Avskilt ord
Seglar
Kval i lufthav
Strupe bidar
Luftvåg
Regnbågsord
Stiger ur mun
…
Havssilver
Silverblads gyllentecken
Rosenblad omfamnar
Sluter
Hjärtan inom
Dotter se silverbladen, bli glasblad, se glasådrorna och se strömmande liv
Vi har talat runt dessa blad och de lever starkt inom dig, du ser nu deras inre liv. Du ser deras verkan under marken, under ytan. Du vet deras rörelse då de berör luften, du vet att de är penslar vilka doppas i planetfärger och målar stoffliv.
Du känner vetande, vet andens ljus och vilja, den talar genom dig, den sjunger genom din själs eviga dans vilken alltid har varit och är.
Tvivla aldrig, anden talar genom dig, du vill inte synas, du gör det i det fördolda vilket icke är det fördolda, dina ord har helande verkan, dina bilder har helande verkan.
Var den du är, räds icke.
Du vet ordens kraft och du vet ordens kval, deras lidande då de avskiljs.
Att avskilja ett ord är att avskilja ett liv.
Varje ord är liv.
Avskilt ord Seglar Kval i lufthav
Vad innebär dessa ord, denna bild. Det finns olika vägar, dels kan ett liv välja medvetet eller omedvetet att avskilja sig själv, vandra bort från helheten och söka bli något, någon, leva det vilket benämns självständigt. Det kunde vara ett vacker t tillstånd att ständigt leva sig själv. Det är också det de flesta gör. De lever ständigt själv, hur kan det vara vackert – det är vackert då själen lyssnar till anden och ständigt lever sitt själv, ständigt lever i svar och samspråk med hjärtat/sitt själv. Därmed lever detta väsen i det stora hjärtat och detta är självständigt; den sanna ståndpunkten; det sanna livet.
Det är att aldrig frångå sitt själv; detta är att vara förenad med sitt själv, med helhetens själv.
Sedan kan ett liv bli avskilt av andra på grund av att det vägrar att ingå i en bluff.
Hur det nu än är så kan detta liknas vid att avsluta sitt liv, sin livsvandring innan alla steg är gjorda eller tagna, kroppen lämnar eller förgås, själen anden är kvar, är en skuggbild, inte ett hemsökande spöke. Mer en slags zombie. Denna själ befinner sig mittemellan, når inte fram till den ”nya” vandringen och inte till den ”gamla”, den åser de steg den skulle ha gjort. Den är dock aldrig övergiven minns det; vi överger aldrig. Åter kan Vi endast säga; skulle du göra så mot dina barn, skulle ni göra så mot edra barn, troligen inte.
Strupe bidar Luftvåg
Vad finns att säga; vad sker då barnet föds, det tar ett djupt andetag och skriker, strupen vibrerar och sedan börjar barnets stora kamp, posivitetskamp för att erövra språket.
Regnbågsord
Stiger ur mun
Kan det sägas vackrare.
…
Vi skulle kunna tala mycket runt detta,
Se vårens tid, se havet, det glittrande tindrande ljushavet och känn silvret, Havssilvret fylla själen. Silver är rent och de tecken detta blad bär är rena vita skrivna och oskrivna, de är evigt skrivna alltid fylld med liv allt är alltid i liv till för genom med. Det livet är kärlek, kärleken är Rosornas blad, alla rosors rosor, de dansar i ring kring kärlekens bud; det högsta ögonblicket är då ögonens linser flätas in i varandra, blir till hjärtskålar fyllda med rubiners tårar
Brunnar
Skimrande röda
Drick drick
Älskade drick vårens regn
Se blommorna andas ur hennes mun
Ur hennes kärleks bröst stiger blommornas doftande bud
Havssilver
Silverblads gyllentecken
Rosenblad omfamnar
Sluter
Hjärtan inom
Dotter se silverbladen, bli glasblad, se glasådrorna och se strömmande liv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar