I förklarat ljus strålar alla strålars ljus. Det förklarade ljuset är inte i förväg klarat/klarnat.
Detta förklarade ljus är det ordlösa förklarandet, det är dimmans uppstigande ur svarttjärnens stängda ögon.
Hon vandrade in i dess djup, hon lades i dess djup av människans glömskogärning. Vi har ofta återkommit till blodstenen och gör det än en gång.
Du fann ord runt blodstenen/Hematiten dessa berättade att den gröna jaspisen egentligen är blodstenen. Den ena stenen utesluter inte den andra.
Ser du den gröna Jaspisen, den är en ogenomtränglig yta, den är blank, den är den sammanslingrade skogen, den doftar djupt grön, det är barrträdens verkan och de höga sångernas andning.
Ser du så Hematiten är den gråskimrande svart. Det är en svart hinna, det är pupillens bländare, det är skogstjärnens svarta yta, svarttjärnen.
Svarttjärnens yta kupar sig runt henne, hon är nu innesluten i denna svarta pärlhand/stenhand. Hennes hjärta strömmar röd värme inifrån.
”Moder vår Moder du som är i underjordens mörker må minnet av ditt namns helighet framstråla må fläkten av ditt rikes uppvaknande värma alla hemlösa vandrares hjärtan må uppståndelsen av din viljas eviga trohet beliva ända in i kroppslighetens djup mottag idag ditt levande minne av människohjärtan vilka ber dig förlåta skulden att ha glömt dig och vilka är redo att kämpa mot världens frestelse som fört dig till mörkret på det att Sonens gärning må lindra Faderns måttlösa smärta genom frälsning av alla som är från din bortgångs tragik ty hemlandet är ditt och den allupplåtande försynen för allt och i alltets krets.”
Hon känner de viljande samlas runt, hon känner deras hjärtan skimra värme, värma ytan, hon ser dem. Hon inväntar den tolftes gemål, då han åter vänder sitt ansikte till skall stenen rämna.
Hon sörjer med det övergivna hjärtat.
Dotter,
Du vandrar åter i Silverdalen/Månsilverdalen, du har aldrig undrat var den är. Du känner dess poler inom dig.
Du befinner dig i de höga orörda skogarnas famn, uråldriga granar är tätt sammanslutna runt dig, så är du högst upp inom ringen av stenar, på klippans högsta platå, vid Silversjön, vid Månsjön, vid de helgade sjöarna.
Du är i stillhetens trädgård allt andas vitt, ljust blått, duvblått silverljus med små guldgnistor.
Denna natt och under gårdagen var du i körsbärsdalen, hos körsbärsträden.
Åter upplevde du trädens andning in i varandra.
Naturligtvis är alla träd allas träd träd, rötterna är förenade.
Du låg på marken under körsbärsträd, du förundrades ty du såg en båge, två träds grenar/huvudstamgrenar flätades samman, dessa bar körsbärsblommor.
Du kände dessa blommors förhoppnings stillhet, du såg deras mognad falla, inte falla, du såg mognaden dala. Täcka marken med dofter. Ur dessa blommor stiger hon upp, stiger hoppet upp.
Låt oss backa bilden.
Du vandrar i Månsilver, gräset blommorna träden allt är silverne ljus. Ur marken stiger daggens droppar, knoppar, de slår ut i sakta stillhet, i sakta mod, i saktmod. Marken är täckt med kristaller, kristallskålar, ur deras händer stiger ånga, dimma, skira är de, vattens eldväsens slöjor smeker luften, de svävar varsamt, de berör, vidrör, deras ögon är ljuskristaller, deras munnar är purpurblad, de är vingarna du såg och ständigt ser, de är bladen.
De visar dig hoppets ursprung.
Du ser rörelsen, du känner rörelsen, den är ultrarapidisk.
Den säger; endast i stillheten kan hoppet växa.
Du ser körsbärsträden, ty de är stenfrukters bär, du är hos dem ty dessa folk har funnit inre frid, De yttre betingelserna kan eftertrakta deras liv, de svarar till västerlandets begärskäftar, producerar,
I det inre råder – är – frid.
Minns så orden: de ytliga rötterna kan skadas, den synliga stammen kan huggas ned, de djupa rötterna kan icke skadas, sannhetens stam kan icke brytas.
Så ser du körsbärsträdets fyllda vandring, fram till bäret, till kärnan.
Hoppet är en vacker blomma, den vaknar ur stilla förhoppning, den är skir, den är vit,
Se luften fyllas av tusende ljusvingar.
Våren är bekräftelsens vandring, över allt i allt lever vingarnas rörelse, lever bladens rörelse.
Barnet föddes långt tidigare och gavs namn.
Hur kan vi nu säga att våren är en nattvardsgång.
Borde inte våren vara dopet eller födelsen. Dopet är solfotsstegen sade vi. Se åter årstidernas vandring, våren, sommaren, hösten, vintern. I vintern lever den ”yttre” solen i det inre förtätad. Den lämnar egentligen i egentlig mening aldrig väsendets liv, jordsolen är alltid inom. Låt oss säga att den är under fötterna eller den ”sipprar” ut genom fötternas valv. Det är en vacker förklarande bild, därvid är solfotingen.
Nåväl vad är nattvarden; den är bekräftelsen av dopet, en ny lära gå period påbörjas, åter med hjärtsvaret jag vill.
Bilden är mycket tydlig;
Frö – grodd – hjärtblad – stjälk ur jordhand.
Så därför säger vi;
Våren
Våren är en slags nattvardsgång
Vårens nattvard
…
Hennes oskulds fyllda tillit
vandrar
in i hans dolda ögon
hand kupas
runt
kind
hennes oskulds fyllda tillit
tillåter
hand vandrar vid hårdbåge utåt
vinddraget andas
is
hand viner genom luft
faller
över kind
smällen ekar in i hjärtat
oförstående lyfter hon blicken
i hans ögon speglas
fem fåror
ur ögon tränger droppar
tårbäckar
rinner
sorg
kind brinner hetta
stämpel bränner hjärtat
De
Andas
vinddrag
sveper om henne
han ser henne aldrig mer
stämpel förvandlas
Av
Dem
Är kärlek i liv
Till liv
Läs inte med sorg
se det vackra
det vackra lever alltid
slagen gör ont så är det
då själen vet
vågar veta
och se framåt
vet den att detta sker icke igen
De Goda Helar Alltid då Hjärtat vill
läs inte med sorg,det kan du göra då sorgen är det den vill vara och är... vingen vilken vaggar smärtan till läkedom.
Se de fem fårorna bli femstjärnan(rättvänd) den förebådar ljusets födelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar