva, gehöret har aldrig sinat. De gudomliga gåvorna sinar aldrig, däremot avmattas stundtals er förmåga att ta emot, ta till er.
Gehör är och vill att du övar upp det.
Gehöret är den himmelska dansens parallell till den jordiska dansen eller tvärtom varken eller; de är i varandra, de är doftande blomstergirlanger.
Doftande blomstergirlanger,
Det var en gång vintermarker, vita sidenjordar böljade ljusgnistrande färder, skolade ögats renhet, tvagade linsen i silverne gyllenljus, själens ande var ren strålade turkos grön gul orange i vit.
Ljuset blev starkare i varje dags famn givet av stjärnornas visdoms kraft i nattliga salar.
Solens händer kupades runt, isarna smälte sakta, jordens hudar drack siden, vit siden in.
Jordarna dansade spiraler, knoppar steg ur hjärtats händer, knoppar, pärlor, skruvar.
Stämskruvar.
Ofta återkommer vi till Träden och de har en större betydelse än den människan vill inse.
Se åter trädens stammar, upplös den och se strängarna skimra silver, ser du strängen, den är en skir tråd, en ljusklangstråd, runt den i spiral lindas trådar för att befästande ge styrka. Vandra under jordytan och se rötterna, du ser pärlor runt dem, pärlor eller skruvar, kanske vingmuttrar, ja – det är en go bild, behåll pärlan i bilden.
Rötterna är avkännande i jordfamnen, stammen är där och se så kronan, den är beströdd med pärlor och bladen rullas sakta ut.
De rullas ut och linjerna blir synliggjorda, de skimrar i tusende grönljus.
Ser du pärlorna, skruvarna, de spänns eller sträcks i tomrummet. Stammen har icke blivit sönderflisad, den har vidgat sitt liv, den har blivit ram till strängarna. Strängarna är de ljus och värmeströmmar vilka är livets två grundpelare.
Vi behöver icke gå djupt in i stämnyckeln ty naturligtvis är den i alltets händer, stundtals händer det att väsendet roffar åt sig stämnyckeln, ofta sker det då att tråden brister, det gör den förr eller senare, det går icke att vandra bort från sitt klangväsen. Vi sade att den brister förr eller senare, skenbilden brister, den falska ytan brister,
Vi är alltid runt och lyssnar, vi känner stämnyckelns styrka och strängens liv.

Var är då förbindelsen.
Förbindelsen är i det moderliga varat, i ömhetens famn.
Förbindelsen mellan mor och barn är moderkakan, navelsträngen, strängen, stängeln.

Tvinnade, spunna trådar stäms till liv.
Modern bär barnet,
Vi bär barnet,
Börd är bära sitt liv,
Efterbörden är moderkakan,
Lev efter mening
Efter börd
Gudomlig börd är alla väsens liv.