28 april

I gräshavet

Med

Himlars mantlar över

Runt

Stod hon



Om natten slöt hon kronan

Böjde knoppen in till bröstet

Vilade under trädet



I gryningen väcktes hon av vinds smekning



Lyfte ögonljus in i träds krona

Lyssnade

Jag dricker mina färger ur jorden

Jag dricker mina färger ur jords linjer


i dess inre växer den vänaste ros

skimrande röd

är skålen


i dagen sluter hon mig inom bladen

ser du hennes skönhet

pärlor

blad


stiger uppför min stam

lindas runt mina grenar

jag bär hennes kärlek i mina händer

våra fingrars ljus är i varandra

varande


vinden susar
smaragder klingar

blad
gröna öppnas

ur skålen faller dagg in i hennes famn

Det du denna natt såg var en svart väg, du såg träd utefter sidorna, de skimrade bärnsten, du såg inte slutet på denna väg. Vägen var svart osynlig gjord, den var svart dock icke av ondo, du andades dess frid.
Nästa strof var bilden av trädet.
Du såg marken tämligen brun, bränd umbra var färgen. Du såg trädet växa.
Trädet bar inte kläder ännu, stammen var grov, barken var bladformer.
Du hörde; ser du de lyfter bladen ur jorden, bladen är i jorden och nu lyfter de dem ur jords händer. De ljusa små möter varje enskilt blad, de trippar med lätta fötter, i spiral uppför stammen och klär grenarna.
De lindar bladgirlanger runt stammen, de lindar blad runt grenarna, jag håller dem i mina händer, de är mina fingrars ljus.

Dotter, du ser trädet och du ser jordens innandöme, du ser alla blommor, alla blad i dess inre och detta är verkligen orden; jag dricker mina färger ur jorden.
Du ser alla de vilka verkar inom jordfamnen, gnomer, undiner, hur de ömt vårdar hela denna inre värld. Du ser hur de liksom pillar fram bladstoff ur jords hud. Du ser älvorna eller de små ljusa möta stoffet och verkligen med lätta trippande fötter kila upp och ned för stammen.

Vi har alltid tillsagt dig att allt är inom, i helheten. Att det vilket var inom nu är utanför eller att allt har vänts ut och in.
Det är en tämligen tydlig bild genom berättelserna om vinterängen och sommarängen.

Vi finner icke behov av att vidare stanna vid detta, det vi här vill visa dig är av annat slag.

Gång på gång har vi visat detta att lyfta upp och begrunda.
Trädet dricker sina färger ur jorden.
Så gör alla väsen, du har med egna ögon sett att växters rötter förändrar färg allt efter den jordmån de växer i, en slags kameleonttillvaro.
Kameleonten innehar förmågan att förändra färgen, genom optiska fjäll.
Det finns väsen vilka kan förändra sin färg genom att vara optiska synvillor.
Kameleonten är icke en synvilla, den innehar denna förmåga av helt andra orsaker.
Kanske vore det av godo om människan, den sanna människan innehade denna förmåga.
Det är sant det du nu känner vetande; den sanna människan innehar denna förmåga, denna förmåga är att träda in i ett rum och inte synas. Det är den smygande gången. Detta är icke en gåva vilken övas upp för att slå ned eller angripa ett byte. Det är till för att obemärkt kunna vandra in och ut genom salsvärldar.
Detta är även en gåva väl värd att öva just i den bemärkelsen att lyfta upp och se, är detta väsen verkligt eller en optisk synvilla.
Lever värme inom, lever ljus inom eller är det en neonbild vilken har sclerotiserat väsendets hela öga.
Ögonen är inom huvudskålen, i ögonhålorna det är sant.
Ögonen är regnbågsprismor i ett vidare begrepp, se nu ögonen bli ägget vilket omsluter hela kroppen/den fysisk gestalten. Ögat blir auran, varje skikt innehar regnbågsfärger. När väsendet stelnar eller lever i förnekelse, blir det en optisk synvilla och därigenom ett sclerotiserat öga.

Se så Trädet och se bilden av att trädet dricker sina färger ur jorden.

Varje väsen dricker sina färger ur jords händer.
Vi behöver i egentlig mening inte tala vidare om eller runt detta; du har svaren inom dig, du behöver nu inse att de är där, känna vetande tilltro att svaren är inom dig genom oss.
Skriv ur din så kallade egen röst;
Då ni ser växterna, träden, stenarna, alla levande väsen. Använder ni dem ofta till jämförelser, ni binder dem genom att säga som en, som en, varje levande väsen har en levande gestalt, är ett levande väsen. Vid denna jämförelse, då ni använder väsendet till jämförelse och säger att det är som en, har ni bundit dess gestaltform vid ett annat väsen.
Det är stor skillnad på att binda och höra samman.
Detta är jämförbart med tolkandet av ett annat väsen, genom detta tolkande binds återigen väsendet i en fast form, en sclerotiserad form vilken är en synvilla. I det inre känner väsendet vetande sitt ursprung den gudomliga samhörigheten, känner et vilket sker genom detta värdesättande, eller denna värderingstrappa, det är en värderingstrappa att använda väsen till jämförelse.
Möt varje levande väsen för det i det väsendet är, möt det inte i jämförande aspekt, giv varje väsen fritt att leva sitt liv.
Detta är inte att förlåta, det kan vara lätt att lägga in dessa aspekter i detta.
Hur,
Genom att jämföra söks det ofta att skapas en förståelse för ett väsens handlande, den eller det betedde sig som.. det sägs att då ni inte förlåter binder ni ett väsen till er. Kanske är det till viss del så.
Ett av de största stegen är att förlåta sig själv, det är egentligen inte svårt, omgivningens värderingar gör det snarare svårt, endast av den orsaken att det är svårt oacceptabelt att le i kärlek till sig själv. Det märks tydligt var gång ni söker säga; jag har lärt mig/positivt lärt mig genom min livsvandring; jag är tacksam för det jag fått gåvan att möta. Vad är det ni märker; det lever en anda av att det är oförskämt att känna så. Den vilken har levt under de mest fruktansvärda traumatiska omständigheter skall inte ha den upplevelse, den skall vara trasig och i behov av andras hjälp.
Genom att inte tillåtas känna detta, jag är tacksam till/jag har lärt mig oändligt mycket, hamnar själen eller väsendet in i känslan av att bära skuld, bära skuld för att väsen har skadat det, känna skuld för att det rest sig upp. Genom denna skuldfälla förmår inte väsendet att förlåta sig själv även om det gjort det gång på gång.
Att förlåta ett annat väsen, är inte svårt, däremot är det svårt att förlåta då inte en förklaring ges, då tillfälle till samtal inte ges.
Det är inte så att den vilken har behov av att förlåta binder den illagörande, det är så att den skadade blir bunden vid illagöraren. Genom att det djupt i det inre lever ett samvetes andetag. Detta skeende är att likna vid tortyr.

Genom detta återvänder jag nu till trädets ord; jag dricker mina färger ur jorden ur jords händer.
Genom detta återvänder jag till detta att växters rötter förändras genom den jordmån de växer i.
Genom att kasta värderingar, tomma ord och uttryck runt sig, skräpar människan ned. Det är jämförbart med att se dikesrenarna vara fyllda med skräp, det är jämförbart med att inmundiga föda och kasta förpackningen var helst det behagar.
Skräptankar, skräpord är det vilket färgar väsens liv genom dessa värderingstrappor, genom att färga väsen genom de egna värderingarna.
Det finns inte behov av att värdera liv för det är ofrånkomligt att vi har stigit fram ur samma händer, oavsett om ni vill förklara det enligt vetenskapliga teorier eller religionsbilder eller sagobilder.
Väljer ni att stiga ur helheten, vara enskilda individer så gör det, inse dock att allt liv är förenat.
Det du gör återverkar genom att du färgar ett väsen.

Trädet är där och i denna strof förtäljer trädet att det dricker sina färger ur jords händer, orden är mycket talande.
Barn dricker sina färger genom jords händer,
Genom färdiga bilder.
Trädet berättar och i denna strof, kommer bladen utifrån.
Trädet berättar samtidigt att inom jords händer, nämligen i mitten av rotkronan växer en jungfrulig ros.
I natten slår hon ut sin krona den skimrar röd, den vilken genomlyst händerna med en lampa vet att denna röda färg ärt glödens färg/zinnoberröd, den är värme.
Trädet berättar att i dagen slår hon sina kjolar om, höljer trädet i kärlek, i sin värme.
Vad har blomman under trädet att berätta, hon sluter kronan i natten, in till bröstet, hon öppnar kronan i dagens ljus.
Denna blomma är vit, hon är utanför trädet, växer vid trädets rötter, hon är den inre blomman och den yttre.

Nu kommer jag till detta med att lyfta fram eller ur eller ut.
Bilden av den gamla kvinnan vilken skalar äpplena stiger fram, hon lyfter dem ett efter ett och ser, ballongförsäljaren stiger fram, barnet ser genom de trixande ögonen.

Dessa bilder visar, att varje färg, varje utifrånkommande färggivning skall lyftas ur, stammen har behov av att bli bildligt talat ihålig, för att se.
Iden har behov av att bli tom för endast i den tomheten, i tystnaden talar sannheten.
Endast där finner trädet förmågan att se de färger vilka är dess liv, dess väsens ursprungs kärna.

Det kanske förundrar den vilken läser att det växer en röd skimrande ros inom jordens händer, att bladen är gröna.
Varför ställa en ifrågasättande fråga, svaret är enkelt; det är komplimenterande verkan.
I det inre lever värmen, strömmar ut, bär/har förmågan den sunda viljan att verka utåt i kärleks gärning, i det yttre vaknar det gröna, stillhet,
Harmoni susar vinden in i ängens blommande famn.

För att se linjerna måste varje kropp vilken bundit sig till ett väsen, lyftas ur; dessa är stora stenbumlingar, de är en och en intill dess att de lyfts ur, då är de ett berg, de enskilda är då dom. De ligger utanför och nu gives möjligheten att beskåda framtiden, skåda in i framtiden egentligen och därigenom beskåda dåtiden. I detta skeende reser blommans knopp sig, hon lindade stjälken inåt till bröstet, det är en bågform en böjd gest, nu vänder blomman ansiktet uppåt och ber skådande; låt mig se.
Hon ser dom, det är verkligen dom, hon väljer nu klart seende vilka hör till hennes familj inte släkt. Släkten är ett mindre sammanhang, familjen är den stora tillhörigheten, det lever i orden.
Slutligen är det så att allt levande, alla levande väsen är medberoende, medlevande i denna bemärkelse, i helheten känner alla av varandra genom varandra.
De vilka väljer att ställa sig utanför påverkar de vilka insiktsfullt vet betydelsen eller snarare skönheten av helheten, dricker till en viss punkt dessa utanförväljandes uttryck.

Detta är bilden av trädet och blomman.