5 april

Vackersida är slagsida,
Du fann dessa ord märkliga, bilden lever i bilden av:
Boken fylldes med synliga tecken, så kallad skönskrift. Naturligtvis görs eller skrivs tecknen vackra. De formateras icke de omformateras.
Omformateras till oigenkännlighet.
Vad sker då en bärare lastas ”fel”, det vill säga då bäraren får bära för många bördor.
Vi vill stanna här ty det surrar inom dig, du är en bikupa,
Det surrar inom dig du är en myrstack.
Vilka vackra bilder eller hur dotter.
Ser du bikupan med det vackra mönstret, ser du myrstacken och rummen, mönstren.
Det var inte där, runt detta det surrade, det var ordet lasta, lastas för,
Detta ord har många bottnar eller betydelser.
Det är så att den sanna gärningen, hjärtats gärning kan inte väsendet lastas för, den gärningen är oegennyttig och samtidigt egennyttig.
Det vi avser är att du icke kan lastas för en gärning då den har skett genom sann övertygelse. Av ditt själv. Du kan icke lasta dig själv då du handlat i enlighet med ditt själv.
Det finns väsenden vilka handlar enligt övertygelse, de vet att de inte har handlat enligt hjärtats röst, de kanske inte lastar sig själva, ändå talar deras samvete djupt inom dem.

Nej dotter, du skall icke lasta dig själv då du vet att du handlat i enlighet med ditt själv. Döm dig icke så hårt.
Du dömer aldrig andra, varför dömer du dig själv, du lyfter alltid upp det sanna ljuset inför dem, gör det för dig själv. Ditt själv gör det, du slår det ifrån dig.

Ordet lasta kan alltså ha innebörden av att lastas för, dömas för. Det är en juridisk aspekt och därigenom en moralisk betydelse.
Så fastnade du i ordet bärare, det finns bärare av ”olika slag”, här avser vi bilden av att bära last, bördan här är alltså en last.
Så var det ordet börda,
Ordet inleds med bör – bör göra. Är det ett behov eller ett begär att böra göra. Det är att svara till behovet. Samvetet säger du bör göra så, säger inte du skall, du lämnas fri att välja.
Börd, av börd visar en härkomst, en födelse, egentligen kommer ordet börd ur odet bära, är inte det vackert så säg, bära; jag bär mitt liv, jag bär dig i mina händer viskar mitt liv, ditt liv.
Då du bär ditt liv, då ditt liv tillåts att bära dig, blir du av börd och därigenom blir du en åker, en hud, en jord. Du blir bördig
dröm, i inspirationens ljus
lyssna

jord dansar spiraler vid minnet av det vilket var meningens är
gläds med minnet av blommande fröjordar
vet såningens visdom

rosömn stiger upp vaknar i kärlek med liv

Överallt parallella drömmar
förverkligas de eller icke
Hjärtat vet.

Så återvänder vi till;
Vad sker då en bärare lastas ”fel”, det vill säga då bäraren får bära för många bördor.
Se karavanen vandra genom öknarna, vaggande skepp med stora bördor på ryggen, dessa ramlar samman, djuren då deras anförare icke är kännande.
Se karavanen med hästar eller åsnor, de klättrar uppför berget, de ramlar utför stupet om deras anförare icke är kännande.
Lastbilen far av vägen då den har sned last,
Båten kapsejsar,
Det går icke att vandra raka steg då balansen är borta.

Vad har detta med vackersida att göra, det går icke att måla halva ansiktet vackert, eller halva kroppen och samtidigt veta att detta icke motsvarar svarar till den andra halvan.
I klarspråk, det går icke att klä sig i lånta kläder och tro att detta är jag.
Vackersida här är att hänga en för tung galjonsbild och inse att det icke överensstämde då skeppet redan börjar sjunka.
Sannheten segrar alltid,
Kärleken kan intet krossa,
Det finns en Vackersida och den sidan är att handla i enlighet, icke med –sin– övertygelse utan att handla i enlighet med sitt hjärta, det är icke egen övertygelse, det är i enlighet med alltets hjärta.
Dessa våra ord motsäger icke det ovan sagda, vi har härigenom påvisat slagsidan.
Vackersida är slagsida,
Du fann dessa ord märkliga, bilden lever i bilden av:
Boken fylldes med synliga tecken, så kallad skönskrift. Naturligtvis görs eller skrivs tecknen vackra. De formateras icke de omformateras.
Omformateras till oigenkännlighet.


Korsfäst.
Låt oss mycket enkelt se denna bild.
Vad är korset i den bild vi nu skall ge dig, det är inget, inte större än du själv, det är huvudet och fötterna och det är din vänstra hand och din högra hand.
Huvudet står i himlen, är förbundet med himlen, vilken himmel – alla himlar, allt.
Fötterna står i eller mera lättbegripligt, står på marken.
Huvudet vet det fötterna inte vet och fötterna vet det huvudet inte vet, tror de eller du.
Den vänstra handen är den så kallade ödeshanden, och den högra är den så kallade gärningshanden.
Hur nu de skall fungera utan varandra, den vänstra vet det den högra inte vet och den högra vet det vänstra inte vet, tror de.
Detta kors är gjort av trä, korsmakaren har gjort detta kors och därmed är det inte gjort.
Det är icke ett träd det är ådringar från alla träds träd, de är icke sammanfogade med spikar, korsarmarna är surrade med läderremmar.
Vad säger detta;
Träden står med kronan upp i himlarna och rötterna i marken, ty träden vet det människan icke vill veta.
Armarna är det vilka är surrade vid kroppen med dessa läderremmar.
Vad säger detta,
Remmarna är icke av ett djur, det är av alla djurs djur.
Träden vet allt om livets flödessånger, rötterna känner markerna och allt vilket är däri. Armarna eller den sammanfogade punkten vet allt om djurens liv.
Se den vackra ängen, paradisängen,
Gräshavets silver, guld,
Tusende gröna nyansers språk
Gräs hav
hav gräs
blommors kjolar andas
nektar svävar i luften
djur betar,
är
månar om varandra
nektar är ömhet
ömhet är nektar
Allt är i
Dotter,
Du är åter i korsets vägar, du vandrar upp och ned, ned och upp, du känner stegen, fötternas valv är kännande, tårna är fingrar, öppnade blomskålar.
Stegens strömmar känner jordarnas vilja och visshets längtan, visshets längtan är icke längtan av vanligt slag, det är djupverkande mening.
Stegen vandrar och bär jordarnas ord i famnen upp och in i himlarnas famn.
Stegen kommunicerar med varandra.
Fötterna och huvudet kommunicerar och därmed vidarebefordrar det vilket är sannhets, behov.
Så ser du händerna, denna bild lever här, himlarnas och jordarnas verkans mening.
I mitten är de surrade samman med läderremmar.
Vad är detta, du känner klart och entydigt att remmarna icke är hjärtat, du ser remmarna och ser samtidigt törnekronan.
Du ser remmarna och hör dånet av stormarnas hav,
Begären strider med behoven,
Hjärtats rytm lever.
Takt fast andas hjärtat genom dessa fyra vägar.
Trumman vilar i vänstra armens famn den högra handen smeker dess hud, ramen är trä, membranet, trumskinnet är hudar,
Skinnet är surrat vid ramen med remmar.
Så hjärtat är i mitten och genom hjärtat strömmar de fyra vägarna.

Se så vägen, den är en vandringsväg, passerar genom stadens myller, på var sida står månglare, de ropar ut sina varor,
Du bär törnekronan runt huvudet, du bär korset och vandrar vidare.
Du utsätts för spott och spe, stenar haglar, du bär ditt kors vidare.

Vad är denna bild, du bär ditt kors,
Ser du hur begären strider med behoven.
Du bär ditt kors vidare.

Du spikas upp på korset,
Det reses på kullen,
Bröstets kulle,
Bågarna håller korset, korset står i hjärtats punkt.
Dagen slocknar,
Nattens mörker är.
Mörker råder, du är hänvisad.
Du andas in och ut,
Livet lämnar dig, det livet lämnar dig.

Du tas ned från korset, lägges i graven och stenen rullas för.
Ditt hjärtas kraft rullar stenen bort,
Ditt hjärtas kraft utropar med visshet;
Jag Vill
Kärlek.

Det är sant det du ser,
Genom att förringa, hånskratta åt ditt själv, förneka ditt själv korsfäster du livet.
Korsfäst icke de delar av ditt liv vilket icke hör samman med sannheten, på ditt kors.
Korsfäst ropade de; ropar de då du icke köper deras varor,
Låten månglarna ropa,
Låten icke guldmynten klirra i deras fickor,
Sälj icke ditt sanna liv.



Ser du törnekronan,
Törnekronan, den är vacker, du ser den växa bland de höga bergen, du ser den växa i sprickor utan jord, törnen fann ett blad bladet blev jord, grenar, taggar, knopp, krona, doftande värme står i tidsanden, detta är icke tid, det är andens ljus, tid tidender, det är det eviga samtalet, vilket icke begränsas av tid, vilket är att vara i kommunion, i helheten.

Händer lyfts,
Vidrör törnekronan
Blods droppar omsluts läggs i kala grenars veck fingrar omsluter knoppar,
Törnekronan blommar med röda rosor i hjärtans krets.

Vi visar dig en bild av korset, det kors alla levande väsen bär, det korset heter vågspelet, vågbrytaren, vilken väger, avväger, finner balansen,
Detta är striden mellan begär och behov in i tillit.
Ditt hjärtas kraft rullar stenen bort,
Ditt hjärtas kraft utropar med visshet;
Jag Vill
Kärlek.
:::

Träd, stav, stam,

livs flödessånger

rötter känner
marker

allt vilket är däri

armar är surrade vid kropp

icke med spikar
med läderremmar

remmar

icke av ett djur
alla djurs djur

samman foga
fog fogade fogas foga

samman

tvinna
runt
punkt


remmar
*
*
*
dån av stormarnas hav
begär strider med behov

hjärtats rytm lever
takt fast andas hjärta genom fyra vägar

trumman vilar i vänstra armens famn
högra handen smeker dess hud

ram av trä
membran, trumskinn av hud
skinn är surrat vid ramen med remmar

hjärtat är i mitten
genom hjärtat strömmar de fyra vägarna

vandringsväg
stads myller
på var sida står månglare
ropar ut sina varor

begär strider med behov

brösts kulle
bågar
viadukter
hjärtats punkt

dag slocknar
natts mörker

hänvisad
andas in
ut
livet lämnar
det livet lämnar

läggs i grav
sten
rullas för

hjärtas kraft rullar stenen bort
utropar med visshet;
Jag Vill
Kärlek.