29 april

Trädets ringar

årsringar

års ringar

Sten faller

ringar vidgas

Droppe faller

ringar vidgas

Ringar

Vidgas

stiger upp i Träd


Kärna faller

ringar vidgas

stiger
upp i träd

Överallt i allt lever ringar, ringdanser, dansers ringar, en ring kan icke bliva då händer icke omfamnar varandra.
Händer länkas samman,
Rungar länkas samman
Gyllene kedja
Silverne kedja
Levande rörelse
Du såg en sten, en pärla, en livspärla falla in i sjön, i havet.
Du såg en pärla falla in i livets sjö, ringarna växte i varandra, strömmade, vidgades nådde stranden.
Trädet dricker vattnet, dricker liv, dricker källans vatten.
Ringarna stiger upp i Trädet, är Trädets årsringar, löftesringar.
Vi talade runt blomman vilken blommar mitt under Trädets rötter,
”Trädet berättar samtidigt att inom jords händer, nämligen i mitten av rotkronan växer en jungfrulig ros.”
Se Trädet lyfta rötterna, se blomman och se havet under rötterna.
Du ser livets hav, det skimrar röd kärlek av blomman.
Du ser ringarna, du ser dem dras samman och stiga upp i trädet, vidgas i stammen.
Ringarna, löftesringarna följer Trädets steg.
Nu ser du Trädet sakta sjunka ned, rötterna lägger sig tillrätta,
Trädet susar vind, är ense med det vilket är.
Du kände en vindsusning inom dig då du skrev detta, vad var orden;
”Orden var: ansikten faller in i varandra, ringar vidgas stiger upp i hjärtas gärning.”
Vad känner du då du skriver dessa ord.
”det jag känner är att allt sker av genom mening, det är inte slump eller slumpmässiga val vilka sker. Till det yttre kan det synas vara slump, eller kanske känns det lättare att säga; det hände av en slump. Ja, kanske är det så, det blir mer spännande så, mera ett överraskningsmoment för den vilken vunnit på lotteriet.
Så dumt egentligen, lyckokänslan borde vara större, oändlig i vissheten av att allt faller på plats.
Detta med ansikten lever mycket starkt inom mig, ser ansikten överallt och har egentligen alltid sett ansikten, ur dessa stiger gestalter fram, rörelser, linjer mönster. Genom målningarna vet jag att en linje inte är där av en slump, den är inte heller tankestyrd, var gång tanken söker styra linjens dragning brister den.
Det är sannolikt skönhet, inte sannolikt i frågande eller negativ eller sannolikhetsteoretisk bemärkelse.
Det jag avser genom sannolikt är sann o likt, det är sann skönhet, då tanken söker styra, rycka upp rötterna brister rottrådarna. Nu ser jag vad alla dagens ord är, de poetiska stroferna.
Dagen andas okända marker, silverljus, grådalar, vita blommor fåglars sång.
steg ännu icke tagna drar i fötter
fottrådar spinns, väver klangväv
vinge av ljus svingar molnsolregn strömmar molndans.

Det finns inte ytterligare ord att säga runt allt detta; jag känner djup värme inför orden – Tack Godhetens Vilja.

det sägs mig: ansikten passas in i varandra inte anpassas,de ansikten vilka hör sammanär samman”
Kärleken har ett djupansikte det är ursprungets ansikte,
evighetsandningens mening,
Det finns ett yttre ansikte detta läggs över det djupa ansiktet,
Detta ansikte, ”masken” förverkligar Meningens mening.
”alla dessa bilder lever i detta”:
Singularis kan användas i pluralisform för att beteckna det stora i livets väv, det aldrig upphörande skapandet.
Universums oändliga trådar,
Se himmelsmaneten sväva, trådarna brännas icke,
Brännande trådar,
Kjolar,
Kjolsvep bärandes liv
Livs trådar
Pluralis kan användas i singularis form för att uttrycka det stora i livets väv, det aldrig upphörande skapandet.
Dessa är former, formskapande, form skapande andes ljus,
Formskapande liv, vilket är, vilket upphör i samma stund du är, öppnar dig för kärleken. Det spelar ingen roll, ingen spelar inte en roll ty ingen är allt, därvidlag finner vi det av godo att säga; det är ovidkommande vilket ansikte den bär. Kärlekens innehåll är viktig, dess gemensamma ursprung. Kärleken är ursprung
Utsprungen ur klippans åder vandrar kärlekens blad se bladen upplysas visa flödets linjer

Presens, presenterar, är ceremonimästaren,
Han stöter staven tre gånger i jorden utropar den annalkandes namn.
De bugar sig inför varandra
De böjer sitt liv för varandra
Till gemensamt liv
Ingen är ett neutrum, är ingenting är inte något. Ty någon söker bli något ur rädslan av att vara ingen ingenting vilket är att uppstiga i helhetens inre cirkels ljus,
Ceremonimästaren stöter staven tre gånger i jorden utropar den annalkandes namn.
De bugar sig inför varandra
De böjer sitt liv för varandra
Till gemensamt liv
…
Gemensamt liv, i det livet finns inte metaforens värld, jämförelsen av, istället för att se.
Är inte en bild en metafor, bilden kan tyckas vara så, det är inte en metafor, då en bild används av oss är det för att väcka sinnet, det finns igenkänningsområden, beröringspunkter.
Naturligtvis vore det bättre om den direkta rörelsen av ett väsen steg fram för att tydliggöra.
Rörelsen lever i utandningsluften.
Du är undrande nu;
Du skriver bilder, därför talar vi genom dig, det var alltså inte negativt det vi sade. Ser du, du har förmågan att måla bilder med orden eller med målade bilder, färg. Dessa bilder skapar rörelse inom väsendet. Bildens väsen stiger ur formen, andas ut.
Det vi avsåg genom att säga: Naturligtvis vore det bättre om den direkta rörelsen av ett väsen steg fram för att tydliggöra. Rörelsen lever i utandningsluften, är: Tag en penna, skissa med spetsen, rörelsen av ett djur eller en människa eller, eller, ser du ur rörelsen stiger väsendet fram. Detta lever starkt inom barnet vilket är världen, leker de ett djur eller en sak blir de detta, det går att genom barnets rörelse se vad de är. De är världen och det de gestaltar. Denna förmåga är det vi söker lyfta fram genom bilderna, genom igenkännande beröringspunkter. Detta måste ske intill dess att rörelsen åter lever inom väsendets hela gestalt.
Naturligtvis vore det bättre om den direkta rörelsen av ett väsen steg fram för att tydliggöra. Rörelsen lever i utandningsluften, är: Tag en penna, skissa med spetsen, rörelsen av ett djur eller en människa eller, eller, ser du ur rörelsen stiger väsendet fram.
Rörelsens och Formens andar samskapar.

Jämförelser, metaforer, liknelser.
Du nämnde detta med namngivningsceremonier i ett sammanhang:
Modern bar barnetBarnet andades ljusFadern vandrade till klippans högsta topp/platåLyfte barnetin i Månmoderns silverviskade namnet in i Barnets öra/snäcka,
det är gott att lyfta fram detta här; varför finns det ett behov av att använda ett annat väsen för att uttrycka exempelvis kärlek till ett väsen: jag älskar dig min ros, varför inte säga direkt namnet.
Ordet metafor är ett vackert ord; ser du den första delen är det meta, det kan vara att sitta vid sjön och meta. Det finns en annan betydelse och det är; mellan, efter eller över.
For är den andra delen det är att fara bort eller till; jag for, du for; for till en plats.
Det finns också betydelsen av fora; en färd med last; en karavan. Vi stannar icke vid den bilden, den får tala av sitt själv, karavaner är vackra skådespel, rövare finns stundtals efter vägen.
Metaforen kan vara av godo, då du leker med detta ord; ser du att det är av godo att vara varsam med dessa.
Liknelser, kan vara bra arr använda, ser du dem sitta vid elden och tala. En dumdristig gärning har begåtts, de gamla vet att det inte går att gå direkt på. De gamla vet att den vilken utfört gärningen kommer att gå i direkt försvarsposition, därför ser de in i elden och lyfter fram en liknelse. De binder inte liknelsen eller den de vill nå vid varandra för evigt, de binder dem samman för att lösa upp det hårda. Därefter ger de liknelsen fri och därmed utövaren fri, fri att göra det vilket är det rätta.

Metaforen, liknelsen är vägen fram till ÄR.
Ceremonimästaren står stilla
Andlöst stilla
Hud skimrar
Lyfter armar
slår med klubban

gonggongen ljuder dånande
markerna vibrerar
allt flyter samman
blir klangväv
…
Ljuskälla
Ljuskälla instängd inlåst glömd
sitter bak galler med stenskärva i hand lyssnar på droppars fallande rytm
Solstråle letar springa
Månstråle letar springa

Ljuskälla sitter på iskallt fängelsegolv säckväv runt kropp tovat hår mumlar nynnande med stenskärva gnuggar hon gnider hon repen runt vristerna runt handlederna
Stenskärvan löper stilla rörelse
fransar fransar rep

brister
stenskärvan ligger stilla på golv

Solstråle vidgar springa
Månstråle vidgar springa

Ljuskälla flyr
på golvet finner de represter
en blomma av blodsilver

hennes vindfötter bär henne över ängar genom skogen till klippan
hon susar viner uppför känd stig
där uppe river hon sliter hon av sig säckväv
kastar sig ut
virvlar
in i hav
ler glittrande
ljus
ro
…

Stiltje

Ur stiltje

Föds regns tårar


Ur stiltje föds regns tårar

Tårar

Är

ogivna svars

Spetsar

Punkterar dröms livgivande hopp

Regns tårar

Föds

Ur

Stiltjehänders

Slags

Fängsel
…

Morgonljus 2

Morgonljus stämma hälsar dagen

Vingar

Sveper

Daggs droppe

Strör silver

I ängs
hår

andas okända marker

silverljus

grådalar

vita blommor
fåglars
sång

steg ännu icke tagna
drar
i
fötter
fottrådar

spinnsväverklangväv
vinge av ljus

tröttsteg gives vingar


skira klockor

målar

regn

vinge av ljus

svingar molnsolregn strömmar

molndans


andas okända marker
vita blommor

vinge av ljus

svingar
molnsolregn strömmar

molndans
…
Kittelregn

Stegsånger famnar




Bladkåpa


Faller

Ned




Över




Nerver kittlar


Fingrar rinner



Strömmars porlsång




Strängar

Vibrerar




Kittelregn




Silverklang stiger



Gnistregn



Bröst häves



Knoppas



Slår ut



Hjärtvingar



Omfamnar

Sols

Gyllenguld

Tår
Rinner sakta utför

Kinds båge
...
Morgonljus

Hon sitter vid källan

I

dess svepande kjolar



Lyfter vemodsströmmar


Ur

Svartvatten



Morgonljus stämma


Lyfter skirslöja


Ljuspärlor klingar
Handglädje

Fötter

Klingar



Ansikte


Vänds


In i daggs droppe


Hon lyfter ljusblomma in i din hand

...
Havsöga

Havsöga
lyfter


vågvingar
skimrar

djupregn


droppar
glittrar

pupill vidgas




flamma vind
flamma



förlös

frysande hjärtas

brustna
sträng

håll händer runt

låt inre krona blomma

ur mun fladdrar strömmar blad

näckrosskålar synes flyta
stilla

bär eldljus i händerna