Orden virvlar ned genom luften, orden är fragment vilka sugs samman till kropp,
Kropp i alla kroppars kropp
Faller ned i hav
Mot stranden
Stiger upp är gestalt
Människa
Dotter,
Andens ljus är levande andning, levandegjord, levandeskapande andning, är förklaringens ljus.
Det ljus vilket strålar genom det allseende ögat. Det är en trygghet att befinna sig inom triangeln, inom det allseende ögat. Inte den trygghet ni så ofta längtar till i den mänskliga så kallade världen, utanförvärlden. Den tryggheten är inte en invaggad trygghet, den är en visshet, den är en ultrarapidisk lugn, det är inte så att detta innebär att livet blir slött och likgiltigt.
Med avseende till den hastighet ni virvlar runt är denna bild mycket belysande. Det blir en långsam, medkännande rörelse, vilken överbetonar det vackra, skönhetens rörelse. Vi återkommer till detta med slöjdans ty även den bilden är belysande, det går icke att röra sig omedvetet, hafsigt eller hastigt med slöjor, de trasslar in sig i varandra. Kolliderar.
Vad är dessa slöjor, de är själens rörelse, själarnas rörelser. Två gånger har vi nu sagt; det är belysande bilder.
Dessa bilder belyser andens verkan.
Att befinna sig inom det allseende ögat är en andningfas, ser du Dotter, vid varje detta ögas utandning befinner din gärning sig – i sitt själv – i den så kallade yttre världen. Så andas ögat in och du är i livmodern eller inom ögats svarta pupill. Du befinner dig därvidlag i regnbågslandet. Ser du irisens ekrar, de dansar runt, minns så orden; ni är alla solstrålar.
Denna trygghet är en ultrarapidisk lugn rörelse, den är så intill det andetag då du är lugnrörelse. I övandets steg finns ett behov, det behovet är att överdimensionera eller hellre överbetona, kanske till och med överdriva en rörelse för att den skall bi ett med själen. Var gång du känner denna hast, greppa om, känn då bilden av den hastiga inbromsningen inför en fara eller se en stoppskylt vickas upp helt plötsligt. ”Släng” dig på bromsen, sant är det att detta icke är en välbehaglig bromsning, inbromsning, men hur skall den kunna vara det, hasten är ett illagörande grepp, till och med en örfil. Hastverk rasar alltid samman, det är väl värt att öva de långsamma stegen, känn slöjorna svepa med dig.
Minns än en gång orden; ni är alla solstrålar.
Vi är alla lemmar, den vilken icke vill vara lem behandlas med gudomens läkande krafter och blir antingen smärtsamt helad eller avskuren
Se den stora Solen och dess solstrålar, barnen ritar detta mycket vackert, de ritar den runda solen och alla dess strålar, solfoting är inte det vackert; solfoting.
Vart är vi nu på väg med bilden.
Vi talade om slöjdansen varandes själens rörelse, vad är en solfoting, låt edra fötter, dina fötter bli solsteg, känna att solen finns levande i varje steg, var Solfotingar.
Solen känner inte livet förutan sina lemmar, ni känner inte livet utan era lemmar eller beröringssinnena, vidrörandets sinnen. Varje steg är ett dop, ni blir döpta genom detta och ni döper genom detta. Hela denna process eller rörelse är ett alltid närvarande dop.
Solstegen är Dopsteg,
Solfotingar, ser du de glädjerika stegen, lovsångsstegen, ser du barnens livfulla skutt, det är solar.
Ser du barnet i trotsåldern, skrikande: vill – vill – vill.
Bilden är inte trevlig då du överför den till en vuxen vilken ligger på marken och skriker.
Oftast ligger de inte på marken, de är mycket våldsamma.
Det finns väsen vilka vill avskära sig ifrån sitt.
De vill inte vara lemmar, de vill vara egenlemmar.
De ser till sina egenriken, det vilket sakta blir ökenmarker eller sumpmarker.
De väljer att slita sig loss från solen.
Vad sker då en elkabel lossnar från fästet; skriv den bild du ser.
Jag ser en grov elkabel, den har slitits loss från en stolpe – vill skriva pelare. Det blåser och det regnar. Denna kabel slingrar sig – förlåt mig gode orm; den slingrar sig likt en väsande, orm. En ilsken orm, men egentligen skriker den ut sin smärta/slingrar den sig i smärta.
Det är en mycket bra bild.
Detta väsen vilket har valt att avskära sig är alltid i närheten av Solen, av helheten.
Därvid kan den anande känna det vilket är helhet. Detta väsen har amputerat sig själv från sitt själv och lever i fantomsmärta.
Det vet de flesta varför en amputation sker; vi kan välja en orsak och den är Kallbrand.
Det är ett vacker och belysande ord. Sjukdomstillståndet är icke vackert, bilden av ordet är vackert.
Livet har blivit kallt på grund av att lemmen icke vill vara lem, den brinner inifrån i smärta. Hjärtat söker rena blodet.
Kallbrand kan sägas vara ruttnande blod.
Det går att hela. Det är en smärtsam process, det är att lyfta ut varet och tvaga såren rena, det gör ont, mycket ont, då själen inte vill då kan vi inte fortsätta, smärtan blir då alltför stor för att stå ut med. Den totala människan måste vilja, annars blir smärtan outhärdlig. Allt går att hela, vi kan dock icke påtvinga helandet.
Ibland tvingas vi att avskära lemmen, den är dock aldrig för evigt avskärmad.
Se bilden av amputation och vad fantomsmärtan är, då vet du vad detta tillstånd är.
Amputationen är alltså att avskära sig eller bli avskuren, fantomen/skuggan/ det lägre jaget söker vara herre på täppan och det sanna självet söker väcka.
Lemmen är förbunden med kroppen.
Varje ord är så en Sol, en kropp. Innan ordet kan bli en kropp virvlar det runt i luften, fragmentbilder virvlar runt. Vad är denna bild; den är stjärnan vilken ser jordens skönhet och väljer sin städseblivning.
Virvlar virvlar virvlar.
Berättar.
Fragmenten sugs samman och faller ned i havet.
I livshavet.
Du såg Valens innandöme, vilket liknar öknens sandvågor, havets innandöme, sandvågor.
Havets botten är icke flat, den är svall, mjuka vågor, orden/kroppen följer dessa vågors svall eller strömmar. Ty de är bildade av havets strömmar. Det blivande livet strävar inte emot, det följer i ultrarapisdisk lugn rörelse. Bilden kan skönjas vid anblicken av fostret i fostervattnet, det rör sig lugnt då allt är väl.
Kroppen strömmar med och förs av havet till stranden,
Stiger upp och är liv.
Ur Havet stiger det levande väsendet.
Ordet är alltså orden, orden sugs samman, komprimeras till en kropp, en mänsklig gestalt.
Ordet är Hjärtkroppen.
”konfettiblad”
Från himlen regnar tusende blomsterblad
Regnar in i ängens famn
Vandrar
genom
över
i
Land och riken till
Blomstrar
Skänker
Färg
Till liv
För liv
Med i genom för till kärlek
Dotter,
Du ser tusende blomsterblad falla, regna ned, de innehar alla färgers möjligheter, de regnar ned, de målar ängens alla blommor
Förverkligar himlarnas skapande skönhets vilja.
Se bilden av dessa blad, de kan vara såpbubblor vilka blåses i solen,
Av vinden svävar de stilla lugn
Faller in i ängen och en blomma strålar.
Varje blomma bär i sig alla färgers färger.
Du ser en blomma, se alla blommor i denna blomma.
Ligger under körsbärsträdet, ser blad falla ned. De faller inte, de dansar, de lägger sig stilla ur dem stiger hoppet.
I körsbärsdalen vill jag andas
Jag ligger under körsbärsträdet
I deras hägn
Under en båge
Jag ser två grenar växa till varandra
De snuddar vid
Slingrar sitt liva runt varandra
De blir ett
Jag ligger under körsbärsträdet
I deras hägn
Under en båge
Ser körsbärs blom blad falla
Täcka marken
De faller icke
De dalar
Ned över
Täcker marken med doftande liv
De täcker markerna med doftande
Hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar