19 april

Vid
Vida

Vind
Vind(böjd) av ålder
Vad innebär dessa ord, vid kan vara att stå vid, intill eller stanna hos, vara vid din sida, vara vid vår sida, var vid.
Vid kan också vara vid, en oändlighet en vid krets, ett vidsträckt landskap.

Vida vidder
Vida händer

Omfattar liv i kärlek

Vida händer
Hjärt vingar

Fyller luft

Lockar tinderblad

Fågels vinge skriver solens guld

Fågelns vingar har behov av vindar, så har även människan behov av vind, av andning.
Fågelns vingar visar er vad andning är, andningen är inte kollisionskurs, den är ett jämnt flöde.
Vind, kan vara vind och är vind.
Se så dörren eller brädan eller golvet vilket varit oskyddat utsatt för fukt eller regn.
Den böjer sig, blir vind. Nåväl virke kan även bli böjt av ålder.
Varur vaknade dessa ord, du samtalade med en av dina systrar runt detta med vad du såg hos ett väsen du mött eller utsatts för.
Du sade att denne icke är att vända kappan efter vinden, mera en vind yta.
En svårgripbar yta, ett svårgripbart väsen, vilket icke stiger fram tydligt, en slags vrångbild, skevbild eller vind bild.
Varje väsen stiger fram i en gestalt, denna gestalt eller kropp vilken skapats genom fragmentens samlade bok.
Vi har givit dig den bilden.
Fragmenten sugs samman och kroppen stiger ur havet.
Har en gestaltbild.
Det är denna gestalt vilken skall bära livets steg.
Det sker mycket i ett väsens liv i barndomen, barnet kanske inte tillåts att vara sitt själv eller snarare att finna sitt själv.
Då vrids bilden sakta inåt.
Detta kan helas genom hjälpande händer, genom att se.
Vi vill icke stanna vid barnet.
Vi vill stanna upp vid den vuxne.
Det finns alltså ett uttryck vilket heter att vända kappan efter vinden. Detta är att alltid söka vara till lags, eller att söka bli någon genom någon. För att bli denne andres någots någon måste väsendet ständigt vända kappan, det yttre till olika väsens liv. Det finner icke sitt själv genom detta, det liknar mera en sakta utbränningsmekanism.
Så finns det då de väsen vilka har tagit klivet längre in i den sfären.
De har starkt eftertraktat att bli någon och gör detta genom självhävdelse, negativ sådan för helhetens väl och ve.
De vandrar längre och längre bort, de mer eller mindre hypnotiserar omgivningen med allt de kan, i det inre är de svaga och vilsna, det inre lider.
Detta är vanligt förekommande hos den hysteriska konstitutionen. Vilken mer eller mindre på grund av sin hudlöshet har en omedelbar kännande upplevelse av hur den de möter tänker och verkar. Då den hysteriska konstitutionen har vandrat över gränsen från konstitution in i sjukdom blir det en herreman på täppan eller herrekvinna.
Den hypnotiserar och äter ur.
Det är inte alls underligt att bilden blir skev eller vind i upplevelsen av detta väsen.
Detta väsen har alltså vattnats för mycket eller vattnats av sig själv så pass att jaget har böjts.
Jaget, pelaren har blivit böjd, har bågnat. Naturligtvis är detta i början mycket välgörande för den hudlöse att vattnas för mycket, minns att det gör ont att vara utan hud.
Detta väsen känner alltså samtidigt den utbrännande processen och söker läka sig själv genom att vattna eller dricka andras göranden och liv. Det blir inom citationstecken enklare så.
Allt går att hela har vi sagt.
Det gäller även här.

Den vinda dörren, den bågnade dörren måste torka varsamt.
Jagets pelare har behov av att torka, läggas i docka.
Det är en njutning att se hur träet dras samman,
Det är en njutning att se dörren bli en passande dörr till livet.
Dörren är åter dörren in till templets helgedom.
Tanken är fågelns vingar, själen berör vid rör, anden talar genom andens ljus,
Paradisets trädgård blommar liv.
…
Azur

Ropar vinden

Förenar stränder

Krona i hav

Frids ö

Guld
Ockra stränder

Grönskimrande slöjors

Ljus sveper

Stammar böjda

Blad kysser

Genom vind

Deras
Bön
…

Hon stannade alltid i bakgrunden, lyssnade var i, kände vetande, visste inte
De gamla undervisade henne i sömmandets konst
ett av de stora djuren gav henne hud
Fjärilar gav henne trådar
Havets snäckor gav henne pärlor
Växterna gav henne färg
De gamla undervisade henne i sömmandets konst
Mockasiner höljde hennes fötter, stegen var mjuka, smekande, älskande
Händerna var mjuka, smekande, älskande
De gamla undervisade henne till liv
hon begavs ut i vandring

Hennes fötter kändes vilsna, hennes inre brann kärlek
hon lyssnade var i, kände vetande, visste inte
stegen slogs bort, hon valde att hålla sig undan
gömde sitt själv i skuggan
sträckte fram händernas skålar
då hon andades nöd
hon längtade hem
till de gamla
Vilsefot är jag
stenflisor skar sönder mockasinerna
taggar trängde in i hennes fötter
stegspårens bäckar var röda
Fågeln satt i pilträdet sjöng in i hennes hjärta
förde hennes steg
hon vandrade länge
De höga stammarna susade vind
Granarna höljde hennes
Förtvivlan
Markerna omslöt hennes sargade steg
Hon föll på knä framför den stora stenen
Knäppte händerna viskade
Vilsefot är jag
berätta för mig om skönheten
lade kinden till dess mjuka mossmantel
Stenen omslöt henne
Dalens skönhet öppnades för dem
de vandrade hand i hand in i mjuka gräshavets vågor
Klädda i vitt
…
Vind


spelar klang

ljuder vida
om

kring

väg stillnar


Orm
ny vaknad

skimrar vila

Koltrast slingor

famnar
klang

tröttaxlar slappnar

ögons händer lyfts

in i molnblommande skepp

vilar natt stilla

livs dröm

klang spelar

Vind
…

Hand sträcktes ut ur molnen


fram



Jag lade mig i den



somnade stilla i gyllendröm



ljuslågor brann runt om





gnistor strödde ljus in i dags steg
…
En dag med den lille,

Skogen var vårt rike är vårt rikeHand i hand vandrade vi i solens strålarstannade vid bäcken, den lille kastade stenar i, stenar fick vingar, såpbubblor hade vi med. Regnbågsbubblor dansade i solen.Fåglar följde vår väg log i bubblors ljus.Kringelikrangelivägen följde vi, vek av in i hjärtats sfär vid slånbärsliven. En stig öppnades doftade Rådjur. Stenar små mötte oss, höga stammar, mjuka marker, Violer, Vitsippor och överallt grenar med pärlgirlanger, hörde dem sakta öppnas.Den lille älskar stenar... De är hästar, Mormor lyft mig, den gamla ler kärlek säger; du kan själv.Han ser sorgsen ut vill bli lyft till den högsta hästens rygg.Den gamla säger; du får vänta, du får lägga din önskan i väntapåpåsen, i tålamodspåsen.En dag kan du själv, det finns andra hästar.Den lille finner vägar kommer upp på en stor häst, ler lycka.Koltrasten hör oss, sjunger sjunger skönhet.Vi skuttar runt, varsamt. Den lille snubblar och rullar.Vi tar farväl av skogen vandrar över ängar, balanserar över jordflätor, plöjda åkrar, Solen vandrar sakta in i bädden mjukVi finner vägen hemFåglar hälsar ossKlangspelen sjungerGranen andas näraHuset öppnasVi stiger inDen lille sover i ro

Barn,det är en stor gåva att vara tillsammans med barn,då den gåvan gives är jag lycklig,I skogen är jag lyckligIbland vill jag lämna allt och vandravandra tills stegen tar slutdå befinner jag mig i de höga skogarna med de helgade sjöarnajag hör bäckar, forsar, vattenfall,känner eldarÖrnen svävar näraVargen ärLivet ärsannhetVitsippor;det har sagts mig...Se Vinterängen i Himlarnas famntindrande Stjärnorde ser jordarnas famnönskarDe blommar för en dag i skogens famnderas enda önskan är att sprida ljusdet vita ljuset...Barnens ögon är sannhet,i det inre lever barnets ögonhjärtats ögonde ögonen är våra händer då vi svarar tillLandet långt bortdär finns en vacker sjörunt den är ett pärlbandVita stjärnor fyllda med solögonEn av dessa pärlorstigerfaller in i sjöns vattenHör du ringarna sjungade sjunger
Kärlekens
lov
…

Nattens rörelse lever sjunger dansar
eldslågor skimrar värme
Flöjt andas trumma sjunger
vingar lyfter
dag in i natt
natt in i dag

jordmarkers blommor sluter kronor om
Himlamarkers blommor öppnar kronor runt

stjärnor skimrar mellan rum
rum är inte rum
är upplöst tids
begrepp

det sanna livet stiger fram
den sanna ståndpunkten

evighetens andning
oändlighetens närhet

vidgar
vidgar ring

Regnbågsfolket
är
hos mig
de är så vackra
så goda
så fyllda
...
så många gånger under denna vandring har jag vandrat med blodiga sönderrivna knän, bett om befrielse
känt deras stora kärlek omfamna mig och vagga mig
ser din bild självmordsmening
En gång för längesedan satt du i en stjärnas famn
blickade ned in i jordsfären
det du såg fyllde dig med längtan att bli
jordsfären
du såg dess skönhet
dess sannhets skönhet
den lever i Höga Visan
Du vävde med de goda ditt ljusminne
du vandrar det
förverkligar det
att begå avsluta denna vandring förändrar inget vi är här antingen vandrandes i livet eller i väntan tills detta ljusminne är vandrat
själen är då inte ett spöke, den är i sitt själv, den stör inte den är inte alla de bilder människor gör, den är heller aldrig övergiven, de goda överger aldrig, de är runt.

Läste din mening,
kanske är det detta vi borde göra, själv mords mening

Nämligen se meningen med vårt liv, se den verkliga meningen och därigenom begå ett symboliskt självmord... vad säger jag - Jag tillåter det inre att fatta om min yttre hand,
Tvaga den färdiga bilden
Då du håller en pärla i din hand har du en färdig bild, du säger att det är en pärla. I det ögonblicket har du låst fast pärlan, du har fråntagit pärlan dess berättelse.
...
Bryts inte ned

Ser du
Stjälken i kristallhavet
ser du
dess frihet
dess svävande rörelse
strömmande
liv

Stjälken
dricker kristalljus
ser du
tindrande vatten i händers skålar

Kristallvattens klanger
ser du
skira fingrar omsluta knoppen
Knoppen ser dig
dina ögon
sakta
vecklas bladen ut

Ser du
Kristallotusens Regnbågsdans
Ser du
solögonens silver strömma ljus och värme till dig
...
Gryningen vaknade
den sov aldrig
sträckte varsamt ut vindmantlar
ljusstrålande fingrar gnuggade ögon ljusa
tårar föll dagg in i knoppande spirliv
kronbladen vidgade kretsen drack silverljus
deras skönhet trädde fram,
lätta fötter smekte hudar
hon begav sig in i stadens surr
hon frös
hon mötte sorgögon sökte ingjuta kärleks ljus
hon frös
det lilla barnets hand kröp in i hennes
de strålade ljus
igenkänning
de upptäckte var i liv
det lilla barnet vaggades till sömns
hon lämnade staden bakom
for över raka hårdvägar fram till vackervägar mjuka
Träden hälsade henne,
hon steg ur och dansade i trädens salar
hon steg in
for vidare
mötte ett Rådjur så skirt så vackert
deras ögon var i varandra leende ljus
hon mötte en Katt två de kröp samman efter vägen med strålande ögonspeglar
Hon anlände hem
boplatsen hälsade
hon steg ur
Ugglan talade
Stilla rörelse andades hon
frihet
blicken lyftes in i natthavet hon mötte Stjärnor
de kände hennes trötthet lyfte henne in i älskad Månsilverdal

Där dansar jag nu, där sjunger vi alla stämsångs klangsång
...
Andas
våren andas

allt andas

Ser jordarna häva sina bröst, sakta
sakta skimrar gröna slöjor

pärlor andas i träden

sakta
sakta öppnas de

lyssnande öron svarar vindarna

Fåglar bär allt