21 april

Det lilla kidet skuttar med ivriga ögon, modern ser med blidhetens ögon
Fyllda av djupkällans kärlek, lägger nosen intill,
Det lilla barnet skuttar med ivriga ögon, modern ser med blidhetens ögon,
Fyllda av djupkällans kärlek, lägger nosen intill.
Moderns famn är runt,
Moderns händer är runt.
Finner du orden; lägger nosen intill märkliga. De är inte märkliga, en människomoder kan lägga nosen intill. Det handlar inte om den fysiska nosen, det handlar om vädringsinstinkten, kännandet av barnets växande, följandet av detta växande i tålamod.
Detta tålamod är inte tålamodsprövande, det stammar urt djupkällans kärlek.
Kidet växer, barnet växer.
Allt växer,
En dag är de gamla,
Se barnets rörelse,
Se den gamlas rörelse.
Barnet är fyllt med skutt, med upptäckariver, den gamla har sävsamma rörelser fyllda med tålamod.
Med stillhet.
Visst kan vi framlägga att gamla inte har tålamod och irriterar sig över dessa sävsteg.
Varför skall vi det, det är de yttre betingelserna vilka får dem att morra, de morrar över det yttre eller det är det yttre vilket morrar.
Det inre finner behag i dessa sävsteg.
I dessa steg lever det fyllda ljusminnet, trådarna väver varje linjes väg, i den gamlas vandring är stjärnan snart färdig, det är den gamlas visshet, förväntan, att se den fyllda stjärnans skönhet.
Den gamla är åter världen, den värld barnet en gång var i.
Den gamla är embryots, fostrets stillsamma rörelser i moderns famn, inom modern.
Barnet har ännu inte mött världen och vilar därför i den totala tilliten.
Djupt i det inre vilar den gamla i den tilliten.
Vet det vilket inte alla mellansteg ännu vet.
Det lilla kidet skuttar med ivriga ögon, modern ser med blidhetens ögon
Fyllda av djupkällans kärlek, lägger nosen intill,
Det lilla barnet skuttar med ivriga ögon, modern ser med blidhetens ögon,
Fyllda av djupkällans kärlek, lägger nosen intill.
Moderns famn är runt,
Moderns händer är runt.



tålamod är en vacker stjärna är tillitens vita ros
…
I gryningen andas markerna ljus, källans vatten stiger upp för varje strå, daggkåpans blad kupas. Droppe skimrar silver. Morgonens steg andas silver, droppar rinner ner för gräs strå, fukt andas, dimman stiger in i sols armar dagen vandrar in i salen.
Stegen är synbart klara tydliga, snubblar inte över rot och gren, fötter armar händer rives ej av taggar av snår, allt är synbart tydligt.
Stegen bärs av hennes händer, markernas djupa fukt omger, flyter under broar, under valv, fuktar mossan. Mjuka händer lägges runt fötter, kyla godkyla kryper upp, solstrimmor andas i mossblommors trattar, ljuder in i själens dans. Stegen är synbart klara, tydliga, märker icke att skogen tätnar, fåglarnas sånger höres avlägsna, marken andas djupare fukt, kylan greppar om, stegen saktar, andningen hålls åter, återhållsam är pulsen stegras blodet strömmar fors, andas, andas ropar hjärtat, hjärtat brister, stå still.
Stegen stannar blir kännande, är tydliga, klara.
Rädslan viker undan blicken vänds in, stegen följer andetagen.
Andens händer är runt.
Mörkret stiger upp viker undan mantelns fållade sömmar.
Vad vill du,
Jag vill se.
Skogen är tät stammarna är mörka,
mörka är mantlarna runt,
rädslan viker undan,
du ser Granarnas mantlar,
känner doften av
frigjord andning.
Fåglarnas sånger uppfyller själen,
Närma, närmre är de inom bröstet lever klara ljusets stämmor.

Mitt ibland dem, ur det mörka blänker det,
En vit stam,
Den sanna blänker bland de mörknade stammarna.


Mörknade stammar
sveper armar
runt hjärta

suckan genomljuder

hårdsteg klyver dröm

stöveltramp
skövlar

lägger vägar


marker vibrerar

giv mig fri

mörknade stammar
sveper armar
runt hjärta

glöder
glöder

glödeld
inom


dröm klyver hårdsteg

lägger mjuk sula under stövel

frigör vägar

markerna vibrerar

jag är fri


ljuder genom suckan

ljusnade stammar
lyfter armar
öppnar hjärta
runt