14 april

Ögon

Lystögon

lystnadens ögon ser stjärnorna

ser diamanter

begäret vaknar

händer
vill
ha
…

Antagonist
Antagonism
Ögonen, lystögonen, lystnadens ögon ser stjärnorna, vid denna anblick ser icke detta väsen stjärnan, väsendet ser diamanter, begäret vaknar och händerna vill ha
Dotter
Du minns mötet med detta berg vilket bär mångfasetterade ådror av kristaller. Berget var omgivet av skogar, ormbunksblad, i bergets skrevor/fickor mötte du, syntes grodor
Länge var det så att berget lyfte fram gåvor till människor, kristaller.
Människan nöjde sig icke med detta hon började spränga i berget för att enklare, lättare komma åt kristalljuset.
Du kände bergets stora smärta, sorgen andades runt och i. Sorgens vingar var lagda runt berget, du mötte lövgrodors bedjande ögon överallt, de bad om befrielse.
Antagonism, läran om att kämpa emot liv, kan vi benämna detta.
Se ordets inledning: anta.
Människan vill gärna anta genom tanken, bygga upp regler eller livsparadigmer. Bygga upp världar av antaganden, vilka för det mesta gör förvirringen ännu större.
Sedan kan du se början av ordet: anta, vara att ta sig an, vill gärna ta sig an främmande kroppar; det är att anta en annans skepnad.
Du kan gona dig i solen, du kan gona dig i andra livs ord, du kan gona dig i begärelsens käftar, du kan må bra i behovens kärlek.
Ism är lära: läran om att gona sig i antagandet av.
Så ser du då ordet antagonist, det är att sträva mot, sträva mot här – helheten.
Den vilken strävar emot, blir motståndare till helhetens liv, blir en tagare. Blir eller söker vara någon, då detta tillstånd överskrider gränsen blir det ett sjukdomstillstånd där allt och alla är tänkbara motståndare, eller tänkbara tjuvar. Det vill säga, antagonisten strävar emot helhetens välmående eller hellre välgång, samlar i egen lada, och misstänkliggör alla vilka söker komma nära.
Det är att se stjärnorna och tro dem vara diamanter och med alla medel söka slita ned dem och in i egen ficka.
…
Långsträckta slätter

en gång böljande marker

hudar
sammetslena

mjuka steg berörde vid

mjuka rundningar
höfters kammar
sirliga linjer

åsars slingor
hennes kropp andades

glömdes

torkade ut

herden vandrade oändlighetens vida steg

i handen höll han staven

enkel klädnad sveptes runt hans kropp

tvinnat rep band den samman

fötter bara
kände
vid

ur hjärtat hämtade han sprött liv

lade det i hennes händer

hon kände

kammade smekande livets rötter

i dagars nätter värnade han runt liven
kupade händerna runt

skyddade dem för hårdvindars slag
för oseende händer
för okännande steg

ur hennes händer stiger de stam vid stam, urålder

stammar vridna vända till Sol
skimrande blad
elliptiska
frukter

de sjunger o liv

i

långsträckta slätters

böljande marker

hudar
sammetslena
smeker
fot
…

I olivlunden

Kala grenar
Blommar Magnolia

Skapad av vit lilja röd purpurros
Runt henne är vithavets nektarpärlor

Så löd de vackra morgonorden, du såg de vackra långsträckta markerna, de böljande dalarnas gräshav, du såg herden vandra med den snidade staven, staven med den böjda bågen, du såg fåren och lammen runt honom. I detta hav de doftande blommorna, fjärilar dansade runt hans steg. Han kände hennes liv, han kände hennes mjuka hud, värnade om henne.
De vandrade i gräshavets dalar, utmed bergsryggars åsar, uppför bergens länder, de vilade under träds sjungande kronor, han lutade sig till stammarna, snidade en flöjt andades med vinden, han lyfte sitt drickdon tog emot källans vatten.
Han kände hur liven runt glömde, glömde skönheten och vandrade in i hets, hetsägandet, hetsätandet, hets,
Hets.
Vid varje steg kände han hennes övergivenhet, hennes suckan, hennes tårar vilka steg upp ur jordarna, han kände hennes kärlek vilken aldrig ebbade ut.
Han såg hennes klädnad sjunka in under markslöjor, han såg hennes hud torka, bli till synes hård.
Genom sina svarande steg,
Oändliga evighetssteg
Aldrig förtröttandes
Fann han svar
Han upprätthöll hennes livsglöd
Ur sitt hjärta lyfte han spirande liv, spröda skott, olivträds gestalter.
De fann fäste och vred sina stammar i vindarnas riktning, bladen skimrade grönska, Fingrarna bar frukter, bär elliptiska.
I dem lever kärnan.
Allt liv är en kärna, ett frö, den är ljus och värme.
Olivträden finns med i berättelser genom många vandringar.
De ger rikedom så är det, är det pengar de ger.
Kan så vara det är icke det de visar, de visar sitt fäste, de visar vindarnas ord, de visar den mjuka beröringen, de visar fästet i det inre.
Oljan är fylld med solens ljus, den skimrar, den smörjer förhårdnade markers liv.
Olivens olja ger skimrande hud.
Befrämjar liv.

Herden kan lika gärna vara Olivträdet:
”herden vandrade oändlighetens vida steg i handen höll han staven enkel klädnad sveptes runt hans kropp tvinnat rep band den samman fötter bara kände vid ur hjärtat hämtade han sprött liv lade det i hennes händer hon kände kammade smekande livets rötter i dagars nätter värnade han runt liven kupade händerna runt skyddade dem för hårdvindars slag för oseende händer för okännande steg ur hennes händer stiger de stam vid stam, urålder stammar vridna vända till Sol skimrande blad elliptiska frukter de sjunger o liv i
långsträckta slätters böljande marker hudar sammetslena smeker fot”

”Kala grenar
Blommar Magnolia
Skapad av vit lilja röd purpurros
Runt henne är vithavets nektarpärlor”
Magnoliaträdet blommar på kala grenar. Du ser ett Magnoliaträd, du ser dess topp sticka upp ovanför ett stängsel.
Du har sett detta träd vid flera tillfällen. Husets trädgård växer vid en å och runt trädgården finns ett stängsel, ett staket, det är en mur av trä. Ovanför detta sticker några grenar upp vita, rosa blommor ser du.
Vad är bilden du ser.
Du ser stammens näst intill svarta stam och grenar och dessa knoppar, Magnoliaknoppar, Även dessa innehar en elliptisk gestalt.
Vad är det du ser, Trädet, stammen är herden, eller mannen, han har behov av kvinnan, genom hennes blomning sker bladväxten. Bladen vecklas ut, linjerna skimrar i Solens och Månens Ljus, deras fästen är förenade med Jorden.
Därav är jorden en av de skönaste sångerna i helhetens liv, därvidlag längtar stjärnorna att vandra med den.
På kala grenar blommar Magnolian, dess blommor är liljans renhet är rosens kärlek är det vita mötet vilket ger nektar i livet.

Nu lever bilden av Olivdalen av Olivlunden, av Magnoliaträdet.
Så vandrar vi in i
Björkdalen
Björkarna dricker oändliga litrar med vatten, de är vita stammar,
Vita stammar med svarta mönster. Du har förundrats av de spröda björkarna i vårens skede, sett dem vända ansiktet in i öster, du har sett dem skimra, rodnande grenar.
Så ser du det skira gröna ljuset.
De björkar du ser är dessa med hängande grenar, de är svepande grönslöjor, de är svepande vågor, svepande hårsvalls skönhet.
De är längtans sånger, de sjunger liv.
De skänker liv till ålderns höst, de skänker balsam till ålderns leder.
De dricker ur källan, de andas andas, de renar, filtrerar, drick Björkens saft och andas källans liv.
…
Hon vandrade in i björkdalen


skimrande
vårljus
väves
runt


sätter sig ned i dungens löftessång



inför ögons lock målas bilder


vid sträckta marker


Olivlundens stammars urålder


öron fylls av vibrerande cikadors orkestraler

havs djup blå
vågor sköljer över


strand tindrar stjärnor

hon stiger upp

möter stammar
kala grenar

på kala grenar blommar

Magnolia

skapad
av
given
av

vit
Lilja

röd
Purpurros

runt henne är vithavets nektarpärlor

hon kupar händer runt
bjuder vågen

strand tindrar stjärnor in i vaknande gryningsögon
…
Ålderträdet gav honom grenen

bergsfolket gav honom smidet


kniven i hans hand

andas lugna jämna tag


lyfter ådrings livs doft


dalars gräshav

hand vilar fast runt


herde vandrar med

snidad stav, staven med den böjda bågen
sjunger steg


fåren, lammen skuttar är runt honom
i detta hav, de doftande blommorna, fjärilar dansar runt hans steg. Han kände hennes liv, han kände hennes mjuka hud, värnade om henne.
Lammen, fåren, herden vandrade i gräshavets dalar, utmed bergsryggars åsar, uppför bergens länder, de vilade under träds sjungande kronor, han lutade sig till stammarna, snidade en flöjt andades med vinden, han lyfte sitt drickdon tog emot källans vatten.
Han kände hur liven runt glömde, glömde skönheten och vandrade in i hets, hetsägandet, hetsätandet, hets,
Hets.
Vid varje steg kände han hennes övergivenhet, hennes suckan, hennes tårar vilka steg upp ur jordarna, han kände hennes kärlek vilken aldrig ebbade ut.
Han såg hennes klädnad sjunka in under markslöjor, han såg hennes hud torka, bli till synes hård.
Genom sina svarande steg,
Oändliga evighetssteg
Aldrig förtröttandes
Fann han svar
Han upprätthöll hennes livsglöd
Så strålar solen i rosen
Så doftar rosen i solen.
…
Träd sover dröm

mellan grenars fingrar

dallrar

spindelnäts
drömvävs droppar
rötter snirklar markdofts havsgräs

kjolar sluts runt ögon
sover sötma

stjärnor tindrar ovan runt

i markernas händer är vita stjärnor
skira slöjor flyter ut

fjolårsgräset rasslar

gryningskronan vecklas sakta ut

böljande grå sammetsmantlar

tjocka mjuk tyngd

skimrar anings zinnober

omfamnar
skänker
värme

sammetsmantlars mjukhet faller över

smeker huds frusna blick

brösts mjuka rundning stiger över havs linje

vågor lindas runt höftkammar

kotorgel sjunger djup andning

Rosengårds knopp

ö i hav

kärleks kropp

träd vaknar dröm

gryningskronan vecklas sakta ut

böljande grå sammetsmantlar

tjocka mjuk tyngd

skimrar anings zinnober

omfamnar
skänker
värme
…
Gryningsmarker


Vibrerar


Ur grop stiger



Regnbågsvingar





Gryningsluften


Vibrerar


Pudrar liv
…

Gräset

Gräset det vida skimrar månsilver

Daggdroppar
dansar

runt fötter

Slingrar

Uppför runt vader lår höfter

Rygglinjes böj

Nacken böjs bakåt


Ögon sluts stilla

Klädnad faller av

Skimrande hud doftar ros

Hon dansar svepande böljande


Vingar sveper luft

Bär henne över genom i till

Hennes klädnad är röd
faller i mjuka veck runt
kropps linjer

Dina händer
smeker varligt av klädnaden

tråd för tråd

Sakta
sen su ellt

skönhet

väcker hudens bäckars lavaströmmar

Helt stilla
står hon

tar emot med öppna händers ljusandning
…

Steg in i den mörka brunnen

rundel vidgades

irisar skimrar
ekrar glänser


såg ljus tändas

fjärran
nära

vita slöjor seglade in
runt

snäckan andades hav

vänder mig till norr

lägger mig helt platt ned
känner markhud


drar mosstäcket över mig
väntar


är i möjligheternas riken
…

Stjärnblosset





Stjärnpil

Genomborrar bröst

Hjärtvingars rosenblad omfamnar dig

…

Satte mig under stora trädet

Såg mellan rummen

böljande sammet
blå skimmerhav
vita slöjor

pärlor
ellipser



Fåglars vingar

skriver längtan


fingrar
lyfter vindflöjt

andas

toner kvillrar


reser mig

dansar liv
med Fjärilar runt med i


Trädets rot fann foten


drog mig sakta ned under i famn


skimrande röda väggar

bäckarnas klanger ovan i
bäckars lavaströmmar under i

krondofters klanger ovan i under genom till


fingrar
lyfter vindflöjt

andas
toner kvillrar

stegen bär oss vida upp ur i

Fågels vingar
susar
svar

…

Vind kupar händer runt fågels bröst

Vind lyfter fågels hjärtvingar runt dags knopphopp
…

Lindar sjalen tre varv runt
denna afton djupt svart med röda blomstergirlanger
ställer mig invid stjärnbrunnen lyfter ur mitt hjärta
ögonen vänds in i hennes famn
händerna dras upp
blir förenade med stjärnstrålar
ser den djupt svarta sjalen med röda blomstergirlanger bli röd
varmt röd
strålande
starkröd med guld
gyllene blomstergirlanger
sjalen lindar sig sakta upp
cirklar cirklar blir lång klädnad
vilken böljar utmed kroppens linjer
lägger sig så stilla rörelse

Vandrar runt stjärnbrunnen nynnar sakta ord
inte ord ords drömliv mina ord dina ord
målar otänkta bilder till nynnande stjärnrörelses vädjan
händerna dras upp
blir förenade med stjärnstrålar
fingrarna andas prismaspektrum
getalter stiger fram
livsrörelser
vägar
steg
spår
liv

Bilderna är ditt liv är mitt liv är ord är liv
känner markens nattfukt
smeka fötterna
under valv flyter jordslingors
flätade mönster
tecken skrivna av oändlig visdoms evighet
runt vristerna
lindas daggdroppars bjällror
silverljus in i kropps sovande vara
klädnaden skiftar
skiftar dröm
är blå
ljust blåguld med silverne blomstergirlanger
runt midjan lägges bandet
flätat av stjärnors vilja
livsrörelser
vägar
steg
spår
liv

Hon tillsäger mig lägga hjärtat under bågars hägn
sakta sänker jag händerna
lyfter hjärtats knopp varsamt in
känner dess glädjeljus
skänka kroppen strömmande värme
känner rytmen
uppfylla ordens mening
flammor stiger upp ur stjärnbrunns djup
jag dansar in i extas
rytmen bär mig
klädnaden skiftar
svart röd blå med
röda gyllene silverne blomstergirlanger
jag andas andas andas vinds sång
hör
stjärnors vilja
livsrörelser
vägar
steg
spår
liv

Allt blir stilla vacuum

Daggdroppar stiger stiger
slingrar sig
sirligt runt kroppens linjer
stannar runt huvudets rundel
pannans välvda båge strålar silvers klarhet
jag bär daggdroppekrona i gryningens andetag
dimdroppar strömmar ur tusende fingrar
klädnaden skiftar
faller strömmande vit med kroppen
långt bort hör jag vemodssången höjas
luften andas vinden andas
vingar susar
lyfter mig
vi svävar svävar
till klippans topp
i vita stjärnblommors ring lindas våra händer om
varandras vilja
livsrörelser
vägar
steg
spår
liv
…

Silvertistel

fjolårs vitsolar

vindfingrar
lyfter
sötma

spirande liv väver

i jordhand
i jords hårfläta

stjälk blad silverne ljus

jag lägger mig stilla invid
kinden vilar jordnära
känner
ser

Silvertistels
skönhet
växa

vackerljus

Dotter,
Du vet varför Vi använder Träden i så många av de bilder du gives,

Se den vida ängen,
I vinterns händer är den vidsträckta snöjordar, en gång för längesedan var den hav, hav havsljus, silver, havssilver, hon dansade virvlade cirklade,
Slöjdans var hon en kropp var hon ett hav var hon.
Vi hars sagt att allt har vänts ut och in så även då -
De rörelser du ser är hennes eteriska strömmar, du ser fostervattnet ligga runt vara omkring du ser fostervattnet, du ser livets rörelser, du ser icke hennes kropp.
Så sker det, ur fostervattnet stiger hennes kropps gestalt, fötter, vader, lår, höfter, höftkammar, ryggraden nacken huvudet och så vidare.
Hon är där.

Så ser vi åter ängen, vinterängen, havet var en gång där, nu är det vita sidenjordar, havssilver, stjärnor
Våren anträder och jordarna är mörkt fuktbruna,
Mitt i ängen står trädet i jordarnas hårsvall, kammade jordar är det.
Grönskan stiger upp skimrande grönt är nu havet
Vi vill att du ser Trädet, rötterna och stammen och Kronan.
Vi vill att du ser omnejden,
Det finns rötter och de dricker in näringen.
Ni talar om livsöden, detta träd kan liknas vid ett gemensamt livsödesträd
Ser du dotter detta träd Dricker in den näring det behöver, det är ofrånkomligt.