12 april Påskdagen

Måne
Regnbågscirklar
*
Moder
Var mig nära

Moder
Hör mig

Moder Måne

Isis du vackra blomma

Dina svarta halvmånar sluts sakta
Långa svepande fransar glittrar
Stjärnor
Sprids vida

Faller in i pannas välvda båge
Händer flätas samman

Rötter stiger ur jordar
Vandrar
Söker
Solljus

Skuggor viker undan
Öppnar mörka djupens rum
Gömslen brister
Själar andas
Ande

Stiger fri
Fri andas själen i andens famn

Regnbågsblommor
Målar livs ängar

De vandrar
I

Dotter,
Du ser månens skönhet, mången kanske säger att det är en rund himlakropp och det är vackert så. Du ser hennes ansikte du ser hennes skimrande mening, du ser och känner hennes kärlek, du ser alla kvinnors Kvinna.
Du ser hennes silver och hennes skira guldslöjor givna av hennes makes kärleks famn. Solens armar är runt henne, värnar om.
Regnbågsringar var runt henne,
Du såg planeternas dans.
Då detta sker är helandets verkan stor ty då dessa ringar är skapas ett skimrande ljus vilket ”utjämnas” till aprikosens färg.
Vid det här laget vet du att detta inte är aprikosens färg, det är Johannesörtens olja.
Detta är vad som sker under denna påskens rörelse,
Nerverna är i obalans, tankens krafter har drabbats av hackhosta, kanske verkar vi skämta, du vet att det icke är skämt, det människan gör är en slags stammande rörelse, deras ord är stammande, inte så att de stammar ur ursprunget, vilket de gör, det vilket sker är att de söker hålla tillbaka orden från deras ursprungs vagga.
Härstamning är skilt från stamning, härstamning är att veta ursprunget att känna och veta.
Du känner att många kan tolka detta tal som att vi nedvärderar stamning, det är aldrig en fråga om detta. Då ett liv stammar, finns det alltid en orsak, vi kunde i denna bild ha lagt fram andra bilder, en skiva vilken hakar upp sig, en skivrem, en motor. Ett tillstånd hålls tillbaka.
Stamningen är dock den bästa bilden och här handlar det alltså om ett eget förfarande. Då inte om en person, det är massor av väsen vilka söker hålla tillbaka vårens födelse, detta kan icke tillåtas.
Så kommer vi till nattliga ord;
Se sanningen
Då jag ser sanningen slingras vet jag att den icke är ändig
Icke föränderlig den är för ändelig – eviga
Dotter,
Du säger ofta att du har svårt att ta till dig då människor säger sig tala sanning och det är fullt förståeligt, du vet att det finns en sanning och den är vår gemensamma sanning. Det är gott att du använder sannhet då du talar runt dessa skeenden, sannhet är ett kraftord.
Du fann det först märkligt att se orden; då jag ser sanningen slingra sig vet jag att den icke är ändig. Låt oss se dessa ord, denna mening.
Se staven framför dig eller bönstjälken och se bönan växa upp runt, se detta kraftfulla växande, denna växt väver slingrar sig runt staven, vid första anblicken kan du verkligen se två rörelser, en uppåtgående och en nedåtgående. Nu vet du med ditt logiska sinne att växten växer uppåt, rörelsen är där. Denna växt slingrar sig runt, inte bort från. Den känner vetande stavens mening den fäster vid och blommar vid och skänker frukt vid.
Sanningen, den gudomliga sanningen är staven, är ceremonimästaren, själen ser medvetande sanningen och vill vara i den. Den slingrar sig runt och visar härmed att sanningen icke upphör, den är evig – oändlig, den ändas icke är icke ändig.
Sanningen är föränderlig i vissa spektrum, hur.
Det är åter bilden av kärnan, stammen, grenarna, bladen, blomman, frukten, kärnan.
Växtförloppet är föränderligt, urbilden är evig.
Vi sade att själen ser sanningen
Ser an till,
Detta an är vackert; an, se an, anblick ansaga, visst är det så att det finns ett ord som heter amsaga. Här vill vi att det står ansaga.
Det finns en saga vilken heter Solägget.
Den visar hela denna innebörd. Den visar detta stora ägg, ett Solägg.
Visst är det en apelsin.
Låt oss stanna vid den en stund,
Skalet öppnas och en aromatisk doft möter dig, du skalar den och ser klyftorna. Du ser det vita inom skalet och du ser de vita ådringarna, dessa är samma ådringar vilka lever i bladen, du ser den tunna hinnan runt varje klyfta och inom varje klyfta finns dessa undersköna ögon, eller kanske är det bättre att säga droppar, de ligger tätt intill. I varje klyfta finns kärnor.
Se så alla klyftor samman det är en rund fylld boll, se dem vikas ut och med ens är det en apelsinlotus.
Så är apelsinen.
Solägget då, och det där sugröret du ser stickas in.
Var och en av er är solar, solägg.
Ni är länkade till den stora Solen, bilden av sugröret kan också vara en varning för er, åter säger vi: var ceremonimästare för edra liv, låt er icke tömmas av de otillåtna.

An – ana sagan om solägget – livsinnehåll

Det är så att aningen först stiger fram likt en öm vårvind eller en ömsint sommarvind.
Den vidrör lätt berör undrande. Med lyssnande ögon frågar den; vill du.
Aningen stärks av ditt svar och nu vecklas eller rullas filmen fram.
Den ena bilden efter den andra stiger fram.
Sanningar kan strömma till er från alla håll och kanter, stanna upp, urskilj.
Lev med bilden av Solägget, låt inte vem som helst sticka in sugröret och tömma er.
Var undersökande, var lyssnande och se livsinnehållets värden, sannhets värden.
Icke prislappars värden.
Det finns inte någras prispallar.
Vi delar inte ut belöningar,
Lika lite delar vi ut straff.
Kärleken är den högsta bönen.

Det går icke att stoppa/sticka huvudet i sanden
Det går icke att stoppa huvudet i sanden likt strutsen

Strutsen stoppar icke huvudet i sanden
ty den vet att ägget kokar under sanden
Öknars sand är visande
Under ytan är det varmt lägger du ett ägg där kokar det
Sticker du huvudet under sanden blir det ett kokande ägg.